Text: Pontus Wikholm Foto: André de Loisted
Det är fortfarande ljust ute och fotografen tar några bilder vid skulpturen Omväg på Stora Torg i Eslöv. Lite senare ska vi försöka oss på några bilbilder, men det visar sig vara svårt att hitta något som symboliserar resan från bilmekaniker till arbetsterapeut. Det är helt enkelt inte Henrik Howegårds jobb längre. Det är inte arbetsterapeuten i hemgångsteamet som servar kommunens bilar, det görs på verkstad. Dessutom är nya bilar inte vad de var för 30 år sedan. I dag är det mer elektronik än topplock.
Så det blir den slingriga stålskulpturen Omväg som, lite skruvat, får representera Henriks väg: från bilmekaniker, svetsare, gjutare, snickare, verktygstekniker och fönsterputsare till hur han, olyckligt men helt konkret, halkade in på arbetsterapeutbanan.
Under uppväxten i Bjärred på skånska västkusten började Henrik som tolvåring meka med moppar. Som sextonåring gick skruvandet över till bilar och sen dess har han haft ungefär 65 stycken: ”Jag har kört alla vrak jag hittat”. Amazonen köpte Henriks farfar 1969 och den rullar fint.
Vid sidan av skruvandet var Henriks stora intresse hästar (han har haft nio). I dag har han slutat rida. Alla fall från hästryggen har tagit ut sin rätt: ”Det är inte värt rehabiliteringen”. Men det professionsgrundande fallet var inte ur sadeln utan en (o)lycklig halkolycka.
– På vägen från mitt ena jobb som verktygstekniker till mitt andra som fönsterputsare föll jag och skadade axeln.
Efter det följde ett halvårs sjukskrivning och två års rehabilitering med många besök hos fysioterapeuten. Henrik, som kallar sig socialt överaktiv, fick ta det lilla lugna en tid – och tänka. Men just det sociala, och fysioterapeuten, lade grunden till att sadla om.
– Jag var trött på att jobba med maskiner. Samma sak hela tiden, samma saker som går sönder. Och de som får bilen fixad räknar mest bara med att det ska bli gjort.
Det var fönsterputsningen, först anställd i några år och sedan i egen regi tillsammans med sin pappa (som fortfarande putsar litegrann som 80-åring), som gjorde att han ville jobba med människor hellre än maskiner.
– Alla blev så glada av rena fönster och drog samma skämt: ”Åh, nu ser jag bättre ut.” Hade jag väl hört förut, men det kändes motiverande varje dag i jobbet. Precis som nu som arbetsterapeut, jag känner att jag gör skillnad varje dag.
Arbetsterapeut ja. Fysioterapeuten föreslog förstås sin egen profession när Henrik började tala om att lämna verkstadsgolvet. Men det var inte aktuellt: ”Det kändes inte som mig riktigt, jag ville ha nåt bredare”. Och så blev det. Han läste upp behörigheten och började plugga på arbetsterapeutprogrammet i Jönköping 2021, som 45-åring.
Under studietiden tog Henrik tåget till campus i Jönköping – en timme i vardera riktningen. Familjen bodde då i Sävsjö i Småland. Första jobbet efter utbildningen var på kommunrehab i Växjö och dit var det lika långt, åt andra hållet.
– Det var ett bra jobb, i ett mångkulturellt område, med stora variationer. Både utvecklande och med utmaningar. Jag trivdes fruktansvärt bra. Men priset att pendla så långt var för högt. När jag såg jobbet i Eslöv var det ganska enkelt. Vi flyttade dit. Nu går jag på fem minuter till torget och fem minuter vidare till jobbet. Bilen får stå i garaget.
I hemgångsteamet i Eslöv följer Henrik patienterna under en kortare period efter sjukhusvistelse. Han hinner komma dem nära och får använda allt han fått med sig från såväl utbildningen som erfarenheter från både livet och tidigare yrken.
– Det är rätt häftigt att få jobba på ett mer intensivt sätt med samma patient under en begränsad tid. Till en början kan jag åka hem till dem flera gånger i veckan för att de ska komma i gång med sin rehabilitering. Man får möta patientens utmaningar men även framsteg, vi tränar i aktivitet och jobbar med att överbrygga hinder i patientens vardag.
Han fortsätter:
– Vi är flera professioner som är engagerade i teamet, att få vara en del av detta får en att känna att man gör skillnad för en annan människa.
Med 30 års arbetslivserfarenhet kan han se saker ur ett annat perspektiv. Har kanske lite lättare att relatera.
– Jag har träffat många människor som har slitit ut sig i jobbet. Och skadat sig. Jag har själv skadat mig jättemånga gånger och har stor nytta av att veta hur det känns. Att inte kunna fullt ut kontrollera en kroppsdel till exempel.
Än så länge är han ny på jobbet i Eslöv (började i oktober 2025), men trivs med att arbeta i team och att hela tiden kunna fråga och lära sig av kollegorna.
– Det är inte ett yrke man blir färdig i. Varje dag är något nytt. Du kommer att träffa en ny individ som inte är som den förra. Även om det är samma matematik är det inte samma problematik.
Vad som helst kan hända i livet, säger Henrik, men han tror att sidospåren och omvägarna nu är avklarade. Tanken är att gå i pension som arbetsterapeut.
– Jag pluggade till bilmek mest för att jag gillade att skruva, men var alltid avundsjuk på folk som på riktigt hade valt vad de skulle bli. Men nu har jag utbildat mig och får jobba med något jag gillar – människor, inte maskiner.