I mitten av februari uppmärksammade Sydsvenska Dagbladet den pressade situationen på rehabenheten som pågått under flera år. Nu har tidskriften Arbetsterapeuten pratat med arbetsterapeuter, huvudskyddsombudet och Sveriges Arbetsterapeuters förbundsjurist. På arbetsgivarsidan har förvaltningschefen fått ge sin syn på saken.
Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Det har varit en lång resa, säger Moa Grahm. Sedan hon började inom hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen för 2,5 år sedan har den orimliga arbetsbelastningen diskuterats. Hon säger att det länge varit uppenbart att ekvationen inte går ihop, att det saknas resurser och att rehabpersonalen har ett för stort patientansvar. Det är för många patienter per team för de arbetsterapeuter och fysioterapeuter som arbetar mot särskilda boenden i Malmö stad.
Konsekvensen har blivit att många inte orkat och valt att avsluta sina tjänster. Moa Grahm är en av dem och slutade i februari.
– Det är fint att jobba med äldre, men jag känner att jag inte alltid kunde jobba patientsäkert. Jag vill höja de äldres röster och lyfta deras situation, de har rätt till en god vård och jag hoppas det sker en förändring med bättre prioriteringar.
Hon har haft ansvar för fem boenden och har kollegor som har haft fler än så.
– Hur ska man kunna jobba patientsäkert? Det finns inte förutsättningar för det. Man springer snabbare än vad man orkar för att man vill få det att gå ihop och detta på bekostnad av sin egen hälsa.
Hon upplever att sektionscheferna har varit medvetna om situationen och fört fram rehabgruppens synpunkter till nästa nivå. Men information verkar inte nått vidare uppåt i ledet, vilket hon har svårt att förstå.
– Det har varit påtryckningar under flera år och den högsta ledningen borde ha agerat betydligt tidigare. Det känns som att rehab varit åsidosatt.
Hon fortsätter:
– Till slut orkar man inte hålla på och kämpa, ansvarstagandet måste ske högre upp. Det går emot mina principer både hur jag vill utföra mitt jobb som arbetsterapeut och hur jag själv skulle vilja bli behandlad.
Det har funnits tydliga signaler om att arbetssituationen varit ohållbar, säger hon. Under drygt ett år har 21 av 26 personer slutat i rehabgruppen, vilket bekräftas av Sveriges Arbetsterapeuters huvudskyddsombud Björne Lantz. Moa Grahm berättar att personal på flera boenden också ställt sig frågande till varför rehab inte har fått bättre förutsättningar och mer resurser.
Moa Grahm är också bekymrad över att det varit en hög korttidsfrånvaro och det har påverkat arbetsgruppen och introduktionen av nya kollegor som blivit bristfällig, vilket hon beklagar.
Beslutet att säga upp sig har mognat fram.
– Det byggs upp en frustration och besvikelse som till slut gör att man inser att det inte går att göra mer och det är ledsamt. Jag behöver också ta hand om min hälsa, att jobba under sådana här arbetsförhållanden är inte hållbart i längden.
Hon är 27 år och har jobbat som arbetsterapeut i snart sex år.
Moa Grahm konstaterar att hon inte är ensam om sin upplevelse. Bakom henne står många kollegor med liknande erfarenheter, både arbetsterapeuter och fysioterapeuter. En av dem är arbetsterapeuten Orna Johansson som gjorde sin sista arbetsdag inom hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen i mitten av mars.
Orna Johansson arbetade inom förvaltningen när en organisationsförändring gjordes 2017. I samband med det beslutades att en rehabgrupp skulle riktas enbart mot särskilda boenden. Syftet var att utveckla och prioritera området. Själv var hon positivt inställd och hade stora förhoppningar om att samla en rehabgrupp som fokuserade på sköra äldre.
Men när hon tittar i backspegeln tycker hon inte att det skett någon större utveckling, och att arbetsgivaren inte lyssnat på rehabgruppens önskemål. För egen del känner hon att det inte går att ge de äldre den säkerhet och trygghet de är berättigade till med befintliga resurser.
– Vi upplevde att vi hade en jättebra sektionschef som tog tag i våra frågor, var transparent och lyfte våra synpunkter uppåt. Men ingenting hände. Den aktivitet och rehabilitering man vill ge de sköra äldre den sista tiden i livet är det vi kämpar för.
Hon påtalar att de fackliga representanterna också har lyft problemen, och får medhåll av Moa. Det var även tufft för rehabgruppen när fyra av sektionscheferna slutade ungefär samtidigt i höstas, säger Orna.
Orna Johansson önskar att det fanns tydligare riktlinjer för hur många patienter som är rimligt att ha ansvar för som arbetsterapeut, vilket saknas i dagsläget. Det innebär att hon ansvarat för fem boenden, på två av dessa har hon under ett års tid täckt för vakanser. Hon uppskattar att det handlar om rehabiliteringsansvar för ungefär 180–200 äldre vilket hon tycker är orimligt. Hon tillägger att både teamarbete med personal på boendena och informationsöverföringen blir lidande.
