Text: Katja Alexanderson Foto: Pontus Wikholm
Färgglada kritor, pilliga akvarellfärger, kolstift, blyertspennor i olika hårdheter, vattenfärgspuckar ligger uppdukade på bordet i bildterapeutens Sara Staynes rum. Hos mig väcks skaparlusten, men det skulle vara svårt att välja material. Skulle jag ösa på med flödiga vattenfärger eller finlira med en välvässad blyertspenna? Eftersom det inte är en slump i vilken ordning materialet är upplagt – från blyertspennor till vattenfärgspuckar – hade mitt val sagt något om mig, men mer om det senare. Uppdukningen har sin grund i Expressive Therapies Continuum, en modell för att beskriva, planera, följa upp och utvärdera bildterapeutisk behandling och som vilar på neurovetenskaplig grund.
– Vi som jobbar med bildterapi ser att det fungerar. Vi ser det hos patienterna. I deras hållning. I deras färg. I deras rörelsemönster. Vi kan höra det i deras andning och suckar. Vi ser att de blir mer kompetenta, blir lugnade eller får ny energi … Patienterna säger också att terapin får dem att förstå sig själva bättre. Men bildterapins största svaghet har varit det mystiska, under lång tid var det nästan inte beforskat alls och det fanns knappt något beskrivet om verkningsmekanismerna, säger Sara Stayne.
Och utan evidens är det svårt, eller näst intill omöjligt, att ta plats inom hälso- och sjukvården. Därför har Sara Stayne, tillsammans med två kollegor, skrivit en rapport för att bidra till att bildterapi ska bli mer etablerat inom den svenska hälso- och sjukvården.
– Vi vill förklara och vetenskapligt förankra den potential som finns i bildterapi som behandlingsmetod.
I sammanhanget önskar hon sig ett bredare evidensbegrepp i Sverige, inte fullt lika präglat av det medicinska paradigmet där rct-studier trumfar allt. Och efterlyser i stället ett system som värderar fler typer av studier, vilket finns bland annat i Storbritannien där bildterapi har en mycket starkare ställning.
I grunden är Sara Stayne arbetsterapeut, men har vidareutbildat sig till såväl bildterapeut som psykoterapeut. Konstnärligt skapande har hon ägnat sig åt hela livet. Sedan många år tillbaka arbetar hon på dagvårdsenheten inom i barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Till mottagningen kommer unga upp till 18 år med allvarliga psykiska tillstånd för intensiva insatser från ett multiprofessionellt team.
– Just när det gäller barn och ungdomar behövs verkligen bildterapi och andra icke-verbala konstnärliga terapiformer. Varken språket eller de kognitiva systemen i hjärnan är färdigutvecklade förrän i 25-årsåldern. Barn har andra kanaler som är mycket mer utvecklade för informationsbearbetning. Ändå ska de fylla i formulär och ha samtal – och det ska vi basera våra diagnoser på, säger Sara Stayne och tillägger att Barnkonventionen slår fast att barns icke-verbala kommunikation ska respekteras.
Hon är övertygad om att fler patienter, i alla åldrar, skulle ha nytta av bildterapi, och understryker att den kan användas i kombination med såväl KBT som DBT (dialektisk beteendeterapi). Bildterapi ger möjlighet att komma åt viktig information som personen av någon anledning inte kan uttrycka i ord.
– Bildskapande kan vara en framkomlig väg att kommunicera för personer som har ett bristande verbalt språk, men kan också vara verksamt för dem som pratar mycket, är skickliga på att uttrycka sig och intellektualisera.
I bildskapandet är det helt enkelt svårare att undvika känslorna eftersom man inte är lika skicklig med konstnärsmaterialet som med orden.
– Om du träffar en man som tar en krita i handen och säger ”det här har jag inte gjort sedan jag gick på dagis” kan det gå väldigt snabbt att hitta det viktiga. Man har inga försvar, inte lika mycket strategier. Men för en student från en konstskola kan det vara mycket svårare i bildterapi. För den har alla försvaren i alla tekniker den lärt sig.
Åter till bordet med konstnärsmaterial och Expressive Therapies Continuum, ETC. Längst ut på ena sidan ligger vattenfärger och i den andra ändan blyertspennor. Material med helt olika uttryck. Vattenfärgerna rinner ut, flödar över pappret medan blyertspennor, framför allt om de är hårda, kräver kontroll, precision och många beslut. I ETC tittar man på hur patienten använder materialet och vilka reaktioner det sätter i gång.
– Det är jätteviktigt att patienten får börja i sin comfort zone, där man inte är livrädd – och sedan kan man utmana mera. Har man ett psykiatriskt tillstånd har man blivit begränsad i sitt sätt att använda sin hjärna – och i sitt sätt att tolka omgivningen och livet.
Då kan bildterapi vara en väg att öppna upp och bli mindre begränsad, att få tillgång till känslor – och få en bredare repertoar i hur man tolkar världen.
– Lite förenklat är materialet uppdelat i vänster och höger hemisfärmaterial. En av de viktigaste saker för att bredda repertoaren är nämligen att koppla ihop höger och vänster hjärnhalva.
I modellen finns det förutom höger och vänster, även hierarkiska nivåer för skapandet, med olika grader av abstraktion, affekt och symbolik. Patienten och bildterapeuten samtalar om bilderna, men själva skapandeprocessen är en viktig del av behandlingen. Bildterapeuten tittar bland annat på hur patienten rör sig mellan de olika nivåerna.
– Hur mycket vågar man använda olika material? Hur flexibel kan man vara? säger Sara Stayne och förklarar att hon bland annat ser på hur mycket kraft patienten använder, vilket tempo och förstås motivet, men poängterar att det alltid är patientens tolkning av bilden som gäller.
Sara understryker att skapandet kan väcka gamla trauman till liv och därför är det oerhört viktigt att behandlaren är utbildad och kan hantera känslorna som kommer upp. Tillsammans med patienten sätter bildterapeuten upp mål för behandlingen.
– Patienterna som kommer hit har jättehög ångest, vill inte leva. Mycket handlar om livssituationen just nu och hur ska jag ta mig härifrån? Då måste man ha mål – mätbara, realistiska delmål. Att säga att man vill tillbaka till skolan är för stort.
Målsättande är till exempel en viktig del i ungdomsversionen av en manualbaserad fenomenologisk bildterapi vid depression som Sara Stayne också använder sig av. Vuxenversionen är utvecklad av arbetsterapeuten Christina Blomdahl (läs mer i Arbetsterapeuten nr 3/2018).
– Ungdomar har jättesvårt att formulera mål i ord, så ofta jobbar vi med bild i stället. Det handlar om var jag befinner mig, vart jag vill, hur jag ska ta mig dit, vad som hindrar mig och så vidare.
Med hjälp av olika bildterapeutiska tekniker utforskar patienten och terapeuten hur man kan förändra dagens situation. Antingen individuellt eller i grupp.
– I bilden kan jag ändra, jag kan ta bort det där, jag kan lägga till det här, jag kan förminska det här – jag kan experimentera mig fram till ett annat sätt att se på mitt liv och min situation eller min relation. Då kan jag ta med mig den erfarenheten ut och våga prova utanför. För allt man gör i ett terapirum eller behandlingsrum är ganska oväsentligt om det inte ändrar någonting där ute i livet.