Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Beatrice Sandell har successivt närmat sig tanken att låta två världar mötas; den professionella rollen som arbetsterapeut på psykosmottagningen i Helsingborg och musikern och jazzsångerskan. Det har tagit sin tid men efter snart femton års erfarenhet inom psykosvården var hon redo.
– Varför inte använda all sin kompetens i aktiviteter för att främja återhämtning?
Hennes utbildningsresa har gått via musikklass på Adolf Fredriks musikskola i Stockholm, musikgymnasium, en folkhögskoleutbildning i musik och musikalartistutbildning på Balettakademin. Men sen kände hon att en akademisk utbildning skulle vara bra och det blev arbetsterapeutprogrammet på Karolinska institutet.
Vi backar till kvällen för Pålsjö Lajv. Beatrice beskriver känslorna efter föreställningen med adjektiven ”euforisk, stolt och berörd … och supertrött”.
– Jag unnar verkligen de här personerna att få vara i musikens och kreativitetens värld de här månaderna. Man anar inte vilken kamp det är för att ställa sig på scen, det kräver verkligen mod att träda fram.
Det är ett stort ansvar att ta hand om sju personers mående i en grupp. Personligen känner hon att det som varit mest värdefullt i hela processen är torsdagsträffarna det senaste halvåret, och skapandet av musik, text, inspelning och repetitioner.
Musikprojektet startade efter att kollegan och peer supportern Tobias Blid Nilsson för något år sedan började skriva dikter och musik tillsammans med en tidigare patient. Det blev ett frö, som växte till en större idé och Beatrice kände att det var precis det här som hon funderat över och ville gå vidare med. En projektplan lämnades in till chefen och på den vägen var det. Signalen hon fick var: utveckla idén och testa.
Mottagningen och psykosteamet har haft ansvaret för projektet och det har varit tydligt för alla.
– För att hjälpa människor måste man också ställa krav och utmana, självklart utifrån förmågan. Gör man inte det så tror man inte på deras förmåga. Och trots panikattacker, gråt och svåra känslor för många – både före och efter föreställningen – så klarade alla i gruppen det. Man tänker kanske att musik är så positivt, men det väcker också alla typer av känslor.
Varje träff har inletts med att deltagarna checkat in med ett ord.
– Vilken känsla har du precis här och nu. Det kan vara ledsen, mätt, förväntansfull och sedan samma övning när vi checkar ut från mötet.
Hon berättar att innan föreställningen körde de Check-in flera gånger och det skapade ett lugn. Check-in orden användes också i en skrivövning och utan att det var syftet blev orden till dikter som lästes upp i föreställningen.
– Det fina är också att det är en slags utvärdering. Man kanske ser en förändring vid check-ut, någon som var ledsen kanske känner sig gladare. Check-in ger också en verbal bekräftelse, det jag avläser i kroppsspråket bekräftas med ett ord.
Under projektets gång har det funnits medgångar men även motgångar, men hon tvivlade aldrig på syftet och gruppen, och att det skulle bidra till något positivt för varje enskild person i deras återhämningsresa. Och trots stora olikheter inom gruppen – alltifrån de som aldrig sjungit förr till personer som komponerat egen musik – uppstod även en enorm ömsesidig respekt för varandra.
– Vi skapade magi tillsammans och det var viktigt att framhålla att det är en gemensam process som vi alla varit med och byggt var och en med sin pusselbit. Man blir också sedd och får spotlighten på sig, och att fullfölja och få möjlighet att avsluta ett projekt är oerhört viktigt för många.
I utvärderingen framkom att det bland annat varit: utvecklande, att drömmar skapas, bättre prestation när det väl gällde, gjort mig lugn, en slags terapi, glädje. Värdet av att bli lyssnad på, att bli sedd.
– Vi i sjukvården måste bli bättre på och anstränga oss för att se det som fungerar hos varje individ och hitta människan bakom. Det kan i sin tur hjälpa oss hitta lösningar och vägar framåt i personens återhämtning. Det finns så mycket mer och jag är så tacksam för att jag har uppgiften att nosa upp och utforska det genom aktiviteter.
Det är möjligt att det blir en fortsättning. Projektet har även bidragit till goda diskussioner med övrig personal inom enheten, berättar hon.
– Patienterna har fått möjlighet att visa att det här är också jag!