Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted
Rollatorn var inte uppfunnen när Susanne Iwarsson var liten. I stället sköt hennes farmor, som hade ms sedan unga år, en stol framför sig för att ta sig runt i hemmet i Skåne.
– Hon blev alltid buren av några starka karlar, upp och ner för trappor – och var väldigt, väldigt viljestark. Det var aldrig någon diskussion om att farmor skulle vara med, det var mer en fråga om hur det skulle gå till. Det var så självklart i familjen, så vi fick lösa det. Men jag tyckte att det var mycket som var opraktiskt.
Kanske var det redan där som grunden lades för Susanne Iwarssons vilja att förändra och göra livet bättre för äldre. Hon vet inte riktigt, men tror att det kan ha bidragit till att hon valde att bli arbetsterapeut. Och så gillade hon det kreativa, hantverket.
– Det var en spännande kombination, ett sätt att få jobba med människor i vården. För jag var inte intresserad av ”den traditionella vården”. Det här var något speciellt.
Efter examen som 21-åring fick hon jobb på långvårdskliniken i Kristianstad. Det blev en tuff start på yrkeslivet. Där mötte hon den gamla skolans terapibiträden som inte hade den arbetsterapeutiska kunskapen och där sysselsättningen som erbjöds inte byggde på några individuella bedömningar och mål.
– Arbetsterapin var ett ställe dit vårdpersonalen körde patienterna när de tyckte att de inte skulle vara på vårdavdelningen.
Tillsammans med de andra arbetsterapeuterna, och även sjukgymnasterna, engagerade Susanne sig i utvecklingen av arbetsterapin på kliniken, även om det mest handlade om traditionella aktiviteter. Efter fem år var det dags för en ny tjänst som arbetsterapeut på vårdcentralen i Vinslöv. I rollen som yrkesföreträdare för arbetsterapeuterna i primärvården i Hässleholms sjukvårdsdistrikt fick hon utlopp för sitt obändiga behov av att jobba med utveckling.
– Jag har aldrig nöjt mig med hur saker är. Jag styrde exempelvis upp att vi skulle föra statistik för att kunna redovisa vad vi gjorde och motivera behovet av arbetsterapi. För att titta på, om inte effekten, så åtminstone: Vilka insatser gör vi? Vad producerar och levererar vi? Vad kan det leda till?
Nu har vi hunnit till slutet av 1980-talet och då byggdes många flerbostadshus runt om i Sverige. Lägenheter som på papperet skulle vara ”handikappanpassade”, men som äldre och deras anhöriga snabbt upptäckte inte var det.
– Jag gjorde hembesök i lägenheter där ingen ens hade flyttat in. Anhöriga förstod att den äldre personen inte skulle kunna komma in och ut, där var badkar och inga stödhandtag. Så jag planerade för bostadsanpassningar för rätt mycket pengar i helt nya lägenheter – man fick anpassa och bygga om. Och jag tänkte att så här kan vi inte ha det.
Det blev ingången till hennes långa forskarkarriär, där mycket tid och kraft har ägnats åt tillgängliga bostäder för den åldrande befolkningen. Observera ordvalet: Åldrande. Inte äldre.
– Jag kallar mig aldrig äldreforskare, det är en viktig distinktion för mig.
I korthet är poängen att vi alla åldras, att vi måste våga se det och agera därefter. Annars kan vi aldrig ligga steget före utan kommer ständigt att reagera när problemen redan har uppstått. Detta gäller både för enskilda individer och samhället i stort.
– Det är naturligtvis viktigt att bedriva forskning som rör situationen för dagens äldre, men för att kunna hantera utmaningar och ta tillvara möjligheter med fokus på morgondagens äldre är det nödvändigt att ha ett processperspektiv på åldrandet.
Tillbaka i det tidiga nittiotalet kompletterade Susanne Iwarsson sin utbildning för att skaffa sig en kandidatexamen. Hon hade redan läst gerontologi på akademisk nivå och skrev sin Steg 2-uppsats om samband mellan boende och hälsa bland äldre personer i kommunen där hon arbetade.
– Forskare vid Institutionen för klinisk samhällsmedicin vid Lunds universitet såg potentialen i detta. Så jag blev doktorand och på den vägen är det.
Arbetsterapi var inget eget akademiskt ämne och 1997 disputerar hon i klinisk samhällsmedicin (numera folkhälsovetenskap). 2003 utnämns hon till professor i arbetsterapi och innehar sedan 2005 Maria och Seved Ribbings professur i gerontologi och äldrevård vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet. En gemensam nämnare i den långa forskarkarriären är åldrande och hur samhället behöver utformas för att stödja aktivitet och hälsa. Hon konstaterar krasst att vi inte ska tro att frågan om tillgängliga bostäder för personer med funktionsnedsättningar intresserar den breda allmänheten. Flera av de senaste studierna hon har lett tyder på att de flesta inte har sitt åldrande jag framför ögonen när de planerar för senare delen av livet.
