Text: Pontus Wikholm Foto: André de Loisted
September 2015. När Najib Javadi stiger av på Centralstation i Malmö har han ingen aning om var han är. Sverige har han knappt hört talas om. Han är 14 år gammal och ensamkommande, familjen är kvar i Iran. Dit flydde de fem år tidigare efter att pappan mördats hemma i Afghanistan.
Polis och tolk på perrongen i Malmö frågar efter pass. Det har han inte. Najib tas till en tillfällig boendeanläggning för barn och blir senare placerad i ett familjehem. Han börjar skolan. Den går bra och det nya språket flyter allt bättre. Nu, åtta år senare, bor han kvar i Malmö. Han har lägenhet, en tjej, plats på arbetsterapeututbildningen i Lund och en risig cykel.
– En riktig Malmöcykel, skrattar Arbetsterapeutens lokala fotograf där vi träffas utanför Malmö stadsbiblioteket.
Najibs första dag på sommarjobbet som rehabassistent i Lunds kommun är över. Tåget hem och nu har han cyklat till sitt gamla favorithäng – stadsbiblioteket – och skrattar när vi tittar på cykeln. Snart dags att byta eller åtminstone spänna kedjan och lappa ihop korgen där han har sin svarta ryggsäck. Samma ryggsäck som han köpte då han började studera i Lund hösten 2022. Att börja plugga arbetsterapi har han inte ångrat.
– Det känns helt rätt. Jag gillar att vara runt människor och vi har kul.
Att gå i skola var Najib inte van vid. Under uppväxten i Afghanistan gick han bara några år. Och efter att pappan försvunnit, och hans mamma tagit sina fyra barn och flytt till Iran, blev det ingen mer skolgång. Att som ensamstående mamma stanna kvar var inte heller ett alternativ.
– Vi vet inte helt vad som hände, men det var talibanerna som tog livet av honom. Pappa undervisade i dari, mitt modersmål, och han menade att alla hade rätt till utbildning. Riktig utbildning och inte bara lektioner i islam.
I Iran bodde familjen i en miljonstad, i ett område dominerat av flyktingar. Lite som Rosengård, säger Najib. Huvudspråken i Afghanistan och Iran är närbesläktade varianter av persiska (dari och farsi), men utan papper håller man sig undan myndigheterna.
Som barn var det inget problem, men när Najib blev äldre började frågorna om hans rätt att vara där komma. Han jobbade i ett skrädderi som tolvåring och blev kvar ett par år. Lärde sig sy på maskin. Men jobbet betalade inte bra.
– Vi hörde att lönen var bättre i Turkiet och bestämde att jag skulle åka dit.
Eftersom Najib saknade nödvändiga dokument fanns det alltid en risk för att åka fast. Resvägen genom Iran var upparbetad och bland annat hjälpte busschaufförer till att gömma människor i bagageutrymmet. Kring 2015 var det många som tog sig till Turkiet. Najib följde strömmen – 14 år gammal. Han kom fram och fick jobb, men stannade bara en månad.
– Folk pratade om att Tyskland hade öppnat gränserna. Efter att jag hade fått min första lön följde jag med de andra.
I Sverige har Najib lärt sig simma. Han har dessutom blivit så pass duktig att han under flera år var instruktör på en simklubb. Han gillar vatten, men undviker havet. Som 14-åring i en gummibåt på Egeiska havet var han knappt simkunnig alls.
Båtfärden från Turkiet till de närmaste grekiska öarna är inte lång, men kan vara livsfarlig. Ett trauma som lever kvar, och orsaken till att han ville lära sig simma.
– Vi var 40 personer i en gummibåt. Jag minns känslan av att nästan vara framme och samtidigt veta att båten håller på att sjunka. Vi hoppade i vattnet, men jag kände snabbt mark under fötterna.
Än i dag är många flyktingläger i Grekland överfulla och har stora brister i vattenförsörjning och sanitet. Under flyktingkrisen 2015 tog sig kring en halv miljon flyktingar till de grekiska öarna. Situationen var extrem och något Najib har svårt att tala om, men samtidigt vill bearbeta. Ofta sov han direkt på marken. Köerna till mat och vatten var långa.
– En dag ska jag åka tillbaka till Grekland. Inte för att turista. Och kanske inte till exakt samma ställe, men jag vill stå där och känna att det är bra nu.
Efter en tid i lägret slussades han till Aten och därifrån på tåg som skickade flyktingar vidare in i Tyskland och Europa. Men Tyskland var stängt och Najib fick inte stiga av. Likaså i Danmark. Men i Malmö stannar tåget och Najib kliver ur. Det är september 2015.
