Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Nicolas Lunabba inleder sin hedersdoktorsföreläsning med en varning. Han ska prata om döden och bli känslosam. Om någon behöver prata efteråt finns han till hands.
Publiken i aulan på Malmö universitet är en blandning av studenter, doktorander, unga och äldre, och många många i lila tröjor. Själv står han på scenen i svarta jeans och t-shirt mot fonden av Malmö universitets lila logga. Han påpekar att det är samma färg som är symbol för Helamalmö där han är verksamhetsansvarig, och vars mål är att etablera sociala infrastrukturer i utsatta områden.
Han håller föreläsningen helt på fri hand, utan ett papper i sikte.
Han pratar om att ifrågasätta mönster och varför utsatta områden ser ut som de gör – och vad fattigdom och ojämlikhet leder till. Han pratar om civilsamhällets viktiga roll.
– Det här är vad forskningen visar, det här är vad vårt arbete visar. Socialt arbete är social rättvisa i praktiken.
Många håller andan när han berättar om åren när 22 barn i hans närhet antingen dödades, själva dödade eller dog av missbruk. Själv tar han sig an en pojke, Elijah, som är i riskzonen för att dras in i fel sammanhang. Dagboksanteckningarna från den tiden blir boken Blir du ledsen om jag dör?
Nästa gång vi fångar Nicolas Lunabba är det på Nydala i östra Malmö. Den här decembermorgonen domineras nyhetsrapporteringen av de 60 dödsskjutningar som hittills skett i Sverige. I Nydala, som räknas som ett utsatt område, ökade dock tryggheten med 8 procent när mätningar gjordes ett år efter att Helamalmö flyttat in i lokaler mitt på Nydalatorget.
Var han befinner sig just nu i livet är inte helt lätt att svara på säger han, när vi slår oss ner i ett av Helamalmös aktivitetsrum. Det senaste årets boksläpp, priser och utmärkelser har krävt en turné med föreläsningar.
– Folk kommer fram till mig och presenterar sig och jag kan inte placera dem: ”Tyvärr jag minns inte dig”. Den känslan är förfärlig.
Det låter ju oroande, men nej, han slår ifrån sig. Accepterar att det inte funkar att ha koll på allt.
– Jag kan prioritera genom att acceptera att jag är oprofessionell nu och behålla mina rutiner stenhårt, och jag mår jättebra och känner ett starkt positivt rus. Men jag måste hitta mina fickor och de kan inte vara fyllda med annat. Det är då jag blir stressad och orolig.
Sambon Amna är läkare, jobbar heltid och forskar och när barnen har lagt sig sitter de och jobbar. Ja, det är svårt att få ihop det, säger han. Det egna skrivandet är en viktig ficka i hans återhämtning, och måste vara en aktivitet för sig själv. Han försummar familjen just nu, på grund av det och arbetet med Helamalmö. Han förstår att det klingar illa, men har valt att göra så. I grunden handlar det om arbetet för människors lika värde.
Jag har skaffat mig en plattform där jag kanske kan bidra till förändring.
– Jag har skaffat mig en plattform där jag kanske kan bidra till förändring. Jag måste förhålla mig till det och i viss mån göra avkall på mitt eget. Jag har jobbat länge med det här och alltid vetat att det kommer att kosta.
Arbetet med ”social rättvisa i praktiken” började för drygt 20 år sedan när han var ungdomsledare och jobbade i ett projekt inom Malbas basket som skulle få unga i utanförskapsområden att engagera sig i aktiviteter.
– När jag kom ut på skolorna insåg jag att det fanns så mycket kraft, men också att det fanns brister i deras tillvaro och orättvisa förhållanden.
Försummade områden och försummade barn går hand i hand. Nicolas såg ett behov av vuxenstöd, men också att många var hungriga och trasiga och han började ifrågasätta strukturella mönster. Han betonar att det handlar om att se helheten, jobba förebyggande och att skapa nya sammanhang för unga som stärker deras egenmakt och där de kan växa. Där blir aktiviteterna, med mat i magen, alternativ som minskar risken för att hamna i kriminalitet.
Det handlar också om det sociala ledarskapet, möten på de ungas planhalva och förståelsen för att de ingår i många olika sammanhang med familj, skola och fritid. Att se barnen är en förutsättning för att kunna skapa nära relationer och ett tryggt rum.
I den självbiografiska boken Blir du ledsen om jag dör? ser han Elijah. Han flyttade in hos Nicolas 2013 och bodde där under två år. Nicolas blev en förebild för Elijah, och själv öppnade han sig känslomässigt. Det går bra för Elijah, men inte för flera av hans vänner.
När Nicolas började jobba med unga blev det praktiska arbetet ett sätt att kanalisera ilskan över det ojämlika samhället. Det blev också början på det som nu är Helamalmö. Successivt växte rörelsen fram till dagens organisation. Nydalamodellen utgår från de lokala behoven och de sociala insatserna ges genom stöd av lokala resurser, och samarbeten med aktörer utanför. Nu är det flera år sedan Nicolas jobbade som ungdomsledare. I dag har han en mer strategisk roll.
– De senaste fem åren har mitt jobb varit att inta alla rum jag kan för att prata om våra frågor.
Och det handlar om stora och brännande frågor. Nyligen var han i Stockholm där han utsågs till Årets medmänniska på Svenska hjältar-galan och fick svara på frågan om sina drivkrafter i TV4-sändningen. Han skrattar lite när han berättar om det.
Klyftorna ökar, fattigdomen är utbredd och barn mördas.
– Klimatförnekare sitter på makten. Rasismen är mainstream. Klyftorna ökar, fattigdomen är utbredd och barn mördas, jag tror att jag sa ungefär så ordagrant.
