Niclas Wennerlund
Efter löprundan på Hellasgården blir det fika. Niclas Wennerlund hinner prata med de flesta.

I (fri)zonen

PORTRÄTTET. Funkispappan Niclas Wennerlund ville ge sin dotter Melina ett andningshål, ett ställe fritt från fördomar. Och jobbade stenhårt för att skapa en mötesplats där alla kan vara med, på sina egna villkor, och bara-vara-vanlig.

Text: Pontus Wikholm  Foto: Moa Källström

Klockan 17:59. Samuel reser sig upp. Uppvärmningen ska börja prick. Han har hälsat på alla deltagare som droppat in: Casper, Tore, Edvin, Hanna, Natalia, Svante … över tio personer plus närstående har kommit till Hellasgården i Nacka utanför Stockholm för att springa, gå eller rulla. Ledaren Niclas är här. Och hans dotter Melina, men hon struntade i uppvärmningen och drog direkt ut i spåret med sina personliga assistenter, en på var sida. Samuel leder uppvärmningen med armhävningar, hopp på stället och armsvingar. Alla är med. Efter två-tre minuter är det klart, applåder och ut i spåret. Några med lätta snabba steg, andra lite sävligare. Någon siktar på tre varv, någon ska ta sig runt ett varv gående. Alla i sin takt – efter sin förmåga.

Niclas Wennerlunds och hans dotter Melinas första runda på Hellasgården var för nio år sedan, i september-oktober 2016. En runda som aldrig skulle bli av – hon skulle ju inte ens lära sig gå. Ett år tidigare hade han startat organisationen ”Bara vanlig” för hennes skull. En mötesplats för personer med funktionsnedsättningar, ett ställe där de blir hörda och får röra på sig tillsammans.

– Den här gruppen är marginaliserad … de sitter hemma, rör sig inte och någon annan bestämmer för dem. Men Melina har alltid varit aktiv och jag ville ge henne ett sammanhang. Och hon älskade det.

Melina har en intellektuell funktionsnedsättning, inget tal och flera epileptiska anfall om dagen. Hon har behov av personliga assistenter dygnet runt och bor växelvis hos sin mamma och pappa. Som så många andra funkisföräldrar är de också hennes assistenter. Och med sina föräldrar kommunicerar hon.

– Hon har bildstöd och kommunikationshjälpmedel som PODD, men jag känner ju henne. Jag tror de flesta kan kommunicera på ett eller annat sätt. Ögonen säger det mesta.

Niclas pratar mycket om kommunikation, och bemötande. Om hur alla är olika. Någon vill inte skaka hand eller ta ögonkontakt. Man får känna sig fram. Men alltid hälsa på deltagaren först och inte prata om funktionsnedsättningen, den är ointressant.

– Vi vill lära känna personen. Men man ska inte vara rädd för att göra fel heller. Det viktiga är att vara nyfiken på vem du har framför dig. Annars ser personen igenom dig. Jag älskar det filterlösa. Antingen är det bra eller så är det dåligt. Och då får du veta det. Vi har mycket att lära.

Och lärt sig har han. Även om det tog tid. När Melina föddes 1997 visste han ingenting om IF, LSS, personliga assistenter, särskolor eller dagliga verksamheter. Var knappt intresserad heller.

Egentligen är han ganska trött på att dra sin historia. Han har gjort det i bokform, föreläst och pratat om den. Han berättar i alla fall, lite pliktskyldigt, men säger att hans historia är ett avslutat kapitel och att själva boken inte ens skulle ha blivit av i dag. Den var jobbig att skriva.

I boken Bara vanlig beskriver Niclas tiden efter Melinas födelse och hennes första kramp som en flykt. Han tog alla extra pass på jobbet. Axlade rollen som försörjare och lät Melinas mamma ta hand om barnet, sköta alla vårdkontakter. Men efter separationen (”det var ofrånkomligt”) tvingades han ta ansvar. Dra på sig funkispappa-bootsen. Och det gjorde han. Totalt.

– Bara omställningen att släppa in en personlig assistent i sitt hem är hemskt. Att inte själv kunna ta hand om sitt barn. Jag tyckte ganska synd om mig själv, men det var något jag måste acceptera. Och då som 30-nånting gjorde jag en jätterockad. Började jobba inom LSS för att dessutom hjälpa andra. För mig var det inte ett jobb, det var ett kall.

Det blev snabbt för mycket. Han tog med sig jobbet hem och var på god väg in i väggen. Samtidigt ville han mer. Tyckte inte att han passade in i de ordnade verksamheterna där han jobbade. Startade eget.

– Jag frågade en läkare om det fanns någon fysisk aktivitet för personer som min dotter. Hon sa att jag skulle kolla med parasporten. Men det var inte riktigt det jag var ute efter. Där delar de ofta in personer efter sina funktionsnedsättningar, så att man kan tävla på lika villkor. Jag ville ha en plats öppen för alla, för både hög- och lågfungerande. Här är vi en salig blandning.