– Vi pratar mycket om ålderism. Min hållning, som professor i gerontologi, är att vi är ålderister allihop. Ingen vill se sitt åldrande jag. Hur länge färgar man håret för att dölja de gråa håren? Vill man verka gammal eller ung? Det finns studier som visar att flertalet vuxna uppger att de betraktar sig som 11–20 procent yngre än vad de egentligen är.
Ta bara 55-plussarna med utflugna barn som ska bygga om köket. Då brukar fokus ofta hamna på material, färger och val av luckor och vitvaror. Visst vill man att det ska vara praktiskt, men de flesta tänker inte på att det ska funka även med rollator, rullstol eller försämrad handstyrka …
– Det gör att jag drar slutsatsen ännu tydligare i dag: Vi kan inte förvänta oss att folk själva ska begripa att de blir gamla. Samhället måste ta ansvar för att se till att en vanlig lägenhet fungerar för vilken 80- eller 90-åring som helst.
Genom sin forskning bidrar hon med tänkbara lösningar och kunskap på området. Hon är stolt över att ha påverkat debatten om det tillgängliga samhället.
– Jag och en kollega skrev en artikel som publicerades 2003 och den är faktiskt världens mest citerade när det gäller begreppsbildningen kring tillgänglighet, användbarhet och universell utformning, säger Susanne Iwarsson och tillägger att de precis har publicerat en uppföljare.
Under de senaste 20 åren har det tyvärr inte hänt så mycket som hon hoppats och hon konstaterar att ett tillgängligt bostadsbestånd är ett ”lömskt” (”wicked”) problem.
– Det är så många olika mekanismer och aktörer inblandade i problemet att det egentligen inte finns någon rimlig lösning.
Men det gör förstås inte att man ska låta bli att försöka – för så här kan vi ju inte ha det. Forskning är en del, en annan är folkbildning (glöm inte bort ditt framtida skörare jag). Susanne Iwarsson syns ofta i media i olika frågor kring åldrande och har genom åren varit en flitig författare till debattartiklar.
På stolthetskontot finns också att ha etablerat den nationella forskarskolan SWEAH, om åldrande och hälsa, med doktorander från tretton olika universitet som träffas för kurser och andra aktiviteter.
– De kommer från precis alla discipliner, inom medicin och hälsa naturligtvis, men även exempelvis socialt arbete, psykologi, arkitektur, ekonomi och juridik. Hittills har ungefär 140 forskarstuderande varit anslutna till SWEAH, varav drygt 50 är doktorander just nu.
Genom forskarskolan kom Susanne Iwarsson i kontakt med Lars Liljedahl, kommundirektör i Härnösand, numera vice ordförande i styrelsen för SWEAH. Det har lett till att hon nu, i sluttampen av sin forskargärning, ska följa och utvärdera vad som händer om en fond med riskkapital investerar 50 miljoner kronor för att göra en kommun åldrandevänlig på allvar. Det började med att Lars Liljedahl bad henne att skriva ner en lista med förslag, utan att ta hänsyn till kostnaderna, som skulle skapa förändring på riktigt.
– Man måste våga och kunna införa nya och forskningsbaserade metoder i kommunen – åtgärder man vet har effekt på ett aktivt och hälsosamt åldrande. Det finns gott om evidensbaserade metoder, men de når inte ut. Exempelvis vardagsrehabilitering.
Förslagen var bara punkter på en önskelista, men nu när Härnösands kommun lyckats säkra pengar från Utfallsfonden testas flera av dem i praktiken.
– Jag kunde inte låta detta passera ostuderat, fast jag snart ska gå i pension och hade lovat mig själv och berättat för många i min närhet att jag inte ska söka några fler stora forskningsbidrag. Jag var verkligen tveksam till om vi skulle få finansiering till detta utmanade projekt, men så fick vi fem miljoner från Forte.
Bland annat kommer forskarna att studera effekten av att arbetsterapeuter, fysioterapeuter och biståndsbedömare samarbetar redan vid biståndsbedömningen för att kunna sätta in förebyggande och rehabiliterande insatser. I det här sammanhanget sticker hon ut hakan och säger att personalsammansättningen inom äldreomsorgen måste förändras. Andelen legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal måste öka.
– Jag vet att många blir provocerade: Tycker inte du att undersköterskorna är viktiga? Jo, absolut - de måste vara flest. Men om man ska göra den vetenskapliga evidensen till praxis kommer man aldrig att lyckas om man inte bemannar äldreomsorgen med fler anställda som har den akademiska kompetens som krävs.
Men någon procentsats för hur mycket legitimerad personal som behövs vill inte Susanne Iwarsson ge – för det första beror det på lokala förutsättningar i landets 290 kommuner, för det andra finns det ingen evidens för hur stor andelen behöver vara.
