Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström
Varför är det så tyst? Har jag lock för öronen? När Meena Cerha som nygift kom till Sverige första gången i slutet av 1990-talet var kontrasten till hemlandet Indien stor. I mångmiljonstaden Coimbatore, i delstaten Tamil Nadu i södra Indien, var det ljud och rörelse överallt. Dessutom var det kallt här, långt från de 40 grader hon var van vid.
Men hur kommer det sig att en indiska uppvuxen på barnhem flyttar till Sverige, för att så småningom utbilda sig till arbetsterapeut? Det enkla svaret stavas kärlek, men vi tar det från början.
Meena Cerha föddes antagligen utanför äktenskapet, hon vet inte riktigt. Hennes pappa, som var en välbärgad företagare, lämnade henne som bebis till ett barnhem drivet av nunnor. Meena tror att han hade haft en affär med en anställd.
– Till nunnorna sa han att mamman var död. Och till min mamma sa han antagligen att barnet var dött.
Pappan var däremot väldigt tydlig med att Meena inte skulle adopteras bort och de första åren lämnade han mycket pengar till klostret. Han ville inte heller att dottern skulle vara tillsammans med de andra barnen, hon var ju lite finare.
– Jag såg bara vuxna, inga barn. Men jag mådde inte bra av det; nunnorna såg det och lät mig vara med de andra barnen då och då. Två dagar innan pappa skulle komma luskammade de mig ordentligt och duschade mig. Så fort jag fick ett litet sår behandlade de mig snabbt.
Men även om nunnorna många gånger var snälla, framför allt mot de minsta barnen, var livet på barnhemmet hårt. Det gällde att inte göra fel för då väntade bestraffning.
– Om du inte klarade ett prov fick du ingen kvällsmat.
Den som kissade i sängen kunde få en levande groda fastbunden vid höften. Och flickor fick snippan hoptejpad med plåster. Meena minns att de andra barnen brukade fnissa åt dem som fick följa med nunnorna för att bli ”opererade”.
– Vi förstod inte bättre, vi var barn.
Sängvätare tvingades också att bära runt sin ihoprullade kissblöta madrass på huvudet. Meena blev ett lydigt barn och rädslan för att göra fel sitter fortfarande kvar i kroppen. Ständigt i försvarsställning. Det kan till och med vara svårt när maken Fredrik har någon synpunkt som kan tolkas som kritik.
Många av barnen på barnhemmet adopterades bort. Meena ville också få nya vita föräldrar, hon visste ju inte att hennes pappa förbjudit det.
– ”Kan du ta mig? Kan du ta mig?” Det var så hemskt att ingen sa hur det var.
Plötsligt kunde en kompis vara borta. De andra väntade en tid, men sedan gick livet vidare. Barnen som adopterades bort var yngre, upp till sexårsåldern. När Meena blev äldre insåg hon att hon aldrig skulle lämna barnhemmet. Vid det laget hade pappan slutat att komma på besök.
Bland flickorna som blev kvar fick hon nära vänner som hängde ihop i vått och torrt, och som hon fortfarande har kontakt med. Nunnorna var noga med utbildning och på klostret fanns såväl skola för yngre barn som universitet. Även barn som inte var föräldralösa bodde och utbildade sig på klostret. Meena pluggade till lärare. Samtidigt försökte nunnorna hitta en man åt henne.
– Men jag sa nej till alla. Till sist sa de att jag fick hitta någon själv, och presentera för dem.
In i bilden kliver Fredrik från Sverige som är ute på långresa. Från sitt hotell ser han varje dag Meena och hennes kompisar gå förbi. En dag sticker han till dem ett brev. Tjejerna öppnar kärleksbrevet tillsammans.
– Vi läste alla fyra och skrattade. Och försökte förstå vem som passade in på beskrivningen.
När de ser Fredrik nästa dag frågar Meena vem det var som skulle ha brevet – och det var hon. Den svenska killen tyckte att hon hade ett så fint skratt. Men från Meenas sida var det inte lika omedelbart tycke. De umgås en del, och när Fredrik åker hem lämnar han över ett kärleksbrev. Hon är inte speciellt intresserad och öppnar inte det på över ett halvår. När hon väl gör det och svarar, undrar han varför hon skriver efter så lång tid. Men han åker i alla fall tillbaka till Indien. Efter en del turer fram och tillbaka bestämmer de sig för att gifta sig. Nunnorna är förfärade – gifta sig med en västerlänning. Meena bor kvar i Indien i ett år och sedan bär det av till det väldigt tysta Sverige. Meena väntar på en plats på SFI, sitter ensam hemma hela dagarna medan maken är på jobbet.
