Text: Pontus Wikholm Foto: Ulrika Palmcrantz
”Varför jobba till 70 om ingen vill ha oss efter 50?” är Jonas Nordlings undertitel till boken Åldersnojan. Han har själv erfarenhet av just det, efter att han som 53-åring sade upp sig utan att ha landat ett nytt jobb.
Åldersnojan handlar inte om hans eget jobbsökande, även om läsaren får små glimtar genom hela boken: ”Ingen ville anställa mig, inte ens för kortare inhopp”. Hans egen situation var ändå en bra ingång till att lyfta frågan, och boken har väckt uppmärksamhet.
– Jag har fått en hel del respons från fackföreningsrörelsen och det är förståeligt eftersom det är en arbetsmarknadsdiskussion jag vill väcka. Men de som jag har försökt pinpointa i boken är arbetsgivarna – och där har tystnaden varit total.
Synen på arbetskraft såg delvis annorlunda ut för hundra år sedan – du jobbar tills du dör och klarar du inte det hamnar du i fattigvården. Men redan på 1930-talet, i de första utredningarna kring arbetslöshetens orsaker, lyfte man att arbetsgivare valde bort äldre arbetskraft.
Då kunde det handla om industriarbete vid ett löpande band och att äldre blev långsammare och mer benägna att skadas. Undersökningar på 1950- och 1960-talen visade att det var en myt. Mycket gick att parera med strategier och erfarenhet (och säkert ett och annat hjälpmedel).
– Den vanföreställningen lever kvar. Också på dagens arbetsmarknad tänker man att äldre medarbetare är långsammare i beslutsfattandet, trögare, konservativt lagda och att de ser negativt på förändring. Sådana saker premieras lågt av arbetsgivare, men det finns inga belägg för den typen av påståenden.
Så arbetsgivare vill anställa unga, med mycket erfarenhet?
– Det kan man säga. Det finns undantag, men generellt vill man ha så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt. Och det är där skon klämmer. Vi har en lönestruktur där det ska synas i lönekuvertet att man är erfaren, men arbetsgivare är rationella – de vill ha den billigaste arbetskraften.
Är åldersmixade arbetsplatser alltid bra?
– Forskningen pekar på det. En åldersspridning kan ställa högre krav på ledningen för att få olika generationer att synka, men lyckas man blir det en mycket mer dynamisk arbetsplats.
Arbetslösheten bland äldre står inte ut i jämförelse med andra åldersgrupper. Däremot är tiden i arbetslöshet för personer i åldern 55–64 i snitt 69 veckor, jämfört med endast 8 veckor för 15–24-åringar, enligt en rapport från Akademikernas a-kassa.
I boken lyfter Jonas Nordling den låga rörligheten bland äldre. Han beskriver en inlåsningseffekt där äldre känner sig fast i jobb de inte trivs med. Det kan säkert delvis förklara den relativt låga arbetslösheten, och långa tiden i arbetslöshet – fler stannar kvar av rädsla att bli bortvalda som arbetssökande.
Om man är 50+ och vantrivs, ska man byta jobb?
– Om du vantrivs ja. Men kanske inte göra som jag – det är bra att ha ett jobb innan man hoppar av. I ett bristyrke är det förstås enklare, men det handlar om ditt välmående. Du ska inte vara kvar om du inte trivs.
Men du säger att det är tuffare för äldre att få nya jobb.
– Ja, det är en tuff resa att söka och bli bortvald – det är nedslående för egot. Det är lätt att man ser det som ett individuellt misslyckande, men det är aldrig en arbetssökande som är problemet. Det är mitt huvudbudskap. Det är fel på strukturerna. Arbetsgivaren står för beteendet som skapar inlåsningseffekterna.
Han fortsätter:
– En större rörlighet skulle dessutom gynna alla. Det skulle inte skapa fler jobb, men yngre kunde få tillgång till jobb där äldre sitter och blockerar, medan de äldre kanske hamnar rätt.
Så hur ökar man rörligheten?
– Arbetsgivarna behöver ändra sin syn på arbetskraft – de är en stor del av problemet. Men vi har en regering som gillar att experimentera, så varför inte försöka med till exempel lägre arbetsgivaravgifter för 55-plussare vid nyanställningar?
Vi lever allt längre och tar därmed ut pension under lång tid. För att få en skälig pension är lösningen att jobba längre – höjd pensionsålder. Tanken är att vi då ska föra in mer pengar i systemet. Men funkar det? Den statliga myndigheten Inspektionen för socialförsäkringar har undersökt effekterna av de höjda åldersgränserna i pensionssystemet från 65 till 66 år 2023 (nu höjd till 67 år).
– Rapporten visar att färre tog ut pension vid 65, men de flesta av dem jobbade inte vidare utan förlängde i stället sjukskrivningar och a-kassa. Egentligen svart på vitt att systemet är en tickande bomb. Vi flyttar fram pensionsåldern, men de som tar sig över den kullen gör det inte genom att jobba och pyntar inte in något i pensionssystemet.
Vad är lösningen?
– Pensioner är komplicerade saker, men för att ett problem ska kunna bli löst måste det vara närvarande i samtidsdebatten. Vi har pratat väldigt lite om arbete och pension. Det är kanske det vi ska göra?
Men du då? Du fick ett jobb och har nu tio år kvar till pension…
– Snarare 14 med tanke på hur pensionsåldern flyttas framåt.
… men är det din sista arbetsplats?
– Jag hoppas inte det. Jag trivs väldigt bra i min nya tjänst, men tänker att jag vill plocka några jobb till innan jag blir 70.
Läs mer: I december fick Diskrimineringsombudsmannen ett regeringsuppdrag ”att motverka åldersdiskriminering i arbetslivet”. Läs pressmeddelandet här.