Text: Pontus Wikholm Foto: Josefine Stenersen
Hon kan varken sitta eller gå. Bara stå stilla, mitt i rummet. Men inte på hälarna. Alla rörelser – allt bara river i kroppen. Mamman frågar om det finns något hon kan göra. Det finns det inte, men en biltur kanske ändå. Hon leder ut Nina till bilen och kör i väg. Då de stannar vid rödljusen börjar det slita i kroppen igen. De kör ut på landsbygden, långa landsvägar. Stannar inte, pratar inte. Bara åker, tittar ut, kanske i flera timmar. Och ett lugn kommer sakta tillbaka.
Historien om hur mamman släpper allt och bara vill att hennes vuxna dotter ska ha det bra finns med i serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat från 2015. En scen hon också kort återkommer till i sin bok Rum utan titel. En bok helt utan teckningar. För egentligen tecknar hon ju.
Tecknandet, och de små ritblocken, har följt med länge. Ofta som en ventil, ett ställe där ångesten kan pysa ut. Och det gör den. Nina Hemmingssons seriefigur och hjältinna – kvinnan med stora ögon utan pupiller – säger vafan hon vill. Bredbent och kaxigt sätter hon gubbarna på plats.
– Hon kan vara jättejobbig, men jag tycker om att ha henne. Det skulle vara jävligt jobbigt att vara henne, man vill ju vara lite socialt smidig. Men det kommer på något sätt från mig själv och det är skönt att hon får säga det jag känner.
Ninas läsare, och följare, är kvinnor 35–45 år, några äldre än så, och en del yngre och män. Men inga gubbar. Gubbarna finns på ex-Twitter och den scenen lämnade Nina för länge sen. Hon mådde inte bra av det. I dag är det Instagram som gäller. Och hennes över 56 000 följare gillar vad de ser.
– De säger så fina saker. Att de blivit hjälpta och tröstade. Det är som en pågående liten konstutställning. Och ett snabbt mätinstrument för vad som går hem, men det är lite lurigt. Det stämmer inte alltid överens med vad jag känner. Varför är det tre gånger så många som gillar den där bilden?
Men det bryr sig Nina inte om i sitt skapande. Hennes teckningar har aldrig följt strömmen. Bara för att ett inlägg får stor spridning kommer hon inte att försöka återskapa det. Hennes figur går sin egen väg.
– Ganska ofta när jag tittar tillbaka i mina block blir jag förvånad. Jag vet inte vad jag tänkte eller vad det betyder. Också efter att rutan är publicerad kan någon säga vad den handlar om och då blir det så uppenbart. Då kan jag känna mig lite avklädd. Men ofta blir det bra när det är pinsamt på riktigt.
Det pinsamma, och genanta, tar Nina tillvara. I stället för att sopa de svåra känslorna under mattan släpper hon ut dem i sitt block. Om det bränner till, finns det något där.
– Jag satte tidigt upp en regel för mig: Om jag märker att det är pinsamt ska jag inte backa – utan dra det lite längre.
Hon tror på begränsningar och gillar de tydliga ramarna i sina block. Att fylla en stor oljemålning är svårare.
– Formen för teckningar och tecknade serier är mer drastiskt. Man måste skala bort så mycket. Det kan vara bökigt och frustrerande att få plats för allt, men då släpper tankarna.
Efter 20 år och runt tio seriealbum blev det i fjol en bok. Hon hade för mycket att berätta för att klämma in det i en serieroman. Det hade blivit ytligare. Och många rutor, jättemånga rutor.
Rum utan titel handlar om ett skevt förhållande och hur oerhört svårt det är att ta sig ur det. Huvudpersonen blir alltmer avstängd: ”… jag känner det i kroppen, i käkarna som spänns, i axlarna som dras upp ju närmare hemmet jag kommer.” Hon kan inte vara sig själv ens i sitt eget hem. Kan inte se sig i spegeln.
– Det låter så hopplöst deprimerande – att inte kunna möta sig själv. Det finns bara en person som vet om att man låtsas. Och då får man liksom bryta med sig själv. För att kunna fortsätta.
