Text: Pontus Wikholm Foto: Joakim Creutz
På scen spelar Linn Ahlsgård trädockan Pinocchio, en av alla de klassiska sagofigurerna i Shrek.
Hur gick premiären?
– Det gick bra. Vi är jättenöjda, jag är jättenöjd och vad jag hörde av publiken var de också jättenöjda! Vi är en amatörteaterförening från början, men vi lägger ner mycket tid och arbete. Eksjöborna behöver inte åka till storstäderna för att se en musikal – de kan gå på Teatertolvan, det tycker jag är ett bra betyg.
Du spelar Pinocchio, hur går man in i den rollen?
– Man får vara lite bitter på livet. Hela budskapet i musikalen är att man ska vara stolt över den man är. Men han är envis – han är ingen trädocka utan en riktig pojke. Och han blir ganska förnärmad om någon påstår någonting annat. Så han är ganska arg. Han gapar och skriker mycket, men det är en väldigt rolig roll som får många att skratta. Han tröttnar på Peter Pan till slut och säger: ”Du är 34 år och borde raka dig”. Han är den typen av karaktär.
Och om dagen jobbar du som arbetsterapeut.
– Jag jobbar som stödpedagog på en daglig verksamhet sedan ett halvår. Tidigare var jag på en resursskola i Nässjö och jobbade med barn med beteendeproblematik. Det var tufft, men jag har lärt mig mycket. Jobbat väldigt mycket med olika former av kognitivt stöd.
Och det tog du med till teatern, i form av bildstöd?
– Jag kände att vi måste gå ut och visa att alla är välkomna och att det är inkluderande. Så jag gjorde dels en samtalskarta med bilder på huvudrollerna och de viktigaste platserna och känslorna. Så man kan peka på att Shrek är ledsen eller kär eller att Farquaad vill bestämma. Längst ner gjorde jag åtta bilder som symboliserar paus, toalett, gå ut, högt ljud… Och som ett komplement finns informationshäften eller sociala berättelser kring hur det ser ut då man kommer till oss. Var hänger man av sig jackan, hur ser det ut i salen och vad gör man under pausen?
Hur kom du på den idén?
– Jag älskar att jobba i Inprint! Hade jag kunnat jobba heltid i det programmet (finns att köpa på symbolbruket.se) så hade jag nog gjort det. Jag vet också att man på West End i London har föreställningar anpassade för personer med funktionsnedsättningar. Alla karaktärer kommer fram och presenterar sig innan föreställningen och man kör inte med lika mycket blinkade lampor. Det kanske vi också gör i framtiden, men någonstans ville vi börja. Man kanske inte går på en föreställning med sitt barn eller sin anhörig om man känner att de inte kommer att hänga med i handlingen. Men har man något att peka på och förklara är det lättare. Alla ska få vara med, njuta och förstå.
Läs mer: På Teatertolvan hittar du hjälpmedlen (och biljetter, föreställningarna pågår fram till 31 maj).
Fotnot. Intervjun gjordes över telefon (utan video), men Linn hävdar bestämt att hennes näsa inte växte under samtalet.