Text: Katja Alexanderson Foto: Pontus Wikholm
Det har gått tio år sedan Ida Kåhlin på fullmäktige 2015 valdes till ordförande för Sveriges Arbetsterapeuter.
– Det känns inte som tio år, fast samtidigt känns det jättelänge sedan jag tillträdde. Det har verkligen skett stora förändringar. 2015 bytte vi namn och lämnade FSA bakom oss, och vi tog fram en ny modernare grafisk profil. Men framför allt har vi förstärkt väsentliga delar i förbundets verksamhet. Vi är ett förbund som växer och som har väldigt nöjda medlemmar.
Ett omdanande vägval, som gjordes på fullmäktige 2015, var att modernisera och effektivisera förbundets organisation.
– Vi gjorde en stor genomlysning internt och sjösatte en ny organisation. Kanske framför allt när det gäller professionsfrågor, med bland annat en uppdelning i andra typer av råd och grupper än tidigare. Organisationsförändringen gjorde det möjligt för oss att jobba på nya sätt, vilket gör att vi använder våra resurser effektivare i dag. Det är jag väldigt stolt över.
Fullmäktige 2015 fattade också beslut om förbundets nuvarande vision – och hur den skulle nås med de tre strategierna: ta kommandot, initiera kloka samarbeten och interageranden samt öka medskapandet bland medlemmarna.
– Det är fortfarande våra katalyserande strategier. De har inte varit en pappersprodukt som har legat på en hylla för mig, utan i allra högsta grad varit levande – hela tiden. De har varit viktiga ledstjärnor de här tio åren.
I arbetet för att nå visionen har närvaron på sociala medier varit en av nycklarna för Ida.
– Det är ett väldigt medvetet val. Det har aldrig varit någonting jag bara pysslat med. Jag fick fullmäktiges uppdrag att öka medskapandet, säger Ida och konstaterar att hon blev ordförande i en tid när sociala medier tog fart på riktigt och där storytelling blev allt viktigare.
Hon uppskattar direktkontakten med medlemmarna på sociala medier. Det tar mycket tid, men ger mer än det tar.
– Jag har valt att göra mig tillgänglig i sociala medier. Det har varit jätteviktigt och är en del i medskapandet. När jag får en fråga som förbundsordförande svarar jag på den. Jag tycker att jag är skyldig att göra det.
I sin ”programförklaring” i en intervju i Arbetsterapeuten inför valet till ordförande 2015 tryckte Ida på sin starka övertygelse att arbetsterapeuters kompetens behöver utnyttjas mer och bättre. Att arbetsterapi är en fantastisk idé som behöver komma fler människor till godo. Ett led i det långsiktiga arbetet har varit att synas i samhällsdebatten. Och det har burit frukt.
– Jag fick Dagens Medicins Stora debattpris 2017. Och kom in på maktlistan (red.anm: Dagens medicins lista över de mäktigaste i svensk hälso- och sjukvård). Först på plats 50–100 och därefter successivt klättrat och är nu på plats 20+. Det är ett bevis på att vi tar plats i den offentliga debatten.
Redan då för tio år sedan konstaterade hon att de mer etablerade arenorna för arbetsterapeuter kunde behöva få mindre utrymme i det opinionsbildande arbetet.
– Vissa specifika frågor inom arbetsterapi har fått stå tillbaka eftersom vi har sett en större vinst med att driva rehabiliterings- och habiliteringsfrågorna generellt.
Men en del frågor som på ytan rör snäva områden inom arbetsterapi har ändå fått ta plats, eftersom de belyser större frågor.
– Tyngdtäckesdebatten kan man tycka var en smal fråga. Den rörde en produktgrupp inom hjälpmedelsförskrivning som riktar sig till en stor, men ändå ganska smal, brukargrupp. Men det kom att symbolisera vikten av att involvera professionernas kompetens, att tänka på andra sätt kring vetenskap och beprövad erfarenhet.
Hon fortsätter:
– Diskussionen ifrågasatte det dominerande medicinska paradigmet, det positivistiska sättet att se på kunskap. Där har vi gjort en insats. Inom kunskapsstyrningen pratar man i dag på ett helt annat sätt om att kunskap inte bara utvecklas genom ”golden standard” med randomiserade kontrollerade studier – utan även på andra vis och inte minst med kvalitativa studier.
Rehabiliteringens roll i de senaste tio årens stora hälso- och sjukvårdsfråga – den goda och nära vården – har stått högt på Idas och förbundets agenda. För om förflyttningen från sjukhustung till personcentrerad vård ska lyckas är jämlik tillgång till rehabilitering avgörande.
– Vi behöver minska det akutmedicinska fokuset och ha ett ökat fokus på primärvården som navet för all hälso- och sjukvård. Därför är det en milstolpe att rehabilitering skrevs in i hälso- och sjukvårdslagen, som ett grunduppdrag i primärvården. Men primärvården behöver mer resurser, säger Ida Kåhlin och understryker att var du bor inte ska påverka om du får den rehabilitering du behöver.
