Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted
Äventyrare. Tankarna far lätt till en väderbiten man, lite senig, vildvuxet hår och kanske lite iskristaller i det yviga skägget. Men det kan lika gärna vara en välklädd och piffig arbetsterapeut som precis firat sin sjuttioårsdag och som vet att man i Guyana måste spola toaletten innan man sätter sig. Annars blir man myggbiten och riskerar denguefeber och malaria. Mariel McBride föddes i Skottland, yngst i en syskonskara på tre. Redan som tio-elvaåring flyttade hon hemifrån för att gå på internatskola. I hembyn Ullapool i Högländerna fanns sjön och bergen, men ingen skola för äldre barn.
– Det var en och en halv, två timmars bilresa bort. Men vi ungdomar umgicks på helgerna och åkte inte hem.
Kanske var det då självständigheten föds – hon var bara sjutton år när hon åkte till Danmark som aupair. Det kom att ge livet en ny riktning, för där förälskade hon sig i en svensk kille. Men hon åkte hem till Skottland efter ett år för att läsa till arbetsterapeut i Edinburgh. Vid den här tiden var arbetsterapin i Storbritannien fortfarande präglad av andra världskriget. Men precis som i Sverige var vävstolen ett viktigt verktyg för all rehabilitering.
– Jag tränade elitfotbollsspelare på vävstol. De skrattade åt mig, då satte jag på en extra tyngd. Dagen efter skrattade de inte längre. De fattade att det här gör nytta och är allvarlig träning.
Efter utbildningen lämnade Mariel hemlandet för gott, gifte sig med den svenske killen och flyttade till Helsingborg där hon fortfarande bor.
– Att träffa en svensk man, gifta sig och flytta hit. Det var det första äventyret.
Efter ett halvår började hon som arbetsterapibiträde på lasarettet i Helsingborg. När hon kände sig varm i kläderna tog hon klivet upp till arbetsterapeut och fick en bred erfarenhet av många olika områden, bland annat medicin och ortopedi. Därefter blev det jobb på ett dagcenter för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. Hon hade kommit i kontakt med den målgruppen under studierna och sett skillnaden en bra verksamhet kunde göra.
Familjen växte med en son och när han var knappt två år gick flyttlasset till Liberia. Maken jobbade i ett gruvprojekt på landsbygden.
– Jag jagade mestadels kackerlackor och gjorde det jag kunde med ett litet barn.
När det fanns tid över jobbade hon som volontär och hjälpte till där det behövdes. I byn fanns en stark gemenskap och man stöttade varandra, både lokalbefolkningen och de tillfälliga besökarna (biståndsarbetare, företagsfolk, volontärer), men för att trivas gällde det att ta dagen som den kommer, gilla läget och anpassa sig till situationen.
– När du åker utomlands hittar du dig själv på något sätt. Du är hänvisad till dina egna intressen och det finns ingenting som är färdigt … Jag gör mitt hem där jag hamnar.
När hon blev gravid med sitt andra barn (även det en son skulle det visa sig) flyttade de hem till Sverige. Mariel ville helt enkelt inte föda barn i Liberia.
– När vi kom hem pratade alla om samma saker som de pratade om när vi åkte härifrån. Ingen ville egentligen höra vad vi gjort. Men det är inte det som är meningen. Meningen är att man gör det för sig själv.
Hon återupptog sin arbetsterapeutkarriär och jobbade bland annat på lasarettet, som distriktsarbetsterapeut och på rehabiliteringsboendet Kungshult som drevs av landstinget och kommunen tillsammans.
Under årens lopp har hon mött människor med många olika problem i vardagen. Hon minns speciellt den gången hon hade tre strokepatienter på kort tid. Tanken var att de skulle få ungefär samma insatser, men det funkade inte alls. De ville uppnå helt olika saker med rehabiliteringen – en ville bli omhändertagen och en annan bli återställd och klara sig själv.
– Jag lärde mig att fråga: ”Vad har du för mål? Hur långt ska vi komma?” Du kan försöka motivera, men det är de som bestämmer hur långt de kommer egentligen. Och jag behövde få tre patienter samtidigt för att begripa detta.
Hon fortsätter:
– Jag tycker om att jobba snabbt, hårt och få resultat. I går kväll försökte jag gå på ett yogapass … Åh, det klarar inte jag, det går alldeles för långsamt. I dag har jag ont i hela kroppen, så det gör nytta, men det är inte jag.