Därtill upplever hon att det varit en tung period inom säbo generellt de senaste åren. Fokus har till stor del varit covid-19 vilket inneburit snabba vändningar och nya arbetsuppgifter, bland annat tillkom ansvar för korttidsplatser. Hon berättar att det enligt ledningen inte skulle behövas rehabinsatser för de patienter som fick korttidsplatser, men det visade sig inte stämma.
– Givetvis kom även personer som behövde rehabilitering och träning, bland annat efter ortopediska skador.
Hon tycker att processen var otydlig och ogenomtänkt och kunde hanterats på annat sätt av ledningen.
Orna Johansson är orolig för den kompetens som försvunnit från enheten när många arbetsterapeuter med lång erfarenhet slutat, hon är en av dem och har 27 år i yrket. Men hon hoppas att högsta ledningen nu har förstått att trenden måste vändas, att de måste förhindra flykten från enheten och ta hand om de nya medarbetarna.
– Det verkar som att cheferna tar till sig att det är en allvarlig situation. Därmed sagt är det mycket arbete kvar och det handlar om att ledningen måste axla den uppgiften.
Essie Majkowitz är förbundsjurist på Sveriges Arbetsterapeuter och kretsansvarig för Skåne. I slutet av februari arrangerades ett digitalt lunchmöte där hon tillsammans med bland annat förbundsordförande Ida Kåhlin deltog. Björne Lantz, förbundets huvudskyddsombud i hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen hade bjudit in nuvarande och tidigare anställda inom rehabenheten, både medlemmar och ickemedlemmar.
Essie Majkowitz säger att det var ett möte som berörde emotionellt på flera sätt, där förbundets representanter fick ge stöd och bekräfta de känslor och upplevelser som många arbetsterapeuter burit på länge.
– De tog upp brister som funnits under flera år och som staplats på varandra. Man kan ställa upp för varandra en kortare tid, men inte under flera år. Det är ohållbart. Det var också värdefullt att få en helhetsbild från så många ansikten. Att ta del av de upplevelserna och erfarenheterna är ovärderligt för oss som förbund.
Essie Majkowitz framhåller dock att situationen inte är unik. Den här typen av ärenden förekommer alldeles för ofta, och är en effekt av en arbetsmiljösituation som tyvärr är vardag för många medlemmar. Att det lyfts i media är däremot mer ovanligt, men hon tycker att det är bra.
– Jag har också förstått att de här problemen har funnits länge, men kommit till oss centralt först nu. Men nu har vi en plan.
Förbundet har begärt in och har i mitten av mars fått ta del av arbetsgivarens skriftliga handlingsplan för arbetet framåt.
Enligt handlingsplanen ska en uppdragsbeskrivning för arbetsterapeuter och fysioterapeuter upprättas. Det ska göras en uppföljning av medarbetarenkäten. Det ska rekryteras ny personal och rehabgruppen utökas från 23,54 till 27,34 årsarbetare. En individuell introduktion till nya medarbetare ska upprättas och möjlighet till en mentor i ens egen profession erbjudas.
Nya rutiner för tekniska hjälpmedel har tagits fram, och säkra digitala möten ska inrättas för rehab inom säbo.
– Det här är bara början. Framöver är det viktigt med en god dialog och täta uppföljningar mellan facket och arbetsgivaren. Den här situationen får inte upprepas.
Essie Majkowitz uppmanar förtroendevalda och medlemmar att hellre höra av sig till de centrala ombudsmännen en gång för mycket än för lite.
– Vi arbetar för medlemmarna och de förtroendevalda och huvudsaken för oss är att finnas och stötta dem. Vi är med hela vägen.
Hon har också sammanställt information om vad som gäller när det uppstår ohållbara situationer på arbetsplatsen. Hon lyfter även den nya ”visselblåsarlagen” som ska stärka skyddet för medarbetare. Nu får arbetsgivaren krav på sig att tydliggöra kanalerna för hur missförhållanden ska rapporteras.
– Vi vill ge medlemmar och förtroendevalda verktyg och information om vad de kan göra om de inte får gehör. Ju fler som vågar påtala oegentligheter på arbetsplatsen desto mer påtryckningar blir det på arbetsgivaren att följa gällande lagstiftning och avtal.
Moa Grahm tycker att mötet med facket var bra och att situationen blev väl belyst. Det kändes skönt att få prata och sätta ord på sina känslor. Samtidigt ställer hon sig fortfarande frågan:
– Varför har högsta ledningen inte agerat tidigare, jag förstår inte? Nu hoppas jag på att det ska ske en förändring.