Men det är många som känt igen sig i den situationen och Nina har ett råd till dem, som kanske funkar.
– Släpp in någon. Någon du är förtrogen med, som du inte behöver låtsas för. Men det är svårt, jag vet. Om man lever i en dålig relation och känner att man inte kan ta sig ur den. Då kan man inte heller säga det, för då erkänner man att man sitter fast. Då är det lättare att låtsas som att allt är okej.
Nina träffade själv en psykolog som sa att det faktiskt går att leva avstängd, i år efter år. Hur obehagligt det än lät hjälpte det henne att släppa paniken att bara komma bort. Och i stället fokusera på det hon ville, och förlåta sig själv för att det tog sådan tid.
Varken piller eller sprit har hjälpt henne, däremot tecknandet – och promenader.
– Det låter så himla präktigt, men att röra på sig är den metod som funkat bäst för mig. Att gå långa promenader. Det är också en orsak att jag har hund. Jag måste ut, kan inte hoppa över det. Om jag märker att jag har lite ångest och går i en och en halv timme så är den borta.
Däremot funkar det inte att träna hårt. Hon tror att den höga pulsen alltför mycket påminner om en ångestattack och triggar något hos henne.
– Men om jag är i rörelse en längre tid och går hyfsat snabbt börjar tankarna röra sig lite skönare.
Nina har aldrig fått stöd av en arbetsterapeut, men tror det hade varit bra att få hjälp med att strukturera. Men hon har byggt en värld där hon fungerar. Skriver upp i almanackan direkt, annars glömmer hon.
– Samtidigt har jag ett jobb där jag inte behöver vara jättestrukturerad. Jag tror det är otroligt många konstnärer och författare som har olika diagnoser. Jag har ingen, men mina barn har det så jag tänker att jag kanske ändå har det.
En strategi hon haft länge är att omge sig med pennor. I mängder. Överallt.
– Ordningsamma blir nästan sura när jag säger det. De tycker det borde gå att ha ett ställe för pennor. Men det är min strategi – att omge mig med saker jag behöver. Men jag försöker. När jag märker att jag sprider pennor på ett ställe, i köket eller i hallen, så lägger jag dem i en kruka eller skål. Och så lägger jag ner pennor där, då och då i alla fall.
Och blocket är alltid med. Det lilla A6-blocket. 10×15 centimeter ungefär. Större än så är inte hennes figurer. Hon försökte ha skilda block för text och bilder, men det gick inte. Det som ska ut fastnar i det block som råkar vara framför henne.
Just nu ritar Nina mest enrutingar. En figur och en kort text. Mera färg än tidigare. Ofta är det hennes hjältinna, i hennes egen ålder, men också en del tanter. För Nina gillar tanter – utan pupiller.
– När jag tecknar de som ligger närmast mig själv har de nästan aldrig några pupiller. Varken tjejerna eller tanter. Men om jag ritar en kille har han pupiller och är mer vanlig, men jag vet inte vad det beror på.
Det blir inte så många killar ändå. Kvinnliga attribut, deras frisyrer och kläder, är roligare och oftast mer färggranna. Tidigare var hennes tanter också lite mer frisläppta och sa vad de ville.
– Ibland när jag kommer på en formulering testar jag vad som händer om det är en tant som säger det. Det kan vara jätteeffektivt, men jag har ändrat mig lite. Jag tror fortfarande att tanters tankar kan vara väldigt konstiga och annorlunda, men de är kanske inte fullt så sexuellt aktiva som jag ville tro.
I dag är Nina i ett bra läge i livet. Det går bra för henne. Hennes figur, alter ego och hjältinna kommer rimligtvis att åldras med henne. Men lite kaxigare och med mera rött läppstift, en bit utanför läpparna. Och småningom blir hon en tant. För Nina står inte still. Tvärtom gillar hon att vara i rörelse, och få det där lugnet i kroppen.
– Jag har alltid tyckt om att köra bil, gärna långt och länge. Även om man inte rör kroppen så känner man liksom hastigheten. Att sitta bredvid är också så himla mysigt. Och det är lätt att prata i bilen. Man håller på med sitt – sitter inte och kollar på varandra och då blir det väldigt bra samtal.