Flera av deltagarna som är ute och sprätter grus i spåret på Hellasgården har varit med länge. Casper minns inte exakt, men han har sprungit i flera år.

– Jag kom överens med min pappa att hålla ett jämnt tempo i dag. Förra gången drog jag i väg för fort och all energi tog slut, säger han.

Casper och Niclas kommer springande tillsammans, lätt flåsande och lite röda i ansiktet. Casper siktade på två varv, men det blev bara ett. Men det var ett helt varv – utan att stanna – påminner Niclas.

Hanna har kommit till Hellasgården i sju-åtta år. Hon älskar att springa – och gillar fikat efteråt också.

– Det går inte att ducka – det står på schemat på tisdagar. Det hjälper inte om jag försöker säga att det regnar, säger hennes pappa.

Fikat i dag är en burk cola och kexchoklad: ”Du är bäst” står det skrivet med kexchoklad-bokstäver på Hannas godispapper.

Niclas har hunnit prata med de flesta under kvällen. Till fikat sätter sig Natalia bredvid honom. De snackar om skolan och killar. Hon var tydlig med att hon inte ville vara med på bild (och det respekterade självklart fotografen), men efter träningen får Niclas ett sms att det är ok med foto ändå.

– Hon bestämmer. Hon står upp för sig och säger tydligt nej. Jag älskar det. Sen ändrar hon sig och säger ja. Jag älskar det med. Men det var fint att snacka, hon berättade hur mycket bättre hon mår och hur mycket gruppen betytt för henne. Hon sa till och med att vi räddat livet på henne. Det vet jag inte om vi gjort, men hon sa så.

Bara vanlig har liknande gruppträningar på åtta ställen i landet – Göteborg, Malmö, Lund, Strängnäs, Sölvesborg och på Hellasgården, Hässelby och Långholmen i Stockholm. Men det är krävande att få allt att gå runt. Det behövs ledare och volontärer som Samuel.

– Det här är en frizon. Första gången Samuel dök upp hade han sommarsandaler, en plastkasse och sade knappt hej. I dag hälsar han på alla och leder uppvärmningen.

Niclas har sett dem växa. Dels på längden, dels i ökat självförtroende. Ett målmedvetet arbete som har börjat ge resultat. Niclas och Bara vanlig har blivit utsedda till Årets peppare, Årets funkoprenör, Årets eldsjäl och nominerade till många fler utmärkelser. Tidningar har skrivit om organisationen och i december var Niclas och Casper med i TV4:s Nyhetsmorgon. Stort är också anslagen från Kronprinsessparets stiftelse och löprundan med Victoria på Hellasgården 2019 och med kronprinsessparet i Hässelby 2023.

2022 fick Bara vanlig ett treårigt bidrag från Allmänna arvsfonden för projektet Rörelseglädje i daglig verksamhet. Det tog slut i början av sommaren, men Niclas hoppas att programmet ska plockas upp och fortsätta drivas av kommuner och privata vårdgivare.

– Då jag startade Bara vanlig trodde jag inte att jag skulle sitta här med en heltidstjänst. Men halva tiden går åt till att söka bidrag. Vi vill inte bara ha projektpengar utan långsiktiga lösningar. Tänk bara vilken kostnadsbesparing det är om målgruppen IF och autism börjar röra på sig. Vi ser många som börjar ta mer initiativ, rasar i vikt, får bättre psykisk hälsa och nya kompisar. Bättre både fysiskt och psykiskt.

Melina närmar sig 30 år och vill gärna skaffa eget – bryta sig loss. Det vill hennes föräldrar också, men det är många hinder. På ett gruppboende skulle hon inte ha den frihet och det självbestämmande hon är van vid, säger Niclas. Och en egen anpassad lägenhet kräver kunniga personliga assistenter.

– Hon behöver personal med ingående kunskaper om funktionsnedsättning. Hon behöver riktigt vass personal. Men det har skurits ner så mycket att seriösa assistansbolag inte kan ge schysta löner till assistenterna.

Han fortsätter:

– Personlig assistent ses ofta som ett skräpyrke, vem som helst kan bli det. Jag skulle säga att det är ett av de svåraste jobben man kan ha. Det krävs lyhördhet, man ska kunna backa och det krävs kompetens att lära känna en annan människa. Men finns det något coolare än att få utveckla en annan människa till sitt bästa jag?

Det börjar tystna på Hellasgården. Samuels taxi kommer kl. 19.10. ”Jag kommer att sova gott i natt”, säger han. Hannas kexchoklad är slut, nu ska hon hem och äta hamburgare. Casper är också på väg, han knyter näven och gör en fistbump med en kompis: ”Vi ses nästa vecka.”

Niclas Wennerlund

Jobbar som: Grundare och generalsekreterare för Bara vanlig (baravanlig.se). Personlig assistent. Föreläser och opinionsbildar.

Familj: Bor i Hammarby sjöstad i Stockholm med sambo, och dottern Melina varannan vecka. Blev morfar för två år sedan då Melinas storasyster fick barn.

Fritid: Springer några gånger i veckan, som mental avkoppling.