Ett av sina första sammanhang i det nya landet får Najib i ett nybildat fotbollslag för ensamkommande ungdomar, AIF Barrikaden. På en träning dyker en reporter från Sveriges Radio upp och frågar (med hjälp av tolk) om någon vill vara med och berätta om sin situation som nyanländ. Najib är genast med på noterna. Det resulterar i 15 inslag på radion under två år.
– Jag visste inte alls vad det handlade om, men jag är spontan och det lät kul.
Efter några månader i Sverige får Najib plats på Mosaikskolan, en förberedelseklass för nyanlända. Han får bra stöd, börjar lära sig svenska och börjar sedan på årskurs 9 i Västra Hamnens skola i Malmö. Ett välbärgat område. Att nästan bara ha svenskspråkiga omkring sig gör stor skillnad för språkutvecklingen. Efter drygt ett år får han också sitt permanenta uppehållstillstånd. Ett beslut som betyder mycket och motiverar honom ännu mer.
Najib pluggar dessutom extra på läxhjälpen på Ensamkommandes förbund i Malmö och går ofta till biblioteket (till en början blir det mest barnböcker), men han är hopplöst efter i både svenska och andra ämnen och klarar inte gymnasiekraven.
– Men jag fick gå om nian i samma skola och då klarade jag det. Med många B och A. Jag visste inte riktigt vad jag ville bli så jag valde Natur på gymnasiet.
Sista året i gymnasiet fyller Najib 18 år och blir sin egen. Familjen han bott hos är från Afghanistan, men från en annan del och med ett annat modersmål. Han vill ha något eget och flyttar in i en lägenhet – jobbar både kvällar och helger för att dryga ut pengarna från CSN. Men i slutet av månaden är det alltid tomt på kontot.
– Jag jobbade och pluggade så mycket att jag nästan inte hann välja utbildning efter gymnasiet. Det blev tandtekniker. Det var den närmaste utbildningen där jag bodde och jag tänkte att det kunde vara bra betalt, skrattar Najib.
Snabbt inser han att det var fel val. Det är mycket tid i labbet och han saknar kontakt med patienter och att ha människor omkring sig.
– Vad gör jag, tänkte jag. Jag vill ju träffa folk. Jag mådde så dåligt att jag inte ens klarade de lättaste tentorna. Men jag brukade handla på Möllan (stadsdel i Malmö, reds.anm) och gå förbi ett rehabställe med en skylt på väggen: fysioterapeut, arbetsterapeut, rehabilitering. Fysio kände jag till, men vad är arbetsterapeut?
Najib kollar på antagning.se och inser att det går att söka. På Youtube får han reda på vad arbetsterapi handlar om. Lund är dessutom nära med tåget. Och han kommer in. Just nu är målet att jobba med psykisk ohälsa efter examen.
– Jag har personligen upplevt mycket ångest och stress när jag var ny i Sverige, och jag vet att om hjärnan inte fungerar som den ska, kommer man inte kunna delta fullt ut i samhället.
2018 fick Najib ett femårigt resedokument, motsvarande ett pass för flyktingar. Då kunde han åka till Iran och träffa familjen. Sedan dess har han inte sett dem. Förutom i videosamtal och på bild. Han hoppades länge på att återförenas som familj – att de skulle komma till Sverige. Men det är inget han gärna talar om.
– Hur det kommer att gå? Man vet inte. Det är svårt för mig, men man vänjer sig.
Här noterar fotografen (som är född i Lund, men bor i Malmö) att Najib uttalar ”mig” som en äkta skåning: ”maj”. Men sill, nubbe och de små grodorna har inte riktigt slagit klorna i Najib. Det är svårt att komma in i det allra svenskaste. Då Najib jobbade i hemtjänsten frågade de äldre ofta var han kommer ifrån. Malmö, var standardsvaret, men då ville de veta ursprung. Najib undviker också att tala politik.
– Man hör så mycket. De talar om oss som kom 2015. Jag vill inte läsa det, jag är ju en av dem.
Trots många år borta från sin familj, boende i flyktingläger, väntan på uppehållstillstånd och fortfarande inget medborgarskap har Najib en positiv, vi-tar-dagen-som-den-kommer-attityd. Han är gärna med där det händer och är aktiv i Sveriges Arbetsterapeutstudenters styrelse i Lund och studentambassadör för Lunds universitet.
Och han är spontan. Också i matlagningen. Ikväll blir det kanske en qabuli, hans afghanska favoriträtt med ris, morot och russin (pannkaka är den svenska favoriten). Vad det blir beror lite på vad som finns i kylskåpet. Ofta vegetariskt, det är billigare. Kanske bjuder han tjejen på middag.
– Man vet inte, säger Najib leende och trampar gnisslande i väg i Malmökvällen.
Fotnot. Najib köpte en ny, lite mindre risig, cykel bara en vecka efter att vi träffades i början av juni.
Lyssna på Sveriges Radios serie ”Ett nytt Sverige” med Najib från 2016–2018.