Text: Anki Wenster Foto: Lina Alriksson
Pernilla Sporre liknar sig själv vid Skalman. Mat- och sovklockan är viktig. Nu är det tid för lunchpaus vid köksbordet i villan i Växjö, där hon ofta jobbar numera. Burspråkets ljusinflöde är extra viktigt för välbefinnandet i vintermörkret. I keramikmuggar med gröna ormbunkar serveras kryddigt te.
Som 17-åring flyttade Pernilla Sporre till Umeå för att utbilda sig till arbetsterapeut. Att det blev så var tack vare en välinformerad syokonsulent och en gymnasiepraktik hos en sjukgymnast på barnhabiliteringen som gjorde henne nyfiken på arbetsterapi.
– Jag visste att jag ville arbeta med idrott och barn med funktionshinder. Jag fick vara med när en arbetsterapeut tränade ett barn med svåra funktionsnedsättningar. När barnet lyckades röra en touchkontroll skällde en leksakshund. Men jag förstod absolut ingenting av vad en arbetsterapeut gjorde.
Nyfikenheten – och att det var lite lättare att komma in på Rehabiliteringslinjen med inriktning mot arbetsterapi än fysioterapi – avgjorde. Hundra mil från hemorten Vänersborg landade hon i Umeå. Det var ett stort steg att flytta och börja plugga på universitetet. Men genom livet har hon inte varit rädd för att ta andra stora kliv. Det senaste tog hon hösten 2021 när hon sa upp sig och vid årsskiftet 2022 blev egenföretagare på heltid. Vi återkommer till det.
För det har hänt mycket under de snart 35 åren som hon jobbat. Den yrkesmässiga och personliga utvecklingen har följt samma spår och till stor del handlat om helheten och att lyssna in kroppen. Aktivitetsbalans och återhämtning är viktigt och hon ställer sig själv ofta frågan: Vilka måsten finns det?
Det första jobbet var inom somatiken på Södersjukhuset i Stockholm. Det gav en bra grund att stå på och hon stannade i tolv år innan hon flyttade till Växjö och började på regionens Smärtrehabklinik. Det blev en vändpunkt – både yrkesmässigt och privat.
– Det var så skönt att komma till en arbetsplats där jag som arbetsterapeut var självklar, efterfrågad och välkänd. Här jobbade vi också i team med komplex problematik hos våra patienter och utifrån ett salutogent synsätt. Det har varit min grej sedan dess.
Det var där, för drygt 20 år sedan, hon kom i kontakt med basal kroppskännedom för första gången. Fysioterapeuterna hade handledning av Ingrid Olsson-Nordgren som är fysioterapeut och psykoterapeut. Hon blev Pernillas mentor – det är hos henne hon har utbildat sig – och de har fortfarande en nära kontakt. Där och då under handledningsträffarna väcktes något nytt.
– Det handlade framför allt om vad som hände i min egen kropp och kontakten med mig själv. Det var en helt ny upplevelse som växte fram efter hand. Jag hade elitidrottat mycket och prestation var när huvudet pressade kroppen att göra saker och ting. Men den inre kontakten saknades.
Att ta med sig det man övar på i gympasalen ut i vardagsaktiviteter är inte lätt, säger hon. Man måste skapa sig en egen upplevelse genom att använda kroppen. Det förmedlar hon till sina patienter. Men också till sig själv.
– När jag är i kontakt med mig själv kan jag förmedla det bästa av mig. Det kan handla om att vara närvarande i ett samtal eller när jag gör något fysiskt. Min intention är att vara i kontakt med mig själv i alla lägen. Då går jag inte över mina gränser. Jag lever som jag lär, annars håller jag inte.
Hon har träffat ”väggen” vid två tillfällen och bär med sig de erfarenheterna.
–Jag är en engagerad person som inte har lust att vänta, så när möjligheterna dyker upp tar jag dem. Men jag har fått betala för att jag har haft bråttom och har lärt mig lyssna på kroppens signaler.
I samband med organisationsförändringar flyttades hennes tjänst och hon fick uppdrag att bygga upp Smärtrehab i primärvården. En stor fördel var att hon hade sina gamla kollegor vägg i vägg som stöd. Det blev bra, säger hon.
Primärvården var hennes arbetsplats fram till för fyra år sedan. Det var etiska dilemman som gjorde att hon lämnade. Hon kände att pinnarna styrde arbetet och valde att kliva av. Det hjälpte inte att hon hade den absolut bästa chefen.
