Text: Katja Alexanderson Foto: Pavel Koubek
Den lummiga innergården badar i solljus, grönskan står fint mot träfasadens silvriga gråhet. I en av de upphöjda odlingsbäddarna trängs olika örtkryddor, i en annan behöver jordgubbarna fortfarande mer ljus och värme. Vård- och omsorgsboendet Trädgårdarna i utkanten av Örebro gör verkligen skäl för sitt namn. Den här försommarmorgonen har husen inte riktigt vaknat än, men det blir snart uppenbart att arbetsterapeuten Lena Johansson känner alla, både personal och hyresgäster.
– Hyresgäst är ett medvetet ordval och en del av personcentreringen. Vi jobbar enligt HSL, så visst är man patient ur en bemärkelse, men hyresgäst ger en helt annan pondus. Det är du själv som bestämmer.
Det var när Lena jobbade inom strokerehabilitering som hon upptäckte hur mycket hon uppskattade möjligheten att få följa personer under en längre tid. Så det var ingen slump att hon sökte sig till Trädgårdarna när boendet slog upp portarna 2016. Vid starten var hon ensam arbetsterapeut, en stor omställning från att varit en del av ett större rehabteam.
– Jag var rehabenheten, säger Lena och berättar att hon numera har två arbetsterapeutkollegor på boendet. Men ingen fysioterapeut, eftersom fysioterapeuterna i Örebro är anställda i regionen.
Hon fortsätter:
– Största arbetsuppgiften är att få vardagen att funka. Än så länge är det ganska inriktat på basala åtgärder, som förflyttningar och att man kommer upp på morgonen. Många av våra insatser handlar om att arbeta genom personalen – att vi får med dem på tåget.
Att vara på plats på boendet ser hon som en grundförutsättning för att kunna göra ett bra jobb som arbetsterapeut, för att kunna arbeta aktivt med personerna hela tiden.
– Det skulle kännas nästan omöjligt att vara konsult. Då är det aldrig en arbetsterapeut som bedömer behovet av arbetsterapi, utan hela tiden andra yrkeskategorier. Det är jättesvårt och egentligen inte patientsäkert. För oss är den stora fördelen att vi får bedöma våra egna insatser och har kännedom om både personen och personalen – och kan göra oss en egen uppfattning av problemet. Det gör också personen mer delaktig.
Trädgårdarna är ett så kallat akademiskt vårdboende sedan ett par år, men redan när Lena sökte jobbet lyfte hon att hon i framtiden skulle vilja forska. Sedan sin examen 2008 har hon läst både enstaka kurser och en magister.
– Jag tycker att det är roligt att grotta ner mig. Och är en ganska lättinspirerad person som intresserar mig för mycket saker.
Nu har hon precis inlett sina forskarstudier som kommundoktorand, där hon delar sin tid mellan kliniskt arbete och studierna.
– Det är jätteviktigt med kopplingen till verksamheten. Eftersom jag gör ett projekt inom ”mitt område” känns det som jag skulle tappa en hel del om jag inte såg verkligheten också.
Projektet handlar om att studera interventionen reablement inom särskilt boende, upplägget har växt fram ur ett förbättringsarbete som ingick i magisterutbildningen.
– Det är inte vardagsrehabilitering och inte specifik rehabilitering utan ett mellanting. Interventionen är tidsbegränsad och man jobbar i team. Det finns alltid en arbetsterapeut, eller fysioterapeut, med som förstår rehabiliteringsprocessen.
Utgångspunkten är att involvera hyresgästerna i att sätta egna personcentrerade vardagsnära mål med COPM, som också kommer att vara det primära utfallsmåttet. Målen behöver inte handla om ADL, utan det skulle kunna vara att ta sig ut till en viss plats, kunna sitta i en vanlig stol i stället för rullstol vid måltiderna eller att besöka en anhörig som har en besvärlig trappa.
Det väger inte lika tungt om man glömmer träning som om man glömmer en alvedon.
Lena Johansson berättar att reablement hittills inte är beforskat inom särskilt boende, men visar på goda resultat i ordinärt boende. Hon konstaterar att vård- och omsorgsboenden traditionellt är ganska sjukvårdsinriktade verksamheter, med låg tillgång till rehabpersonal.
– Det väger inte lika tungt om man glömmer träning som om man glömmer en alvedon.
Vård- och omsorgskulturen bidrar också till att rehabprofessionernas insatser blir mer inriktade på sjukvård än förebyggande vård. Att man kommer in för sent. Hon tycker dock att det har blivit bättre de senaste åren. Det handlar i mångt och mycket om ett synsätt på vad särskilt boende är och ska vara.
– När man kommer till ett äldreboende har man kanske tappat förmågor under flera år och lärt sig att få hjälp och anpassat sig till att inte klara saker. Hemmiljön kan ha varit dåligt anpassad, man kan ha ramlat och blivit sittande i rullstol. Men här finns det helt andra förutsättningar – vi är fler personal, har bättre utrymmen och kan träna flera gånger om dagen. Det finns andra möjligheter, men de möjligheterna kanske inte alltid blir tydliga utifrån att man betraktas som väldigt skör när man kommer hit.
Doktorandstudierna, som finansieras av kommunen, kommer att rulla över åtta år. Lena Johansson har en handledare både på Örebro universitet och i Region Örebro. Först på tur är en etikansökan och i höst ska hon ta fram en utbildning som all ordinarie personal ska gå. Planen är att utbildningen ska ges i februari och därefter är det dags för en genomförbarhetsstudie i mindre skala på två somatiska avdelningar. Den ska bland annat besvara frågor som: Hur ser personalen på interventionen? Fungerar det? Är det viktigt? Och på samma sätt för hyresgästerna: Känns det viktigt? Går det att formulera mål?
– Det kan vara en stress i att sätta mål, att man är van att andra formulerar vad man behöver och vill.
Hon tillägger:
– Jag tror att tilltron till sin egen förmåga är det som stjälper många. Förhoppningen är att interventionen ska leda till att man stärks i sin tilltro till sig själv och sin egen drivkraft.
Hon ser fram emot att på allvar komma i gång med forskningen, men säger att en utmaning är att kommunal verksamhet tyvärr inte har traditionen av att vara producenter av forskning eller att tillgodogöra sig forskning.
– Forskning är inte alltid riktad till våra verksamheter. Därför är det extra roligt att ha inifrån- och underifrånperspektivet. Det blir mer tillämpbart och spridningsbart.
På sikt hoppas hon att hennes forskning kan bidra till en kulturförflyttning, där hälsofrämjande och förebyggande får en större tyngd och där hon får sällskap av fler kollegor, både arbetsterapeuter och fysioterapeuter.
– Livet är inte slut för att du flyttar till särskilt boende. Vi har många som bor här i flera år.