Text: Katja Alexanderson Foto: Moa Källström
Första gången Sonja blev sjukskriven för utmattning var hon 35 år, levde ensam och höll på att jobba ihjäl sig. Kompenserade för att hon arbetade ineffektivt och ostrukturerat med att jobba fler timmar. Tills det tog stopp. Nio år senare, 2018, är väggen där igen. Men nu har hon man, barn och hus – och inga extra timmar att plocka fram.
– Det blev för mycket och jag fick inte ihop saker längre.
Den erfarenheten delar hon med många kvinnor som får en adhd-diagnos i vuxen ålder, men det ska dröja innan Sonja vet att hon är en av dem.
Ett par år senare diagnostiseras äldsta sonen med autism och add. Det är pandemi, skolgången är en utmaning och till sist blir han hemma i över ett år. Han är deprimerad och ett tag äter han oerhört selektivt. Samtidigt börjar det bli tuffare även för lillebror.
– Det visade sig inte så mycket i skolan, utan framför allt hemma. När han kom hem kraschade han – genom att explodera.
Det kunde räcka med att Sonja frågade vad han ätit till lunch för att utbrottet skulle vara ett faktum. Och när känslorna svallar är det svårt att kontrollera vad man gör. Saker kan flyga i backen och gå sönder, inte för att man vill det utan för att det bara blir så.
– Utbrotten var väldigt svåra för mig att hantera. Jag blev arg tillbaka. I takt med att hans adhd blev tydligare insåg jag att jag antagligen också har det.
Mycket riktigt visade det sig att både hon och yngsta sonen har adhd – de fick sina diagnoser under 2024. Men redan i samband med storebrors add-diagnos hade föräldrarna gått utbildningar på Adhd-center och börjat göra anpassningar för att få vardagen att fungera. Bland annat delar de upp veckorna mellan sig: ena veckan är ”jobbvecka” (fullt fokus på arbetet och möjlighet att jobba långa dagar) och den andra ”barnvecka” då man har kortare arbetsdagar och ansvarar för att sköta ruljangsen i hemmet, med allt från hämtningar och lämningar till matlagning.
Sonja och yngsta sonens relation tog stryk av alla bråken. Hon blir en persona non grata. Bara pappa gäller. Bara pappa får natta.
– Vi krockade kanske tre, fyra gånger om dagen med riktigt rejäla utbrott. Det blev svårt att få i väg honom till skolan … och det hade vi varit med om med storebror.
Lillebror hade också börjat spela för mycket, många timmar om dagen. Inför sommaren 2025 bestämmer de sig att göra en storsatsning för att bryta utvecklingen.
– Jag ritade kort och vi gjorde planer för varenda dag, hela sommarlovet. Så att det skulle vara klart och tydligt för alla vad som skulle hända.
Hon fortsätter:
– Ingenting var viktigare än att lillebror kände att det är fullt fokus på honom. Att han kände sig jättetrygg. Och det blev bra, men det var en dyr och resurskrävande sommar.
Det som tyvärr inte ändrades var den såriga mamma-son-relationen.
– Det gjorde jätteont, men samtidigt finns en grundtrygghet. Jag släpper inte mitt barn bara för att han vänder mig ryggen. Jag tvivlade inte på hans kärlek – och visste att det här kan vi reparera, men inte hur.
Och som ett brev på posten, eller i alla fall i inboxen, kom ett erbjudande om restplatser på Ipsa-utbildningen på Adhd-center. Sonja nappade på erbjudandet och det har hon inte ångrat. Den traditionella föräldrastödsutbildningen hon gått tidigare var bra, men Ipsa var något helt annat.
– Jag uppskattar verkligen att fokus ligger på att jag ska jobba med mig själv och hur jag gör saker, eftersom det påverkar vår relation. Jag kan inte ändra på mitt barn – men jag kan ändra på förutsättningarna och jag är en viktig del av hans förutsättningar.
