Text: Pontus Wikholm Foto: Mats Engfors
”Ska du få hemtjänst?” Linnea var inte ens 30 år och hennes dåvarande sambo var jätteskeptisk. Men det var ju inte hemtjänst hon skulle få. Vad hon behövde var en liten knuff för att komma över tröskeln. Med kommunens boendestöd har Linnea blivit tryggare i vardagen och det är inte lika ångestladdat att träffa nya mänskor. Hon står inte och stampar på stället längre.
Det tar en liten stund innan Linnea öppnar dörren. När hon gör det är hon ”helt slut”, men mår bra.
– Jag fick ett ryck med städningen. Det är bra att få ett motiverande besök.
Det luktar svagt av rengöringsmedel i lägenheten. Köksbordet glänser där arbetsterapeuten Anna Alnelind slår sig ner. Fotografen (och kanske största orsaken till städrycket?) fipplar med sin utrustning.
Anna Alnelind och Ann-Helen Karlsson är två av Bodens sju boendestödjare – båda arbetsterapeuter. De har bott i den gamla militärstaden hela livet. Kommunen och Försvarsmakten är fortfarande de största arbetsgivarna, men som på många håll i Norrbotten syns den tunga industrin lite överallt. En industri också Linnea är en del av.
– Jag har precis börjat läsa för att ta lastbilskort och har en maskinförarutbildning sedan tidigare. Sen kommer det att finnas jobb.
I dag sitter Anna bredvid när Linnea fyller i sin aktivitetsrapport hos Arbetsförmedlingen. Många av Bodens cirka 75 invånare med boendestöd får hjälp i kontakten med myndigheter.
– De kan ha svårt att ta till sig information, så det händer att vi ringer till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan tillsammans. Vi skriver ner vad som sägs och kan sammanfatta och gå igenom det efteråt, säger Anna Alnelind.
För att få boendestöd krävs en problematik i vardagen – ofta en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos eller att man tillhör LSS. Biståndshandläggaren startar en utredning och ser över vilket behov av stöd som finns i hemmet. Det kan till exempel handla om städning, matlagning eller inköp.
– Många är hemma på heltid och har inte startmotorn att komma i gång, oavsett diagnos. Det blir för stort att ta itu med disken, säger Ann-Helen Karlsson.
Vid första besöket, efter att boendestöd har fått uppdraget, är de alltid två. De gör en riskbedömning i hemmet och frågar hur personen vill ha det. Skriver en genomförandeplan tillsammans, som brukaren skriver under. Och startar i gång. Vanligtvis med två besök i veckan, ungefär 45 minuter per gång. Vissa behöver lite mer, andra mindre.
– Målet är att de ska bli så självständiga som möjligt så att vi kan fasa ut oss mer och mer. Insatserna förändras också över tid. Just nu kanske de behöver stöd med matlagningen och sen kan det handla om att få till städningen, säger Ann-Helen.
Anna tillägger:
– Man kan sällan jobba med allting samtidigt. Det blir för stort. Det är lättare att hålla fokus på en eller två saker i taget. Och när man känner att det funkar ganska bra kan man gå vidare.
Stödet beviljas för ett år i taget, men en del får förlängda beslut under flera år. Däremot går det inte att få både hemtjänst och boendestöd i Boden.
– I vissa fall skulle det vara bra att jobba parallellt under en period. Om hemtjänsten skurar golven skulle det ge energi till annat, disken till exempel. Det är också bra för individen att känna att jag fixar de här sysslorna. I mitt eget hem, säger Ann-Helen.
Lådor och hyllor är tydligt uppmärkta hemma hos Linnea: viktigt, kvitton, lampor, pennor. Hon har en ny kalender, som håller på att fyllas med mycket kom-ihåg. Hon skriver in när nästa rapport ska lämnas in till Arbetsförmedlingen.
– Jag börjar lära mig att föra in det i kalendern så fort som möjligt. Det är bra att få det samlat. Tidigare skrev jag på postit-lappar på olika ställen eller på vad som helst som låg framför mig. Då kunde vi börja ett besök med att samla ihop dem.
