Text & foto: Pontus Wikholm
Drivet, energin och livsglädjen har alltid funnits där: vänner, läger, kyrka, hästar, golf, skidor och musik. Nu går Sofie Sjöberg sista året på arbetsterapeutprogrammet i Jönköping, men det var inte ett solklart val. Efter gymnasiet flyttade hon till Åre och stannade där i åtta år. Hon åkte för att jobba i skidbacken, men blev snart anställd av Svenska kyrkan och startade körer för barn i olika åldrar.
– Den gemensamma nämnaren var glädje, meningsfullhet och gemenskap. Jag träffade barnen varje vecka, vi sjöng och lekte. Jag ordnade också konserter, utflykter och läger för familjer.
Och lite mer därtill: hon jobbade med konfirmandverksamhet, sjöng på äldreboenden, drev Öppen förskola, höll kurser i spädbarnsmassage för nyblivna föräldrar och hade musiklek för barn i 4–5-årsåldern med förälder.
– Sen hade jag också en enskild firma och på min fritid skapade jag egen musik och var privat pianolärare hemma hos barn.
När Sofie pratar om musiken blir hon extra engagerad, säger att det är ett så bra verktyg med så många dimensioner.
– Att leda körerna i Åre var ett drömjobb. Det var svårt att lämna, framför allt körerna var mitt skötebarn. När jag var där och hälsade på i vintras träffade jag två anställda som jobbar med barnen och ungdomarna – barnkörerna lever fortfarande. Det är jättekul.
Men det var nära att det aldrig hade blivit någon skidåkning, körer – eller studier – för Sofie. Efter en bilolycka som 17-åring sommaren 2005 förändrades hennes vardag på en sekund. Hon fördes till neurointensiven i Linköping med livshotande skador och fick för första gången själv kontakt med vården.
Efter en 28-timmars operation låg hon nedsövd i två veckor, med mamma, pappa och syskon vid sin sida.
– Själv minns jag såklart inget från intensiven. Men för kompisar och anhöriga runt omkring var det en svår tid. De visste inte vilken Sofie som skulle komma tillbaka.
Efter uppvaknandet följde åtta veckor på Rehabiliteringsmedicinska kliniken på Ryhov i Jönköping. Från att ha varit fullt fungerande fick hon nu inte göra någonting själv. Men det var mycket på gång. Många besök hos olika läkare. Samtal hos kurator och psykolog. Träning med sjukgymnast och arbetsterapeut. Med mycket vila däremellan. Hjärnan, och allt annat, behövde vila för att läka.
I arbetsterapin vävde Sofie en väska. Helst hade hon spelat gitarr, men de hade ingen – men att väva kändes kul. Ibland var det gemensamma aktiviteter som att vara ute i trädgården och rensa rabatter och spela boule, men det var väskan som var hennes finaste aktivitet och projekt.
– Det blev väldigt meningsfullt. Att få göra någonting, att använda händerna och skapa. Jag har kvar väskan. Alla minnen och känslor från den tiden är invävda i trasorna.
Med hårt jobb och med samma driv och gnista som nu har gett henne utmärkelsen Årets arbetsterapeutstudent, tog hon sig tillbaka hem, till skolan och kompisarna. Det var också där och då, mitt inne i rehabiliteringsresan, som tanken väcktes: att själv bli en person som finns där för andra som hamnar i kris.
Efter åren i fjällen flyttade Sofie med familjen till Vätterns strand, närmare föräldrar och syskon, och tog kontakt med studie- och yrkesvägledaren i Jönköping.
– Jag ville plugga och berättade vad jag drömmer om att göra: se andra människor utvecklas, hjälpa andra att blomma. Och gärna driva projekt som främjar hälsa.
”Kolla in arbetsterapeutprogrammet”, fick hon som svar.
– Det var inte direkt inom vården jag hade tänkt jobba, men jag läste på och allt var perfekt. Bara roliga ämnen. Allting som jag ville läsa. Efter det fanns det inget annat.
Sofie känner att hon har hittat rätt, att hon är där hon vill vara. På högskolan har hon dels varit Jönköpings representant i Sveriges Arbetsterapeutstudenters centrala styrelse dels varit med och utvecklat den lokala studentstyrelsen.
– Det är det jag är mest glad över. Från nästan ingenting har vi nu en jätteengagerad styrelse med flera representanter från alla terminer. Superhäftigt. Det känns jättekul att få lämna över det och att det nu finns ett lokalt engagemang att haka på när man är ny student i Jönköping.
Hon fortsätter:
– Engagemanget i förbundet har verkligen förgyllt utbildningen. Det har bidragit med kontakter, vänner, mer kunskap, erfarenheter och personlig utveckling.
Som en extra krydda gjorde Sofie en femveckors VFU i höstas på Rehabiliteringsmedicinska kliniken i Jönköping. På samma ställe där hon själv var inlagd för 20 år sedan. Hon känner att hon har nytta av sin erfarenhet från den tiden.
– Jag minns när jag låg där i sängen på rum 3 och såg mig i spegeln för första gången: Hur allt var förändrat, tröttheten, hur allt var suddigt. Jag hade ont överallt och kunde inte gå. Så det var stort att vara tillbaka. Jag blev lycklig av att vara med i alla aktiviteter och se människorna göra saker som inte är så mycket sjukhus – snickra, plantera och laga mat. Det kan betyda väldigt mycket när man är patient. Och på arbetsterapin står faktiskt de två små vävstolarna kvar.