Den 27 maj fattade världshälsoorganisationen, WHO, ett historiskt beslut – en resolution om att stärka rehabiliteringen över hela världen. Resolutionen uppmanar världens länder att utöka och bättre integrera rehabilitering i sina hälso- och sjukvårdssystem och betonar särskilt vikten av rehabilitering inom primärvården och som en del av kris- och katastrofberedskap. Huvuddelen av världens länder är härmed överens om att rehabilitering är betydelsefullt för att människor ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter och nå fysisk, psykisk, sexuell och reproduktiv hälsa.
För oss i Sverige är kanske inte de olika punkterna i WHO:s resolution särskilt anmärkningsvärda, men ur ett internationellt perspektiv innebär de att betydelsen av rehabilitering en gång för alla är satt på världskartan. Det är stort.
I Sverige har vi kommit långt när det gäller rehabilitering i förhållande till många av WHO:s övriga medlemsländer. Vi lever i ett välfärdssamhälle med ett skattefinansierat system med välfungerande verksamheter inom såväl specialiserad hälso- och sjukvård som primärvård. Och när det kommer till antalet arbetsterapeuter per 10 000 invånare ligger vi och de övriga nordiska länderna i topp.
Vi har mycket att vara glada och stolta över, men samtidigt är vi många som skriver under på att det är mycket som kan bli bättre. Tillgången till arbetsterapeutisk kompetens och insatser skiljer sig stort och på ett ofta oförklarligt sätt mellan olika verksamhetsområden, regioner och kommuner. Vi har en ojämlik tillgång till rehabilitering som leder till stort personligt lidande för de som är i behov av arbetsterapeuters kompetens och till ökande kostnader för samhället. Den ojämlika tillgången bidrar också till att många arbetsterapeuter upplever sitt arbetsliv som ohållbart.
Under lång tid har vi i Sveriges Arbetsterapeuter därför verkat för att vi ska få en ökad nationell styrning inom området samt politiska beslut och satsningar som kan bidra till ökad jämlikhet. Vi har skrivit åtskilliga debattartiklar, fört fram våra synpunkter i remissvar och i möten med nationella politiker och tjänstemän vid berörda statliga myndigheter. Glädjande kan vi konstatera att det ur ett nationellt perspektiv börjar hända saker.
Ett exempel är Socialstyrelsens förslag till regeringen, som just nu bereds på socialdepartementet, om att inrätta ett nationellt kunskapscentrum för rehabilitering och habilitering, inklusive hjälpmedel, under ledning av en nationell samordnare inom området. Ett annat exempel är att det från den 1 januari 2024 införs en lagändring i hälso- och sjukvårdslagen där det tydligt framgår att regioners och kommuners primärvård särskilt ska tillhandahålla rehabiliterande insatser utifrån patientens individuella behov och förutsättningar. Förbundets påverkansarbete bär frukt.
Det rör alltså på sig inom rehabiliteringsområdet, både nationellt och internationellt. Jag hoppas att den rörelsen kommer leda till en jämlik tillgång till rehabilitering – såväl i Sverige som över hela världen.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande