Text & foto: Pontus Wikholm
– Min mamma jobbade tills hon var 79, så jag jobbar nog på, säger Eva Lundgreen.
Själv fyllde hon 60 år i maj och tog sin examen i samma veva. Kanske den äldsta, hittills, som gått klart utbildningen till arbetsterapeut.
Eva sprudlar av energi. Efter bara några månader på sitt allra första jobb som arbetsterapeut, på bup i Ystad, fyller hon redan på sin arbetsterapeutiska verktygslåda på SPM-kursen i Sveriges Arbetsterapeuters lokaler i Stockholm.
– Jag tror jag har en sensorisk känslighet som jag alltid kunnat utnyttja. Jag vet vad jag ska göra för att må bra och ett screening-instrument som Sensory processing measure är något jag kan ta med mig till jobbet på bup.
Eva har varit, och är, formgivare, kreatör och konstnär. Hon säljer bland annat egenproducerade skjortor och har jobbat som frilans för Ikea – mjukisdjur, textil och speglar i serien Barnslig är hennes verk.
Så vad hände? Vad fick henne att sadla om efter (nästan) ett helt yrkesliv? Och varför arbetsterapi?
– Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag har kunnat gå in i rollen som kreatör och haft en stor frihet. Jag har liksom lekt mig genom livet. Sen började jag få lite färre uppdrag och undrade hur jag kunde kombinera kreativitet, hälsa och lek. Och började titta mot vården.
Hon fortsätter:
– Jag började plugga arbetsterapi och var inte ens säker på att det var rätt, men ju mer jag läste desto mer intresserad blev jag. Jag fick svar på saker jag funderat över. Flow till exempel, och att man blir det man gör, att man bygger sin identitet genom sina aktiviteter. Och vikten av att göra saker man tycker är kul och mår bra av – balansen mellan jobbiga måsten och det roliga.
Att vara trygg i sig själv var en fördel under utbildningen, säger Eva.
– När jag steg in på Lunds universitet första gången tänkte jag oj, gud vad unga alla är. Ska jag vända? Men det var verkligen inga problem. De yngsta var kanske 21 och några i 40-års åldern och så jag. Men som äldre har man inte samma prestationsångest utan tar saker som de kommer helt enkelt. Och det var jättekul att plugga nervsystemet och … allt faktiskt.
Men vart skulle hon söka sig? Eftersom hon var van vid att jobba fritt märkte hon att sjukhusmiljön inte passade henne. Men på vuxenpsykiatrin hade hon stött på 18-åriga killar ”som borde ha kunnat få hjälp tidigare” och efter sin praktik på nya arenor, då hon jobbade med unga på stiftelsen Fryshuset, började det klarna.
– Jag ville kombinera barn och unga med psykiatri. Då blev det bup. Mitt cv var egentligen bara form och design, men min chef här i Ystad tyckte att min kreativa bakgrund och livserfarenhet var en fördel.
Det är mycket att lära sig och tar mycket energi, men som sagt sprudlar det om Eva.
– Det har faktiskt blivit väldigt bra. Det är ett stort behov och många som behöver hjälp med vardagslivet, rutiner och strategier. Att få självkännedom och förstå hur man reagerar är också jätteviktigt.
Finns det något negativt med att börja jobba heltid som 60-åring?
– Min man har minskat på sitt arbete så att få ihop vårt gemensamma liv kan förstås vara ett frågetecken. Men nu i början känner jag att det är viktigt att jobba hundra procent och komma in i arbetet ordentligt. Så får vi se hur vi lägger upp det längre fram.