När hon får invändningar från politiken att det blir jättedyrt med mycket mer legitimerad personal kontrar hon med att det inte är forskarnas ansvar. Forskare presenterar resultat som visar på behov och effekter – hur:et är politikernas ansvar. Och hon tillägger att det definitivt inte räcker med korta fortbildningsinsatser i rehabilitering för undersköterskor, även om det också är nödvändigt.
Att det behövs ett kunskapslyft inom äldreomsorgen har hon sett på nära håll med en gammal mamma med demenssjukdom. Och hon får dessvärre användning för all sin kompetens på området.
Hur är du som anhörig?
– Du skulle nog snarare fråga både omsorgsnämndens ordförande och chefer på olika nivåer i äldreomsorgen i den kommun där min mamma bor …
Hon fortsätter:
– På ett sätt är det en tuff sits, men å andra sidan är denna erfarenhet också väldigt bra för att den ger mig en verklighetsförankring i min forskning. Men jag försöker även återkoppla när saker funkar och berätta det.
Och verklighetsförankring är något Susanne Iwarsson vill ha i sin forskning. Därför har det varit viktigt att involvera de som berörs, inte bara som studiedeltagare utan även som med- och samskapare i forskningsprocessen. En del i det har varit att skapa Intressentpoolen som samlar personer som på olika sätt vill ha information om, och möjlighet att engagera sig i, forskning om åldrande och hälsa. Tanken är också att underlätta för forskare att rekrytera personer till sina studier.
Utrymmet räcker inte till mer än nedslag i den långa karriären, men utvecklingen (tillsammans med andra forskare på området) av begreppet proaktivt åldrande måste få ta lite plats. Då är vi tillbaka till att ligga steget före och se att åldrande är en ständigt pågående process som går att påverka. Det gör att forskningen behöver involvera yngre personer, tidigare under livsloppet. Genom att identifiera ”windows of opportunities” kan man sätta in medicinska insatser eller göra livsstilsförändringar i tid, innan problemen uppstår. Som exempel nämner Susanne Iwarsson forskning som letts av forskarkollegan Magnus Zingmark. Den visar att ett år efter det första biståndsbeslutet enligt Socialtjänstlagen (ofta larm eller matdistribution) hade 40 procent av personerna utvecklat behov av ytterligare hemtjänstinsatser.
– Det intressanta var att under det året gjorde kommunen ingenting mer än att följa upp att insatserna genomfördes och fungerade. Men detta är ett tidsfönster tidigt i åldrandeprocessen där man skulle kunna jobba förebyggande för att upprätthålla aktivitetsförmågan.
När Susanne Iwarsson berättar om sin karriär är det lätt att misstänka att det varit lite si och så med aktivitetsbalansen genom åren.
– Det är väl inte alltid det går så bra – jobbet är så roligt, säger hon och berättar att det ofta blivit arbetsveckor på 55–60 timmar.
På fritiden har det också varit fullt upp.
– Jag tränar mycket. Är mycket på gymmet. Åker inlines, springer i skogen och cyklar. Det tar tid. Det glömmer jag nästan … för det gör jag hela tiden.
Som nyligen fyllda 67 år håller hon på att fasa ut sig själv från professorsjobbet, och har jobbat sig ner till 40 timmars arbetsvecka.
– Jag ser fram emot att gå i pension. Det ska bli kul. Jag har jobbat på det i säkert fem år, att försöka att på riktigt överföra ansvar och initiativ till mina yngre kollegor. Det har de nog tyckt varit rätt jobbigt mellan varven. Inte minst eftersom jag har pratat om det så mycket och fortfarande är här. Men det tar tid att bromsa när man kör fort.
En sak hon verkligen inte kommer att sakna är att ständigt söka forskningsanslag och hålla absoluta deadlines. Men sysslolös kommer hon inte att vara.
– Det finns många spännande uppdrag du kan ta som pensionär: granskningsuppdrag, utvärderingsuppdrag, vara opponent vid disputationer, medverka i expertkommittéer för forskningsprojekt, föreläsa för olika organisationer och allmänheten … Och så är det erbjudanden om att skriva böcker. Det kan man också göra om man vill. Sen har jag ett par barnbarn, min man, min mamma och andra släktingar som säkert vill se mer av mig, och bor på en avstyckad gård med flera hus och en stor tomt som kräver sitt.
Men vad är det då som drivit henne under alla år? Som gjort det värt med långa och många arbetsveckor.
– Det är för mycket i den här världen som behöver bli bättre – och det jag kan påverka, det gör jag. Frågorna jag haft möjlighet att ägna mig åt är otroligt viktiga. Och så tycker jag att det är spännande. Det är kul att se att det kan hända någonting. Det behöver vara lite edge i tillvaron – annars är det inte roligt.