Text: Katja Alexanderson Foto: Privat
För inte så länge sedan stod det ett ben på Helene Lidströms arbetsrum på Linköpings universitet. Ett ben vars ägare inte längre behövde det för att ta sig framåt, vidare eller hem. Det var en gåva från en kvinna som gav bort en bit av sin pappa efter hans död – för att någon annan skulle kunna få ta sig framåt, vidare eller hem. Egentligen skulle benet skickats till Moçambique, men när bomberna började falla i sydöst blev resan betydligt kortare. I dag är benet (en protes förstås) i Ukraina tillsammans med rollatorer och andra stora och små hjälpmedel som förändrar livet för människor.
Arbetsterapeuten och forskaren Helene Lidström är en av eldsjälarna som driver Hjälpmedel utan gränser (HUG) på sin fritid. Men vi tar det från början. Allt startade 2009 med att fysioterapeut och gästprofessor Kristina Kindblom och läkaren Carina Ursing inledde ett samarbete med Pravara Institute of Medical Science i Indien där de undervisade sjukgymnaster. Där såg de ett skriande behov av hjälpmedel både på sjukhuset och i undervisningen – och drog i gång en liten hjälpmedelsdistribution. Besökare från Sverige fick ta med sig hjälpmedel i sitt bagage och själva reste de som rullstolsanvändare med flyget. I längden var det inte hållbart och idén om ett mer ordnat sätt att förmedla hjälpmedel växte fram.
Hjälpmedel utan gränser såg dagens ljus 2013. Den ideella föreningen arbetar för att barn, vuxna och äldre med funktionsnedsättning, i länder där hjälpmedel ännu inte är en självklarhet, ska få möjlighet till ett aktivt liv. För två år sedan tog Helene Lidström över. Ett av hennes forskningsområden är just hjälpmedel, men engagemanget i HUG bottnar också i en vilja att bidra till en bättre värld.
– Jag är så tacksam över att jag bor där jag bor och vill göra det där lilla extra för andra. Med min kunskap och slöseriet i Sverige med alla hjälpmedel som annars slängs, så handlar det både om det medmänskliga och ett hållbarhetsperspektiv.
HUG får in hjälpmedel på tre olika sätt. Det kan vara privatpersoner som inte längre behöver hjälpmedel eller förbrukningsvaror som de köpt, men som de inte vill kasta. Sedan är det från särskilda boenden och andra vårdinrättningar som har överblivna hjälpmedel, exempelvis vid en nedläggning.
– Det är inga personliga hjälpmedel. Vi tar inte emot förskrivna hjälpmedel som ska åter till hjälpmedelscentralen.
Den tredje kategorin är nyproducerade hjälpmedel som skänkts direkt av företag. De är allra enklast att hantera eftersom de är oanvända och ligger i sina förpackningar, bland annat har HUG fått rollatorer från Human Care och Trust Care. När hjälpmedlen väl är på plats i mottagarlandet brukar HUG höra av sig till givarna och berätta hur det gått.
Förutom Indien har föreningen skickat hjälpmedel till Kuba och Moçambique (se artikel). Mottagarna har HUG huvudsakligen hittat genom styrelsens egna nätverk.
– Men i år ville vi göra en insats för Ukraina och letade aktivt, och har fått kontakt med en organisation som heter Agape som fraktade hjälpmedlen med lastbil. De samarbetar med organisationen Motivation i Rumänien, med rehabiliteringspersonal och personer med egen erfarenhet av hjälpmedelsanvändning. Vårt stora dilemma är att transporter kostar väldigt mycket pengar.
Flygfrakt är inte att tänka på och även båt är dyrt, men genom ett samarbete med shippingföretaget Shipco kan de minimera kostnaderna eftersom de får skicka med hjälpmedel i containrar där det finns ledigt utrymme.
– De hjälper oss också att hämta grejerna i Stockholm och kör ner dem till Göteborg.
Helene Lidström understryker att det är nödvändigt att ha bra kontaktpersoner i mottagarländerna.
– Det krävs otroligt mycket administration för att få in hjälpmedel, även om det är skänkta varor. Och korruptionen gör att du måste ha en kontaktperson på andra sidan.
Det handlar också om att hjälpmedlen ska användas på rätt sätt och komma till nytta. Helene Lidström lyfter fram att hjälpmedel är ett komplext område – det handlar om mycket mer än att få en produkt.
– I styrelsen är vi främst fysio- och arbetsterapeuter och vår kompetens och förståelse behövs för att det ska bli bra i slutändan, annars skulle vem som helst kunna distribuera hjälpmedel. Det är viktigt att poängtera att vi inte ska tro att låginkomstländerna bara står där och säger: ”Ja!”. Vi måste vara lika professionella som här hemma.
En utmaning är att hjälpmedel många gånger är ovanligt i mottagarländerna och att personalen har liten erfarenhet av hur man använder dem på bästa sätt.
– I Moçambique finns det till exempel inga arbetsterapeuter.
För att överbrygga problemen har HUG bland annat skickat med instruktionsfilmer för hur man använder en rollator – och jobbar med att sätta samman mer utbildningsmaterial.
– I den bästa av alla världar skulle vi vilja följa med varje transport och vara där och utbilda. I Indien var det enkelt då Kristina och fysioterapeutstudenter från Karolinska institutet kunde hjälpa till med utbildning.
Helene Lidström konstaterar att man som givare också måste acceptera att det inte alltid blir riktigt som man själv tänkt sig. Rollatorerna som HUG trodde skulle användas på ortopeden på det moçambikiska sjukhuset hamnade i stället på förlossningen.
Hon betonar att det inte handlar om personliga hjälpmedel, utan att de används på plats på sjukhus eller äldreboende.
– Vi ger inte hjälpmedel till individer. Vi vill förhindra att det blir en försäljningsvara: Ska jag ha mat på bordet eller hjälpmedlet för att kunna förflytta mig? Då säljer man hjälpmedlet och får in lite slantar för mat i ett par dagar. Det är det valet människor gör.
Arbetet med HUG är frivilligt och för Helene Lidströms del blir det några timmar i veckan. Målet är inte en storskalig verksamhet, men hon önskar att de kunde göra mer. Det skulle kräva mer resurser. Än så länge har HUG inget 90-konto, men Helene Lidström tror att det kommer behövas för att växa och få fler medlemmar och gåvor. Samtidigt innebär det ökad administration och kostnader; ansökan går på 5 000 kronor.
– Det är mycket pengar för oss.
Det behövs också fler personer som vill engagera sig i föreningen, om inte annat för återväxten eftersom dagens styrelse har ganska hög medelålder. Den som är intresserad är varmt välkommen att höra av sig. Helene Lidström kan verkligen rekommendera det, förutom att göra nytta har styrelsen väldigt trevligt tillsammans.
– Och om någon som läser den här artikeln har upparbetade kontakter utomlands är det också intressant.