Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Väntrummet har förvandlats och kvällsljuset silar ner genom takfönstren och lyser upp scenens svarta fond.
Ett fyrtiotal personer, patienter, anhöriga och personal, har slagit sig ner i soffor och på stolar på psykosmottagningen i Helsingborg. Det finns en förväntan och ett lugn både på scenen och bland publiken. Fem gitarrer blänker mot den mörka bakgrunden. Utanför fönstren lägger sig mörkret i Pålsjö skog, men jagas iväg av glädjen som tar plats på scenen i föreställningen Pålsjö Lajv.
Johan Bergendahl greppar micken och nu är det Jimi Hendrix som med djup röst tar plats på scenen med Little Wing.
Beatrice Sandell välkomnar publiken. Förutom att hon är arbetsterapeut har hon en gedigen musikutbildning och frilansar som jazzsångerska.
Hon berättar om de sex månadernas arbete när musikgruppen träffats varje vecka. Sju patienter på psykosmottagningen har alla bidragit med sin kreativitet och jobbat med texter, taktarter, tema och genre. Beatrice har lett gruppen tillsammans med Tobias Blid Nilsson som är peer support.
– Den här fantastiska gruppen har också spelat in sång och musik med hjälp av Robert, säger hon och vänder sig mot musikcoachen Robert som står lite vid sidan av scenen.
Beatrice presenterar nästa nummer, frågar efter namn och vad var och en ska framträda med. Och det drar igång i högt tempo under jubel och handklappningar från publiken. Dikter varvas med musik, sologitarr och rap. Ahmad Abu Hawash välkomnas fram och rappar till sin egen låt Vilse ibland under taktfast support från publiken.
Föreställningen är ljus, men ger också en inblick i vad en psykossjukdom kan handla om med personliga texter.
– Du är duktig på ord, säger Beatrice och vänder sig till Ulrike Österbye som står i tur att ta plats på scenen.
Ulrike berättar att för henne är skrivandet en bearbetning av svåra känslor. Hon sträcker på ryggen, tar ett steg fram och läser sin egen dikt När gudarna faller.
– Jag landade på just denna strand, trött och slagen log jag åt dig för första gången, hade inget att sakna, hade inget att älska …
En gemensamt komponerad låt Livets harmoni avslutar föreställningen och applåderna pågår länge samtidigt som gula rosor delas ut till alla i gruppen. Proffsigt från början till slut och en föreställning som rör och berör.
Robert är fylld av känslor. Som harmonimaster har han stöttat med studioteknisk utrustning och inspelningar, och som tidigare patient på psykosmottagningen har han själv haft stor hjälp av musiken i sin återhämtning.
– Det viktigaste för mig är att se deltagarnas glädje och livsgnista. Musik gör mycket med människor. En av deltagarna sa att den är en räddare i nöden.
Det betyder mycket säger han, och funderar lite. Ja, musiken har varit en räddare i nöden även för honom.
– Musik betyder allt för mig.
Två veckor senare är väntrummet återställt, men minnena finns kvar.
Johan Bergendahl lyfter blicken och pekar på den vita hyllan. Där lutar sig två alster målade på kvällen när han kom hem från Pålsjö Lajv.
De svårt förföljande tankarna – som är anledningen till att han sedan många år har kontakt med psykosmottagningen – har ersatts av ett blå-gult hopp i konstverken som lyser upp väggen. Han minns hur nervös han var men också förväntansfull och hur den känslan segrade.
– Det var underbart att det gick så väldigt bra och att jag fick kraft i sången. Det kändes jätteskönt efteråt och det levde jag på i flera dagar.
Han hyllar Beatrice, Tobias och Robert. Men också gruppen som har blivit så sammansvetsad. Pålsjö Lajv – och den uppföljande träffen – var avslutningen på musikprojektet, och han hade gärna velat se en fortsättning. Det var självklart för honom att vara med från början och han ser tillbaka på en termin med spännande repetitioner.
– Jag känner upprymdhet även nu när du och jag pratar om konserten. Måendet har blivit förträffligt genom musiken. Just i dag känner jag mig jättebra.
