Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Vardagen är arbetsterapeuters expertområde. I går, i dag och i morgon. Men hur kommer yrket att förändras framöver? Vad kommer arbetsterapeuter att jobba med – i vilka roller och var? Tidningen bad Petra Wagman, forskare vid Jönköping University och redaktör för senaste upplagan av Hälsa och aktivitet i vardagen, att spana in i framtiden.
När Petra Wagman tog examen var både utbildningen och yrket något helt annat än i dag. Det som då var nya spännande arenor är helt självklara nu. En annan stor skillnad är den ökade teoribildningen och forskningen.
– Det är 30 år sedan jag gick ut som arbetsterapeut. Det har hänt enormt mycket sedan dess och det är förbättringar. Bland annat har vi en bättre utbildning där vårt aktivitetsfokus syns betydligt mer.
Och just att öka allmänhetens kunskap om aktiviteters värde för välbefinnandet och hälsan hoppas, och tror, Petra Wagman kommer att bli en viktig arbetsuppgift för professionen. Detta skulle ta det förbyggande arbetet i samhället ett steg längre än till fokus på rörelse och goda matvanor.
– Jag kallar det för aktivitetslitteracitet: att människor känner till betydelsen av vardagliga aktiviteter. Hur ser mitt aktivitetsmönster ut? Vad gör jag om dagarna? Vad orkar jag? Vad tycker jag om? Hur skulle jag vilja ha det? Att man får en vana att reflektera över det. För hel och ren och mätt räcker inte för livskvalitet, det behövs något mer.
Hon understryker att aktivitetsbalans är individuell. Att det inte finns något universellt lagom, till exempel antal aktiviteter i veckan. Och tillägger att det kan behövas förändring även när vardagen rullar på utan större hinder.
– Jag brukar använda metaforen att klättra upp på en kulle, titta ut över sitt liv – och fundera på om jag tycker om det jag ser.
Hon fortsätter:
– Det finns så mycket åsikter om olika saker. Jag tänker att man ska försöka vara lite mer värderingsfri. Man kan konstatera att så här ser det ut – och tycker jag om det, så är det okej. Och komma ihåg att det gäller just nu, det behöver inte vara en deklaration för resten av livet.
Som arbetsterapeut handlar det om att få människor att uppvärdera vardagen. Att bryta inställningen att det är något lite gråtrist. Känslan av stressiga morgnar och gårdagens mikrovärmda rester. Och förmedla att varje dag är betydelsefull.
– Vardagen slutar inte klockan fyra på fredag, säger Petra Wagman och säger att söndagsmiddag med familjen och uppskattade fritidsaktiviteter också hör vardagen till.
Här kan arbetsterapeuter vara en motvikt till kvällstidningarnas tjat om att ”så maxar du semestern 2026.”
– Det låter som att du ska vänta på att slippa din vardag för att njuta av några få specifika dagar. Om livskvaliteten ska bero på några lediga dagar kan du inte bli annat än besviken – ingen dag kan vara så bra att den väger upp att ha väntat i tio veckor på den.
På ytan kan det låta lite uppgivet, men Petra Wagman tycker att hyfsat nöjd för det mesta är en bra målbild. Inställningen ger andrum. Blir en befrielse från en evig jakt efter lyckan eller ständig förbättring.
– Då står man ut med att det kommer dagar när man får vända vid bussen för att man blir magsjuk. Eller att man inte hinner gå från jobbet i tid eller vad det nu kan vara. Men det är okej i det stora hela.
Därmed inte sagt att människor inte behöver ha guldkant i tillvaron. Men att vara hyfsat nöjd för det mesta ger en stabil grund att stå på när livet utmanar och vardagen förändras radikalt – vid övergångar som att börja skolan, flytta hemifrån, bli förälder, förlora jobbet, skilja sig, förlora en anhörig eller gå i pension. Därför skulle Petra Wagman gärna se att arbetsterapeuter vore en given profession på MVC, BVC, inom socialtjänsten och företagshälsovården, men också bredare inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och liknande verksamheter där arbetsterapeuter redan finns.
– Jag önskar att vi vore självklara på alla de ställen där personer kan riskera att få det extra tufft i livet.
Och definitivt i skolan, och då inte bara som stöd till elever med utmaningar – utan som en resurs för att alla elever ska få lära sig mer om vad som behövs för att må bra. Antingen direkt eller via lärarna.
Petra Wagman understryker att arbetsterapeuter självklart kommer att behövas på de ”traditionella” arenorna även framöver. Behovet av rehabilitering ökar med en allt äldre befolkning – och människor kommer fortfarande drabbas av akut sjukdom, ha kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar.
– Men om arbetsterapeuter kan arbeta mer hälsofrämjande kommer förhoppningsvis en del rehabilitering inte att behövas.
En ökad aktivitetslitteracitet hos befolkningen skulle kunna bidra till mindre stressrelaterad ohälsa. Fler skulle kanske dra i nödbromsen i tid, stanna upp och klättra upp på den där kullen och spana ut över sina liv. Se sina aktivitetsmönster och göra förändringar innan den beryktade väggen och ett akut behov av arbetsterapeutiska insatser.
– Jag tänker att vi ska jobba så mycket som möjligt för att människor inte ska behöva komma till hälso- och sjukvården, men de som gör det måste självklart fortfarande få den rehab de behöver.
Petra Wagman lyfter också att det behövs fler arbetsterapeuter på strategiska positioner. Det kan vara i kommunernas folkhälsoarbete, i arbetsgivarnas ledningsgrupper, på myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, och till och med i Regeringskansliet.
– Vår kompetens behöver finnas där besluten fattas, säger Petra Wagman och konstaterar att förbundets påverkansarbete har en viktig roll att spela för att arbetsterapeuter ska bli självklara i samhällsbyggandet, även på strategisk nivå.
Möjligheterna till ett livslångt lärande ser hon som en av nycklarna till att arbetsterapeuter ska kunna arbeta mer hälsofrämjande och ta sig in på nya arenor. Det är också viktigt att utbildningarna stärker studenternas förmåga att beskriva arbetsterapeutiska insatser utan att använda professionsspecifika begrepp.
– Vi måste kunna prata om våra teorier och bidrag på ett sätt som människor, som inte har vår förförståelse, begriper. På ett enkelt sätt.
Sedan gäller det att aktivt ta plats i olika sammanhang och ”sälja in” sin kompetens:
– Vi behöver visa vad vi gör i stället för att förvänta oss att människor per automatik ska veta när de ska kalla in oss. Polletten faller ner när man själv har sett vad en arbetsterapeut bidrar med i ett team, säger Petra Wagman.
Hon tillägger att oavsett vad man arbetar med så är teamarbete i olika former betydelsefullt för att sprida kunskapen om arbetsterapi och aktiviteters värde.
– Det mesta av min forskning gör jag ihop med forskare med annan bakgrund. Det ger jättemycket åt båda håll.
Sammanfattningsvis ser Petra Wagman att svensk arbetsterapi befinner sig i en förflyttning till ett starkare hälsofrämjande och förebyggande perspektiv, men att det självklart inte utesluter rehabilitering. På samma sätt hoppas hon på en ökad närvaro på grupp- och samhällsnivå utan att ta bort nödvändiga individuella insatser.
– Det är inte så att vi ställer om till allt det här direkt. Jag ser det som flera steg. Att vi finns i elevhälsoteam med mera borde vara självklart om tio år – annat är mer ”på gång”.