Priser som ger mest publicitet är de viktigaste, säger han. Dilemmat är att fokus lätt hamnar på honom, och han får ofta höra att han ”gör så mycket för organisationen”. Han understryker att Helamalmö drivs av en familj av kollegor.
– Anette är här sex på morgonen och förbereder frukosten, vad är att göra mycket?
Dörren in till Helamalmö står på glänt. Klockan är 7.30 och en doft av kaffe leder frukosthungriga nerför trappan till ett dukat buffébord. Här serveras gratis frukost varje vardagsmorgon.
Anette Akbas-Pihl står i köket. Kniven far fram över skärbrädan och en färgexplosion av strimlad paprika hälls över i en skål. Även skålen med banan och färska jordgubbar fylls på och bärs ut. Hit kommer personer i alla åldrar, här bänkar sig barnfamiljer med pensionärer, medelålders och hemlösa. Många är stammisar.
– Om någon inte dyker upp blir man orolig, säger Anette.
Man bryr sig om varandra, säger hon. Det märktes inte minst under pandemin när verksamheten snabbt ställde om. Frukostlådor lämnades vid ingången, och många hämtade till sin granne, men Helamalmö fixade även hemleverans och inköp till dem som var i karantän.
Stämningen är lugn och småprat hörs från några frukostbord, i bakgrunden spelas 80-talshiten Forever young. Ett tecken i tiden är att antalet frukostgäster stadigt ökar. Varje månad serveras ungefär 5 000 måltider. I dag var det 101 personer som kom till frukosten. Senare under dagen blir det mellis och kvällsmål till barnen.
Helamalmö står inför stora utmaningar, berättar Aina Gagliardo som är platschef. Det handlar om att organisationen är i en växande fas. Ungdomsmottagningen är tillbaka, på Helamalmös initiativ, efter att ha varit centraliserad en period. Nu har den en filial i Helamalmös lokaler. Nyligen startades en fritidsledarutbildning i samarbete med Glokala Folkhögskolan. Parallellt finns en ekonomisk verklighet med inflation och ökade kostnader. Verksamheten strävar efter att vara autonom och får stöd bland annat från stiftelser, Malmö kommun, privatpersoner och samarbeten med föreningar.
Nicolas Lunabba växte upp med en älskad mamma. Familjen hade tuffa ekonomiska förutsättningar, men hon gjorde allt för sina två söner. Pappan lämnade familjen när Nicolas var fyra år och minnena av honom är förknippade med våld. Under uppväxten levde han med rädslan att han skulle mista sin mamma. Och när han var 19 år gick hon bort i cancer – men hon hade gett honom en solid grund att stå på, vilket har gjort att han klarat sig även när det sett tröstlöst ut.
Nu lever han själv ett medelklassliv, men vet hur det är att växa upp i ett miljonprogramsområde. Han vet också hur det känns att leva som hemlös, vilket han gjorde en period som ung. I sitt skrivande vänder och vrider han på frågor som hur trauman fortplantas i generationer, och att man alltid bär med sig det sociala arvet. Han har två nya skrivprojekt på gång, och håller på att avsluta ett av dem. Han berättar om inledningsscenen.
För ett tiotal år sedan när han och en vän är på väg hem från Malmöfestivalen, där de jobbat en sen kväll, vevas en bilruta ner och en pistol avlossas mot dem, bilen slirar sen snabbt iväg. Var det någon som precis försökte mörda oss? Ja, de konstaterar att det är ett mordförsök och sen begravs händelsen. Fram till nu.
När mordförsöket ägde rum var det som om jag slöt mig och inte tillät allvaret i situationen att tränga igenom.
– När mordförsöket ägde rum var det som om jag slöt mig och inte tillät allvaret i situationen att tränga igenom. Insikten om att någon kanske ville döda mig var väl helt enkelt för otäck att leva med. Men möjligen också därför att så mycket annat hände i staden just då, Mangs som härjade och all annan övrig social oro.
Han berättar att han alltid haft ångest och oro över att stora kriser ska inträffa, men när något väl händer ”fryser han till”. Sommaren 2022 plockade han fram minnet. Samtalet med vännen har fortsatt om vad han kommer ihåg och kände, och varför de inte pratat om mordförsöket.
Vad tror du det handlar om?
– Det är det jag utforskar i texten, jag vet inte. Det är förträngningsmekanismer. Jag har också skrivit att det handlar om språklöshet, vi kommer inte i kontakt med de här känslorna och har inte språket för att formulera det.
Nicolas hittade sitt språk genom litteraturen och i raden av böcker tar arbetarförfattarna stor plats. Nyligen skickade han in det nya manuset till förlaget och väntar på återkoppling, det kommer till stor del att bestämma hur 2023 kommer att se ut för honom.
När Nicolas Lunabba fäster blicken mot framtiden är det fortfarande ilskan som driver honom. Den är en viktig katalysator i kampen för ett mer jämlikt samhälle, och han har vant sig vid tanken på att det blir ett långt lopp.
Vilket samhälle hans döttrar, nu fem och tre år, kommer att möta när de växer upp kan han inte riktigt se framför sig. Det är omöjligt eftersom samtiden är så turbulent och oförutsägbar. Men han har en idé om vad han skulle vilja se.
Han har någon sorts folkrörelse i tankarna, och påpekar att det som förra seklets folkrörelser åstadkom gjordes under mycket svårare förhållanden än nu.
Han tror på den breda alliansen, ”att arbetarklassen står upp och medelklassen joinar in” utifrån insikten att nu behöver civilsamhället ta över, eftersom stora delar av den struktur som ska skapa trygghet har monterats ner.
– Det är ett historiskt faktum att den enda verkliga förändring vi har fått är när vi gör det tillsammans. Det är jävligt roligt och det ger kraft – där kommer min tro på framtiden in.