Den breda erfarenheten visade sig väldigt värdefull när hon som 54-åring bestämde sig för att åka som volontär till Guyana. Tankarna på att arbeta utomlands hade funnits länge, men efter skilsmässan 1996 var det inte läge som ensamstående med två barn. Men 2008 var pojkarna vuxna, även om minstingen (då 23 år) fortfarande bodde hemma. Mariel hade redan undersökt möjligheterna att jobba i bland annat Japan och Kanada när en vän tipsade om organisationen Voluntary Service Overseas, VSO. Efter en intervju i London (hon berättade inte för sin särbo om den) och ett praktiskt test i Birmingham (nu berättade hon) blev hon antagen och trodde att hon skulle hamna någonstans i Afrika, men i stället blev det Guyana i nordöstra Sydamerika. Landet är fattigare än många andra i regionen och var fram till 1966 en brittisk koloni.
– Mina barn tyckte jag var alldeles för gammal för ett sånt äventyr, säger Mariel och berättar att yngsta sonen fick flytta hemifrån så att hon kunde hyra ut huset.
Väl på plats väntade några veckors ”inskolning” tillsammans med andra volontärer. De fick lära sig mer om landet där två stora folkgrupper dominerar, indier (indoguyananer) och svarta (afroguyananer) – motsättningarna mellan dem präglar samhällslivet och politiken. Sjukvården har stora brister och antalet hivsmittade är bland det högsta i Sydamerika. Mariel var en av två arbetsterapeuter i hela Guyana, även hennes kollega var volontär.
– Vi delade upp landet emellan oss.
Uppdraget var dubbelt, både eget patientarbete och att lära upp de inhemska rehabassistenterna. Hon bodde i huvudstaden Georgetown och hade ett eget litet hus med två sovrum.
– Det var som en sommarstuga för oss svenskar. Men de bodde minst två generationer i ett sådant hus. Det var oftast moster, faster och någon gammal som bodde där också.
I Sverige hade Mariel bara arbetat med vuxna, men nu var patienterna från några månader gamla och uppåt.
– Det var tur att Google fanns, säger Mariel.
Hon kunde även mejla frågor till kollegor hemma i Sverige eftersom det (lite förvånande) fanns internet i bostaden. Nätuppkopplingen gjorde det också möjligt att hålla kontakten med nära och kära och blogga om sina öden och äventyr på en numera insomnad resesajt.
I volontäruppdraget ingick att resa ut på landsbygden och träffa patienter som rehabassistenterna inte visste hur de skulle behandla.
– Jag kunde åka båt en halvdag för att komma till ett behandlingshem ute i vildmarken. Och så jobbade jag där på eftermiddagen, sov över, jobbade på förmiddagen och tog båten tillbaka.
Vid ett tillfälle besökte hon ett äldreboende och möttes av en sjuksköterska som ensam hade hand om femton äldre.
– Hon visade runt mig. Säng för säng berättade hon personens namn. Vad de tyckte om. Om de hade jobbat med något speciellt. Om de hade drömmar. För oss hemma i Sverige var det: ”Han på sju-fyran” Det var inte personen, utan ”stroken” eller ”det brutna benet”. I Guyana var det människor.
Hjälpmedel fick de mestadels tillverka själva. Det fanns ett centralt förråd (krävdes en medföljande chef och massor av pappersarbete) med material som skänkts som bistånd, men det blev ofta stående eftersom ingen tog hand om det ordentligt eller visste hur sakerna fungerade. Mariel hittade i alla fall en rullstol till en kille som blivit förlamad i en dykolycka. Men konstaterar att rullstolar inte självklart var till nytta i Guyana, utan riskerade att snarare bli stolar än förflyttningshjälpmedel med tanke på underlaget.
Hon såg en del hemska saker också, kunde inte hjälpa alla, men känner att hon gjorde skillnad för människorna hon mötte.
– Jag har fått lika mycket som jag har gett. Människor är helt otroliga.
Ursprungstanken var att hon skulle stanna i två år, men av olika skäl (bland annat en eventuell neddragning av arbetsterapeuttjänster på jobbet i Sverige) åkte hon hem efter ett år.
– Det var lite synd eftersom du lär känna kulturen första året. Andra året tror jag att man gör ännu mer nytta.
Hon har inte varit tillbaka i Guyana, men håller kontakten med såväl volontärer som guyananer och har besökt en kollega i Filippinerna. Reslusten är inte begränsad till jobbet utan hon och (numera) sambon har gjort många resor tillsammans. Förutom Filippinerna har de varit på långresa till Peru, och Japan lockar. Men just nu är det mestadels husbilssemester i Sverige som gäller – för att kunna ha hunden Cindy med sig. Fast i julas flydde de fältet när Mariel fyllde 70 år och åkte till Gran Canaria. Men de kom inte riktigt undan firandet eftersom väninnorna skickade en specialkomponerad hälsning:
– Jag fick en video där de sjunger: ”Hon är modig. Hon är fri”.