Boendestöd är gratis och frivilligt. Innan Linnea fick höra om den möjligheten anlitade hon en städfirma för att få stöd med en av alla sysslor som blev liggande.
– Jag mäktade inte med det själv. För att komma i gång lejde jag städtjänster och satt med och vek och sorterade kläder. Och betalade för det. Nu får jag hjälp med lite viktigare grejer också. Som att söka bostadsbidrag, och med soporna.
Linnea hade samlat ihop högar med förpackningar och annat skräp, men visste inte vad hon skulle göra av dem. Det var en för stor process att åka i väg – hur såg det ut på återvinningen, vad skulle hända där? Tillsammans med boendestöd gick det.
– Första gången är det svåra, men bara man utsätter sig så blir det lättare.
Och det har blivit lättare. Varje dag är inte en kamp längre.
– Jag har inte haft någon som backat upp mig i vardagen. Och har inte velat vända mig till nära vänner eller familjen med saker ”som alla andra klarar av”. Jag vill inte känna mig som en börda. Det är mindre betungande för mig att veta att ni har lön för att hjälpa.
Boendestöd tar inte över och gör saker åt personen. Som arbetsterapeuter har Anna och Ann-Helen många verktyg att ta till. Motiverande samtal, helhetssynen, vad som sparar energi, bra koll på funktionsnedsättningar och så det här med balans mellan aktivitet och vila.
– En person som har jättemycket energi just i dag kanske vill göra allt på en gång – handla, städa, tvätta – och sen blir de liggande i tre dagar. Då försöker vi pusha mot att inte göra allt samtidigt, säger Anna.
Många insatser trappas upp stegvis. Först möter man personen i hemmet och går tillsammans ut och handlar. Nästa gång möts man utanför och sedan inne i butiken.
– Många med en npf-diagnos mår också dåligt och har ångest. Har svårt att vara bland mycket människor, säger Ann-Helen.
Motivationen bland brukarna varierar. Någon har kanske tagit kontakt med boendestöd genom föräldrarna eller jobbet fast de inte riktigt själva vill. Då kan det ta lite tid innan man kommer i gång. Och lär känna, börjar lita på boendestödjarna och vänjer sig vid att de kommer hem till en.
– Det är en blandad målgrupp och vi besöker en hel del unga killar och tjejer. Och så kommer vi kvinnor hem till dem – som deras mammor har gjort – och tjatar. Eller det är så de kan uppleva det. Man får ha lite fingertoppskänsla vem som ska besöka vem, säger Anna.
På en liten ort hittar man snabbt gemensamma bekanta. Har man en nära koppling eller känner personen privat får någon annan gå. Men Anna och Ann-Helen påpekar att det är funktionen boendestöd som kommer, inte personen.
– Men det är många som inte tycker att det gör något. De kan vara stolta och presentera oss på stan. ”Det här är mitt boendestöd,” säger Ann-Helen.
Personkemin är viktig, men brukarna måste själva vilja komma i gång. Det krävs en del guidning och pepp.
– Bara ett telefonsamtal kan bli en liten extra motivation. Har du skjutit upp att boka tvättstuga? Gå ner och gör det, så ringer jag tillbaka om en kvart. Eller fixat en matlåda till jobbet? Har du inte lust just nu kan du skicka ett foto senare. Då får de också bekräftat att det blir gjort. Och blir lite stolta: ”Såg du bilden? Ja, det gjorde jag. Bra gjort”, säger Anna.
Linnea håller med.
– Jag blir motiverad av en morot eller utmaning. Jag sätter själv utmaningar, men utan någon att bolla med kommer man inte så långt. Att få höra ”bra jobbat” av någon utifrån lyfter mig.
Det är dags att dra – Linnea har skickat in aktivitetsrapporten, fyllt i kalendern och blivit plåtad. Vid nästa besök vill hon gå igenom papper som samlats i tidningshyllan på väggen. De ska in i de rätta pärmarna.
– Vad ska du göra nu Linnea, efter att vi gått? frågar Anna.
– Nu ska jag plugga!
– Har du ätit?
– Jo, jag åt en ordentlig frukost så det går bra.