Öppenheten och gemenskapen i gruppen gjorde det också möjligt för deltagarna att på allvar stötta varandra och utbyta tips. Att kunna berätta om utmanande situationer utan att riskera ”ni-måste-sätta-ner-foten”-råd.
– När jag fick fokusera på mig själv som redskap hjälpte det mig att plocka rätt russin ur dialogen med mina kurskamrater.
Stödet deltagarna emellan handlade om både stort och smått. Sonja fick till exempel tips om brädspel som bygger på samarbete – och inte tävling.
– Vi förlorar så fort någon börjar köra solo-race. Det gör att storebror också vill vara med. Han hatar tävlingar. Nu har vi fler saker som alla fyra kan göra tillsammans.
Sonja uppskattade också upplägget av gruppträffarna, med tydlig (och färgkodad) dagordning och timetimer för att hålla koll på tiden.
– När jag började på en annan utbildning märkte jag hur mycket det krävde av mig när det inte var lika genomtänkt och strukturerat.
Genom åren har hon läst otaliga böcker om adhd – och familjen hade som sagt redan innan Ipsa gjort många anpassningar i vardagen. Exempelvis hade Sonja, tillsammans med en vän, kommit på att hon under barnveckorna skulle arbeta i lobbyn på hotellet där vi gör intervjun. Det ligger mitt emellan hemmet och äldsta sonens skola. Vinsterna är många. Egentid i bilen med sonen, men också en möjlighet att verkligen koncentrera sig på arbetsuppgifterna.
– Här finns wifi, kaffe och det är nära till lunchställen. Det är inte hemma, så jag lockas inte att samtidigt slänga in en tvätt eller göra något annat.
Men även om mycket redan var på plats gav Ipsa henne möjlighet att finslipa, framför allt under de individuella mötena med arbetsterapeuten Åsa Westling.
– En av sakerna vi knäckte tillsammans, Åsa och jag, är att jag har satt ett ”ankare” på ytterdörrarna här.
Ankaret är en mental bild för att stanna upp. När hon tar i dörrhandtaget ut från lobbyn ska hon byta fokus.
– Jag kopplar bort jobbet … känner mina fötter, mina ben. Känner hur jackan sitter och hur vinden och luften är mot ansiktet. Fokuserar på min andning. Så jag grundar mig själv. Nu kan jag åka och hämta storebror.
Hon har även satt upp ankare i form av små guldstjärnor på dörrkarmarna in till sönernas rum.
– Det är en påminnelse: Hur uppe i varv är jag? Hur stressad? Jag vet att min energi smittar. Om jag känner mig för ”lätt”, för speedad, går jag inte in i deras rum. I stället går jag rakt fram, rakt in på toaletten och tvättar händerna tills jag har landat.
En annan finslipning är att hon har sänkt kraven kring matlagning och middag. För det är en utmaning med barn som äter selektivt. Så ja, det är okej att äta mackor till middag ibland. Och det är definitivt okej att ta bilen till Max där alla enkelt kan välja vad de vill ha.
– Det är viktigare att det går ner någonting än exakt rätt. Vi tittar på veckobasis. Och glass är också mat.
I dag är hon på en mycket bättre plats som förälder. Exakt hur det gick till vet hon inte, men under Ipsa-utbildningen har relationen till sonen sakta men säkert blivit bättre. Sonja tror att det både beror på att hon fått bättre koll på vad hon själv behöver för att må bra (till exempel lunch och mellanmål varje dag) och bättre verktyg för att möta sonen. Den stora vändpunkten kom när maken var däckad i influensa, så hon fick natta lillebror i stället.
– Det blev jättefint. Plötsligt hamnade vi i ett läge där han tyckte att det var mysigt. Jag märkte att han kröp intill mig. Att få tillbaka det, att gå från att vara paria till att vara någon han litar på och tyr sig till, det är helt fantastiskt.
Fotnot. För att värna sina söners integritet väljer Sonja att inte ha med sitt efternamn.