Johan går också på Karpen, en kreativ verkstad, och målar. Att själv vara ett stöd för andra på psykosenheten är viktigt för honom. Han är väldigt glad för att vara ”frilans” på enheten som han beskriver det. Förutom att han varit med i musikprojektet får han även stöd genom återhämtningsgruppen som har varit väldigt viktig för honom.
– På mottagningen får jag hjälp med mina förtryckta känslor och negativa demoner. Jag får prata igenom saker och får den hjälp jag behöver på ett väldigt professionellt sätt.
Senare i dag ska han hem och lyssna på musik. Favoriter är Jimi Hendrix och Philip Glass.
– Jag gör musik själv också och spelar gitarr, och jag hoppas att det blir ett till musikprojekt senare i höst.
Det krävdes mycket av Ahmad Abu Hawash för att ställa sig på scenen.
– Det här att sjunga inför människor som vårdar mig, går det? Men jag tänkte jag kör ändå. Jag ville göra det trots att jag var inlagd på avdelningen sedan en vecka. Jag har aldrig varit så nervös tidigare. Men efteråt kände jag både lättnad och stolthet men också stimulans, balans och ro.
Ahmad har sysslat med musik länge och har scenvana sen tidigare. Han började sin karriär när han var i fjortonårsåldern och släppte sin första singel i gymnasiet.
Pålsjö Lajv gjorde att han fick tillbaka längtan efter att stå på scenen igen. Han nämner gemenskapen – och glädjen i att kunna stötta varandra i gruppen.
Psykosmottagningen har han haft kontakt med i flera år.
– Jag fick min första psykos 2013, jag blev manisk, och hade en pågående psykos i mer än ett halvår.
Musicerandet fick vila några år, för när det blir för mycket triggar det hypomanin. Så han visste vad han gav sig in på när han gick med i gruppen och ställde sig på scenen .
– Det är en balansgång. Det krävdes att bli manisk för att jag skulle lära mig att hitta balansen. Det är därför jag inte fokuserar hela livet på musik. Det är en del. Nu ska jag också fokusera på min praktikplats.
Han ler. Han mår bra nu även om det är lite upp och ner, och han är vilse ibland. Musiken finns också alltid med honom.
–Jag brukar tänka att jag ska ha en röd tråd när jag skriver texter. Ibland vill man inte berätta om sig själv utan bara leka med orden. Och jag har sagt till Beatrice att hon ska lära mig höga toner.
Ulrike Österbye klev fram med en självklarhet. Stod kvar. Och tackade för applåderna när hon läst sina dikter. I kontrast till Johan som kände eufori och glädje efter föreställningen kan hon inte plocka fram den sortens känslor när hon får frågan.
– Det var ingen jätteglädjekänsla egentligen. Det var en stor anspänning. Jag mådde inte riktigt bra och var inne i en process just då. Men jag stängde av allt och gjorde det, för jag ville så gärna göra det.
Kan du tänka dig att göra om det?
Svaret kommer snabbt.
–Ja, det kan jag absolut.
Ulrike har skrivit texter och dikter sen hon var i 16-årsåldern, uppmuntrad av sin adoptivmamma. Nu när hon fyllt 50 år var det första gången hon läste upp dikterna offentligt. Att få ner svåra tankar och känslor på papper har hjälpt henne, och varit en viktig del i bearbetningen av hennes psykiska ohälsa och i återhämtningen.
– Ibland skriver jag ner mina tankar direkt och ibland dröjer det. Men det kan också vara så att jag har skrivit ner tankar som dyker upp senare.
Sammanfattningsvis har livet varit ”komplicerat” säger Ulrike. Bristen på tillit har följt henne genom livet och det har mer eller mindre alltid varit ett sökande. Sökandet fortsätter men hon känner att hon är på rätt väg, framför allt mot att tro på sig själv och den egna förmågan – som att våga ta plats på en scen.
– Jag har hittat människor på vägen som jag har fått förtroende för. Och jag hade gärna velat få ut mina dikter.