Dessutom behöver den kommunala hälso- och sjukvården synliggöras och uppvärderas – och ses som en självklar del av primärvården. På den fronten har det hänt en hel del det senaste decenniet. I dag pratas det mycket mer kommunal hälso- och sjukvård än tidigare.
– Pandemin visade på utmaningarna inom kommunala verksamheter, eftersom det tyvärr fungerade väldigt dåligt på många håll då. Det har gjort att ljuset har riktats mot den kommunala hälso- och sjukvården och vilken kompetens som behöver finnas där.
Vägen till jämlik tillgång till rehabilitering och en personcentrerad vård kräver uthållighet. Och nu börjar effekterna av påverkansarbetet synas: en nationell strategi för rehabilitering och habilitering är på gång, rehabilitering ingår numera i primärvårdens grunduppdrag enligt hälso- och sjukvårdslagen, Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram riktvärden för bemanning i primärvården, en statlig utredning har föreslagit reglerad fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal – och som pricken över i har regeringen antagit en proposition om lagkrav på MAR i varje kommun. Dessutom finns arbetsterapeutiska insatser i allt större utsträckning med i kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården.
– Det tar lång tid att påverka politiken när det gäller den här typen av förändringar. Jag tror att vår framgångsfaktor har varit att lyfta blicken och prata om hela områden, i stället för att alltid bara prata om det arbetsterapeutiska perspektivet. Och att vi gjort det tillsammans med andra professioner och inte minst med patient- och brukarorganisationer.
Ida Kåhlin ser fler glädjeämnen under perioden. Som att förbundet växer igen efter ett tidigare medlemstapp.
– Vi jobbar på ett helt annat sätt med medlemsrekrytering och medlemsvärdesfrågor nu, på ett mycket mer medvetet sätt. Och medlemsnöjdheten har ökat under de här tio åren.
När det gäller den ständigt aktuella lönefrågan är bilden försiktigt positiv. Ingångslönerna har ökat rejält sedan 2015, men möjligheterna att göra lönekarriär som arbetsterapeut är fortfarande alldeles för dåliga.
– Det är en jättestor utmaning att vi inte har den lönespridning som vi behöver, och att livslönen är så låg.
Och Ida Kåhlin ser att arbetsterapeuters jobbvardag tyvärr har blivit tuffare.
– När det gäller arbetsmiljösituationen har vi stora utmaningar. Det är vi inte ensamma om, hela den kvinnodominerade offentliga sektorn dras med samma problem.
Hon fortsätter:
– Arbetsrelaterade sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa är en jätteviktig fråga för oss som fack- och professionsförbund. Den jobbar vi vidare med – vi har en dubbel kompetens kring vad som krävs för att vi ska må bra på jobbet.
Den nuvarande och framtida bristen på arbetsterapeuter hänger ihop med frågan om ett hållbart arbetsliv. Det krävs helt enkelt fler arbetsterapeuter, både för att arbetsterapeuter själva ska ha en god arbetsmiljö och för att fler personer ska få ta del av arbetsterapeutiska insatser. En glädjande nyhet i sammanhanget är den nya utbildningen i Uppsala.
– Det är ett jättestort steg framåt. Och ett exempel på hur både lokal och central påverkan kan göra skillnad när man är ihärdig. Men trots det så är det fortfarande en jättestor brist på arbetsterapeuter och vi behöver fortsätta driva på för att det ska bli fler utbildningsplatser. Och för att det ska bli någon form av reglering av ett nationellt utbildningsuppdrag, så att inte utbildningsorterna kan laborera med att minska platserna på grund av den ekonomiska situationen.
Att vara ordförande är inget nio till fem-jobb, så det har varit viktigt för Ida att hitta plats för familjen.
– Jag har ett rikt liv vid sidan av. Min familj och jag har hela tiden jobbat väldigt mycket för att skapa tid för varandra och att göra saker, att uppleva saker tillsammans.
Men förra hösten blev det trots allt lite för mycket och hon var sjukskriven på halvtid. För att få till en bättre aktivitetsbalans har hon sedan årsskiftet slutat undervisa på Linköpings universitets arbetsterapeutprogram.
– Jag saknar det. Det är fantastiskt roligt att undervisa blivande arbetsterapeuter och att ha en fot i forskningen. Men förändringen var tyvärr nödvändig för att kunna ge mitt bästa som ordförande och samtidigt må bra.
Just nu står förbundets framtidsarbete inför fullmäktige 2027 högt upp på att göra-listan. Det handlar om vägvalen en bra bit in på 2030-talet. Ida Kåhlin är laddad för att dra upp riktningen inför framtiden, men med det sagt tror hon inte att du kommer att kunna läsa en uppföljning av den här intervjun om tio år.
– Jag har jätteroligt på jobbet, men jag ser mig inte som ordförande då. Men jag kommer alltid att jobba med frågor som ligger nära det jag gör nu.