Text: Anki Wenster Foto: Nicklas Thegerström
Det är ingen slump att begreppen kulturella skillnader, kulturell kompetens och kulturell ödmjukhet återkommer när man pratar med Susanne Assander. Det kulturella perspektivet finns med genomgående, i undervisningen och i forsknings- och utvecklingsprojekt. Hon har mycket på gång och mottog dessutom Ingela Petersson Lies stipendium i våras.
– Det känns väldigt hedrande och är ett fint erkännande som jag blev jätteglad för. Det var dessutom nyttigt att skriva en ansökan och tydliggöra för mig själv vad jag håller på med.
Ja, vad gör hon?
Susanne Assander är nydisputerad och klinisk lektor i arbetsterapi på det nystartade arbetsterapeutprogrammet på Uppsala universitet. I jobbet ingår förutom undervisning även forskningstid och tjänst på Region Uppsala, där hon är involverad i utvecklingen av ett regionalt hälsovårdsprogram för äldre.
Hon har alltid tyckt om att resa och varit intresserad av möten med andra kulturer, vilket har gett henne ett brett internationellt nätverk. Nu ligger hon i startgroparna för ett projektsamarbete med universitetet i Galway på Irland för att stärka kulturell kompetens och ödmjukhet hos förstaårsstudenterna på de båda arbetsterapeutprogrammen.
Att det skulle bli forskningsspåret var inte självklart. Åren efter examen, 2009 vid Linköpings universitet, jobbade hon på Karolinska universitetssjukhuset men också inom äldreomsorgen och socialpsykiatrin i Uppsala. Där fick hon leda ett utvecklingsprojekt och insåg att det var något hon trivdes med, men visste inte hur hon skulle gå vidare efter det.
Hon sökte masterprogrammet och kom in på European Master of Occupational Science 2015. När maken i samma veva fick jobb i Graz i Österrike gick flytten dit och under två år gjorde hon sin master. Samtidigt fick hon möjlighet att både undervisa och forska.
– Det var tre väldigt roliga och lärorika år. Jag undervisade på arbetsterapeututbildningen och jobbade som forskningsassistent i flera tvärprofessionella projekt. Bland annat med Graz tekniska universitet där de undersökte om, och hur, man kunde identifiera kognitiva nedsättningar genom att testa personens interaktionsförmåga i olika miljöer med VR-teknik.
Det är komiskt, säger hon, och skrattar lite när hon reflekterar över vad hon i första hand tar med sig från åren i Österrike – det handlar framför allt om kulturella krockar.
– Det finns många skillnader som man inte ser förrän man befinner sig i ett annat land, och i en annan organisation. Speciellt de små sakerna, som den hierarkiska ordningen och vilka man ska kontakta och hur, som att använda både efternamn och titel i ett mejl annars ansågs man som respektlös.
Under den här perioden korsades hennes vägar med Susanne Guidetti på Karolinska institutet, och mötet med henne gjorde att hon började fundera på att doktorera. När två doktorandtjänster senare utlystes sökte hon båda. Hon fick tjänsten som handlade om att utforska reablement, i en svensk kontext, och flyttade tillbaka till Sverige hösten 2018.
– Forskningsinriktningen kändes så rätt med tanke på hur jag tidigare jobbat kliniskt inom äldreomsorgen i Uppsala. Där arbetade jag i ett multiprofessionellt team, handledde personal och utgick från de äldres förmågor. Precis vad reablement framhåller som arbetssätt. Men i dag ser det tyvärr ofta annorlunda ut och vi måste utveckla våra metoder för att kunna möta framtidens behov inom äldreomsorgen.
I sin avhandling undersökte hon primärt, och hade störst fokus på, reablement. Det fortsätter nu genom utveckling av reablementprogrammet ASSIST – med hennes tidigare handledare Aileen Bergström som projektledare. Det är en del av projektet Framtidens hälsosamma åldrande finansierat av Forte, där Susanne Guidetti är huvudansvarig.
– Det är väldigt roligt att få fortsätta samarbeta med Aileen och Susanne och få testa programmet i större skala. Just nu genomförs en interventionsstudie i Uppsala och senare i år hoppas vi kunna starta även i Stockholm.
I projektet lyfts även kulturaspekten. Tillsammans med hemtjänstpersonal, hälso- och sjukvårdspersonal samt biståndshandläggare har det tagits fram utbildningsmaterial till all personal där ett avsnitt handlar om kultur.
Projektet i Galway upptar också hennes tankar. Universiteten hittade varandra genom nätverket ENLIGHT som är ett samarbete mellan europeiska universitet som ska främja jämlikhet, hållbarhet och livskvalitet inom olika områden. Galway sökte efter en samarbetspartner inom arbetsterapi och Uppsala nappade.
Det som var tänkt som ett förutsättningslöst möte för att diskutera en idé, resulterade i en projektansökan för ett pilotprojekt med syfte att lyfta in kulturell kompetens och ödmjukhet i utbildningarna.
– Det var nästan lite overkligt att beviljas projektbidrag av ENLIGHT under två år. Men det är många som tycker att området är spännande och att vi inom våra utbildningar vill diskutera kulturella perspektiv.
I våras var hon och Uppsalakollegan Maria Borgestig på besök i den lilla fiskestaden för att planera inför hösten.
– Vi vill tidigt i utbildningen lyfta fram hur kulturell ödmjukhet påverkar möten med klienter, men även kollegor och medmänniskor. Även om du har kunskap om en annan kultur så är den ofta stereotyp. Kulturell ödmjukhet syftar till att du är öppen för att utforska de erfarenheter och perspektiv hen har med sig.
Hon säger att det kan vara en utmaning att presentera det här för studenterna så det landar rätt. Det är viktigt att hitta en bra nivå där syfte och mål framgår och förmedla varför det är viktigt att vara medveten om hur mycket de kulturella perspektiven påverkar våra möten.
Det finns kulturella skillnader men också likheter mellan universiteten. På Irland är exempelvis utbildningen fyraårig jämfört med tre år i Sverige.
– I Galway läggs mer tyngd på det medicinska paradigmet, och studenterna är yngre. I Uppsala har vi mer fokus på aktivitetsvetenskap, innovation, hälsofrämjande och prevention. Målet är att kulturell ödmjukhet framöver ska vara en del av utbildningen.
Hon har även märkt av intresset från andra utbildningar på Uppsala universitet.
– På universitetet i Galway har samtliga hälsoprofessioner besvarat en enkät om kulturell kompetens och ödmjukhet. Jag håller just nu på att diskutera en liknande möjlighet här i Uppsala.
I sin roll som klinisk lektor vill hon även lyfta fram den kulturella aspekten i mötet med patienter.
– Det är jättespännande att komma närmare det kliniska arbetet igen. När jag auskulterat på olika avdelningar har jag blivit överraskad över hur naturligt det känns att gå in i den kliniska rollen. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om möten både med patienter och kollegor, och tar med mig deras perspektiv in i mina andra uppdrag.
Kulturell kompetens handlar om att kunna identifiera och förstå kulturella skillnader och vara medveten om hur det kan påverka bedömningar och insatser.
Kulturell ödmjukhet är ett förhållningssätt som handlar om självreflektion och insikten om att kultur är komplext, individuellt och ett livslångt lärande.