– En tydlig röst i mig sa att det här går inte längre. Jag tyckte jättemycket om patientarbetet men jag klarade inte att ständigt bli inklämd i stuprören och inte få använda all min potential. Det var som att hålla en godispåse framför patienterna och säga att: ”Här har jag lösningen. Men den får du inte”. Jag fick inte förutsättningar att göra ett jobb som gjorde skillnad.
Från i princip alla kollegor fick hon höra: ”Vad modig du är”. Själv tänkte hon: Vad är det värsta som kan hända? Jag får väl söka ett nytt jobb, och det fick bära eller brista.
En djup och varm klang fortplantar sig i vardagsrummet. Mässingsskålen är köpt i Indien och ljudet hjälper henne att skapa grundningen. Likaså förstärker sittpositionen på den låga pallen och att hon tonar in för att få kontakt med andningen.
– Om jag känner att jag inte har tid med 5 minuters meditation behöver jag 20 minuter.
För två år sedan var Pernilla med om en olycka. Under en joggingtur i skogen snubblade hon och slog huvudet i en stubbe. Hon lyckades ringa sin man som larmade polis och ambulans och hon hittades via mobilens GPS. Själv minns hon inte mycket av händelsen och efterförloppet var inte helt okomplicerat. Vägen tillbaka tog längre tid än hon trott och under fyra månader kunde hon inte jobba.
– Det största hindret var fatigue. Jag var medveten om att det inte gick att forcera och återhämtningen fick ta sin tid. Men någonstans hade jag en liten oro över hur långvarigt det kunde bli. Jag har en stor verktygslåda och det handlade om att använda den. Det visste jag.
Redan på sjukhuset hade hon nytta av sina avspänningsstrategier. I dag är hon återställd.
– Jag hade också mitt nätverk som stöd. Man ska inte underskatta att få hjälp och guidning, det är nödvändigt. Vi är alltid människor på väg genom livet. Och jag är så tacksam för att jag inte fick några bestående men, då hade jag varit fattigpensionär nu.
Undulaten Blue vill vara med och väsnas i sin bur. De vuxna barnen har flyttat ut och när den yngste gav sig av öppnade sig möjligheter att göra praktiska förändringar. Det ljusa öppna köket funkar bra som arbetsplats för köksaktiviteter och hon har ett rum för träning av kroppskännedom. Hon träffar mestadels sina klienter här hemma, men det händer att hon hyr en lokal om hon har gruppbehandling.
Att vara egenföretagare och ligga utanför systemet är kämpigt periodvis och det kräver otroligt mycket arbete. Hennes mål har varit att nå upp till samma inkomst som när hon var anställd. Och hon har tagit chansen när den dykt upp för att ”fylla på i kassan”. Senast som kommunarbetsterapeut i Kiruna. Det var snabba beslut och hon åkte från en dag till en annan och tog uppdraget på tio veckor och hann uppleva både värmebölja och kyla.
Det var också första heltidsjobbet efter olyckan. Det fungerade, vilket var en lättnad. Arbetsuppgifterna fördelades på ett bra sätt och hon behövde inte jobba över.
Det här var inte första gången hon jobbade som konsult. För några år sedan dök drömjobbet upp på Treklöverhemmet i Bohuslän.
– Det är nog det roligaste jag har gjort. Det fanns fantastiska möjligheter för neurologisk rehabilitering och deltagarna var där i fyraveckorsperioder. Jag var där i 15 veckor och det var jättehäftigt.
I sitt företag jobbar hon med kroppskännedom. Hon ser kroppskännedom som ett förhållningssätt som handlar om spänningsregleringen i kroppen och hur man kan hantera den optimalt – oavsett om det handlar om fysisk träning eller en vardagsaktivitet. Alla komponenter är viktiga. Medveten närvaro, grundning, andning och flöde.
– Det får inte bli kropp eller knopp. Det handlar om helheten och om de fysiska, fysiologiska, psykiska och existentiella dimensionerna.
Det är komplexa system, påpekar hon. Det finns evidens för basal kroppskännedom, men det behövs mer forskning och det är en utmaning att beforska sammansatta system på gruppnivå.
Vad är det som har gjort att du alltid velat vidare?
– Jag minns att jag redan som liten var väldigt vetgirig och ville förstå saker och ting. Jag är nyfiken och vill utvecklas – hitta nya lösningar och bidra till en god värld.
Det senaste uppdraget som tar mycket tid är som valsamordnare för Miljöpartiet.
– Att planera, strukturera och engagera, det är att vara arbetsterapeut på samhällsnivå!