Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Att ta sitt liv är också ett görande. Det kan kännas provocerande att se det så, men öppnar upp för att använda arbetsterapi i suicidpreventionen.
– Som arbetsterapeuter får vi inte blunda för den mörka sidan. Och de mörka aktiviteterna. De icke hälsosamma aktiviteterna, säger Birgitta Lundgren Pierre, arbetsterapeut, lärare och verksamhetsutvecklare med lång erfarenhet av psykiatrin.
Tillsammans med arbetsterapeuten, lektorn och forskaren Christina Andersson har hon skrivit ett kapitel om suicidprevention i boken Hälsa och aktivitet i vardagen. Båda två har engagerat sig i föreningen Suicidprevention i Väst, SPIV. De tycker att arbetsterapeuter, även utanför psykiatrin, har en viktig roll att spela i det förebyggande arbetet – att det finns utrymme att kliva fram och lyfta aktiviteternas betydelse för den psykiska hälsan.
De minns hur det var på 1970- och 80-talen när arbetsterapeuter och övrig rehabpersonal i slutenvården inte fick arbeta med personer med suicidrisk. Då var det bara läkare och psykologer som gällde. Den förhärskande synen var att suicid alltid var ett symtom på psykisk sjukdom. I stället för att se att det kan drabba vem som helst av oss om livet blir för eländigt och trycket för stort, även om risken är större vid en psykiatrisk diagnos.
– Om man letar bakåt efter ett självmord är det väldigt många som haft en depression. Men om du vänder på det så tar alla med depression inte livet av sig. Det här finns bland oss människor ute i vardagen, vi behöver se det mer som ett olycksfall – och ha ett olycksfallsperspektiv, säger Christina.
Birgitta fyller på:
– Det kan också vara ett psykologiskt misstag: att det inte alls var tänkt så, men stundens ingivelse och omständigheterna runt omkring gjorde att jag inte såg någon annan utväg. Det finns många olika perspektiv, och det finns personer som lever med detta, dag ut och dag in. Det är dem som vi verkligen kan stötta att komma ur det tänkandet för att hitta något annat, hitta något meningsfullt, hitta någonting där man känner sig betydelsefull. Det är min absoluta övertygelse att när man inte orka leva så är det för att man inte hittar någon mening, man hittar inget meningsfullt görande.
För att som arbetsterapeut förstå suicid ur ett teoretiskt perspektiv lyfter Christina Andersson och Birgitta Lundgren Pierre fram begreppen doing, being, becoming och belonging – görande, varande, blivande och tillhörighet (Wilcock & Hocking). Vanligtvis fokuserar arbetsterapeuter på de positiva effekterna av aktiviteter, men begreppen kan också användas för att få syn på risker för ohälsa och till och med för suicid.
– I vår teoretiska värld fungerar ”ohälsosamma” vanor precis likadant som hälsosamma. Man kan bli en duktig rökare, en duktig supare på samma sätt som man blir en duktig knypplare. De ohälsosamma vanorna leder också till kompetens, motivation och mening, även om de negativa effekterna överväger, säger Christina.
Begreppen kan också användas suicidpreventivt för att stötta personen att göra andra aktivitetsval. I sitt kapitel i boken Hälsa och aktivitet i vardagen ger de konkreta exempel på frågor (se faktaruta) man som arbetsterapeut kan ställa.
– Att bolla hit och dit med möjliga och omöjliga, farliga och ofarliga aktiviteter är ofta en framkomlig väg, säger Birgitta som är övertygad om att arbetsterapeuter redan i dag har verktyg för att jobba så.
Christina Andersson poängterar vikten av att inte låta sina egna värderingar kring aktivitetsval ta överhanden. Att det handlar om att ta personens verklighet på allvar och utgå från den.
– Vems värdering avgör vad som är en värdefull aktivitet? Vad som är balans? Om vi tar det här med ”the dark side of occupation” kan det faktiskt vara så att om man är för överpräktig driver man en del människor till att känna sig odugliga och utanför, säger hon och tillägger att man förstås inte ska uppmuntra folk att röka, dricka alkohol och att äta massor med socker.
Båda två lyfter att suicidpreventivt arbete berör alla arbetsterapeuter. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland 15–24-åringar och bland män i åldern 25–44 år. Den högsta självmordsfrekvensen har gruppen 85+, med en ännu högre övervikt för män. Därför gäller det att skaffa sig kunskap om suicid och verktyg för att våga se och våga fråga om måendet, även när problemen inte är så iögonfallande. Att man på ett hembesök hos en äldre person kan få ledtrådar om ensamhet, passivitet eller känsla av utanförskap.
– Vi vill få arbetsterapeuter att sätta på sig sina aktivitetsglasögon för att förstå suicidalproblematik, säger Christina.
Ytterligare en sida av suicid är att närstående riskerar ohälsa.
– Efterlevandestödet är otroligt viktigt. Där tänker jag också att arbetsterapeuten kommer in. Vi träffar många som har drabbats av sorg. Det är ett område där vi kan lyssna och försöka stötta dem att återanknyta till andra relationer och aktiviteter – och bidra till ett bättre liv, säger Birgitta.
Christina tillägger:
– Samtalsterapi passar inte alla människor. Så man kan nå fler genom att man knyter det till aktivitet.
Birgitta och Christina ser också att det finns ett samhälleligt perspektiv på arbetsterapins roll inom suicidpreventionen och här gäller det att uppmärksamma risken för aktivitetsorättvisor och vad det får för effekter på människors psykiska mående.
– Frågan du behöver ställa dig är vilka människor i samhället som oftare är berövade möjligheter till meningsfulla aktiviteter? Det kan vara ekonomin, du kanske är asylsökande och därmed berövad många möjligheter till meningsfullhet, eller något annat, säger Christina.
Ett sista medskick är att våga fråga om någon har tankar på att ta sitt liv. Man väcker ingen björn som sover, utan öppnar upp för alternativ.
– Det är mer farligt att bli rädd och inte säga något. Det är aldrig farligt att fråga, för det kommer inte att bli värre, säger Christina.
Birgitta fyller på:
– Jag tror att man tänker: Vad ska jag göra om jag får svaret ”Jo, jag tänker ta mitt liv”. Det är jätteviktigt att komma ihåg att man inte behöver lösa alla problemen som kommer av frågan. Utan det handlar om att man har uppmärksammat ett problem.
Tips. Läs också artikeln ”Sluta blunda för den mörka sidan” i Arbetsterapeuten 5/18.