Den 1 juli 2026 ska regeringens nya ungdomsfängelser stå klara. I och med detta tar Kriminalvården över ansvaret för personer i åldern 15 till 17 år som i dag döms till sluten ungdomsvård. På särskilda ungdomsavdelningar, placerade inom befintliga anstalter, ska dessa barn och unga avtjäna sina straff. Det är ett stort skifte i svensk rättspolitik. Hos mig väcker detta många tankar, men också avgörande frågor: Vilka kompetenser ska dessa barn och unga mötas av – och vilken roll får arbetsterapeuten i denna nya kriminalvård?
Vi vet att unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), som adhd och autism, i dag är kraftigt överrepresenterade inom sluten tvångsvård. En kartläggning från 2023 visade att 79 procent av barn och unga inom SiS hade minst en psykiatrisk diagnos. Den vanligaste ställda diagnosen bland både flickor och pojkar var adhd/add, vilket tre av fem var diagnostiserad med. Det var även vanligt med psykiatrisk samsjuklighet. Vi vet också att dessa ungdomar ofta bär på en kombination av svåra livserfarenheter, bristande skolgång och otillräckliga stödinsatser. Att stötta dessa unga människor till att nå förändring kräver mer än inlåsning.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för adhd och autism lyfter tydligt behovet av samordnade och tidiga insatser – inte minst i övergången från kriminalvård till samhället. Men dessa riktlinjer blir bara verkningsfulla om de kopplas till verklig kompetensförsörjning i de team som nu sätts samman inom Kriminalvårdens nya ungdomsavdelningar. Och där behövs vi – arbetsterapeuter.
Vår kompetens att kartlägga aktivitetsförmåga, anpassa vardagsmiljöer och stötta personer med kognitiva och sociala svårigheter att skapa struktur, hantera stress och bygga upp fungerande livsrutiner skulle kunna göra stor skillnad. Det är inte en ”extra resurs” – det är en kärnkompetens i teamet, särskilt i arbetet med ungdomar med npf.
Trots det ser vi ännu inte att arbetsterapeuter systematiskt inkluderas i Kriminalvårdens planering av dessa nya enheter. Och det oroar. Ska vi bygga ungdomsavdelningar som värnar om barnets bästa – vilket barnkonventionen kräver – måste vi också bygga team som kan förstå, bemöta och arbeta aktivt med de unga mot ett fungerande vardagsliv. Här borde arbetsterapeutens roll vara självklar.
Vi har sett vad som händer när rätt kompetens saknas: Ungdomar placeras i miljöer där vardagen inte fungerar, där konflikter uppstår i onödan, där motivationsbrist feltolkas som trots. Risken för återfall ökar – och möjligheten till faktisk förändring minskar.
Som profession behöver vi synas, höras och visa på varför just arbetsterapeuters kompetens behövs i dessa team – inte som ett komplement, utan som en förutsättning för att lyckas.
Ida Kåhlin, ordförande