– Jag mådde verkligen inte bra och blev deprimerad. I Indien hade jag varit självständig och jobbade, här blev jag helt beroende av en annan människa. Jag kunde inte äta och gick ner från 50 kilo till 39 kilo.
Till sist går det inte längre och Fredrik undrar om hon vill åka tillbaka till Indien. Det vill hon. Vännerna blir förfärade när de ser i vilket skick hon är.
– Nunnorna sa: Vad var det vi sa?
Fredrik åker hem, men de har kontakt varje dag – och så plötsligt har Meena kommit in på SFI. Hon bestämmer sig för att ge Sverige en ny chans.
– Jag fick vänner på SFI och var inte ensam.
Men upplägget var helt galet och studierna alldeles för långsamma för Meena. I klassen blandades analfabeter med universitetsutbildade.
– Vi fick vänta medan de lärde sig ABC. Vi var några stycken som brukade stanna kvar efter lektionen för att få extrauppgifter.
Efter SFI-studierna läste hon på komvux på kvällarna. På dagarna och helgerna jobbade hon i den kommunala hemtjänsten i Farsta. Det var viktigt att tjäna egna pengar och kunna klara sig själv, hon vill aldrig vara utlämnad till andras välvilja som under barndomen. Efter ett tag erbjöd arbetsgivaren henne att läsa till vårdbiträde, vilket hon nappade på och klarade av i snabb takt. När hon sedan fick möjlighet att vidareutbilda sig till undersköterska var det självklart att tacka ja. När Meena talar om jobbet i hemtjänsten och de äldre fylls rösten av omtanke och värme. Hon berättar att hon brukade ta av sin lunchrast för att hinna till centrum för att handla lite extra godsaker, kanske en bakelse eller färska räkor. Och hon fick mycket tillbaka.
– Jag lärde mig mest svenska i hemtjänsten. En del av pensionärerna var akademiker och hjälpte mig med mina läxor. När jag hade klarat ett prov brukade jag visa upp det för dem.
Efter att ha fått sin dotter 2013 kände Meena att hon ville något mer än att jobba i hemtjänsten och bestämde sig för att läsa vidare.
– Mina alternativ var socionom, sjuksköterska och arbetsterapeut. Jag hade kommit i kontakt med arbetsterapeuter i jobbet och de var världens snällaste människor. De var lugna och hade mycket tid att prata med patienterna. Sjuksköterskorna var stressade och biståndshandläggarna, socionomerna, tyckte jag gav för lite tid till patienterna. Så jag sa till Fredrik: Jag vill bli arbetsterapeut.
Och så blev det – i början av 2021 tog hon examen från Karolinska institutet. Sedan mars jobbar hon på geriatriken på Dalens sjukhus och stortrivs med det. Har superbra kollegor och chefer, och teamsamarbetet fungerar fint. Meena tycker att hon har stor nytta av sin erfarenhet från hemtjänsten, hon kan byta glasögon och växla mellan ett arbetsterapeutiskt och ett hemtjänstseende. Hon har koll på hur det ser ut hemma hos äldre och vet vilka utmaningar det medför för hemtjänstpersonalen. När hon inför utskrivningar ringer utförarna får hon ofta frågan om hon arbetat i hemtjänsten.
Erfarenheten är också värdefull i samtalen med de äldre. Som när hon frågar om personen kan sätta på sig strumporna själv. Och ja, det kan de. Även stödstrumpor? Nä, det brukar hemtjänsten göra. Då kan hon ändå föreslå en strumppådragare, för att göra livet enklare för personalen.
– Jag har satt på stödstrumpor och man får ont i händerna. När jag jobbade hade många patienter inga hjälpmedel och det var tungt och svettigt.
Men arbetsterapeuten i henne gör att hon numera också uppmuntrar personen att pröva själv för att kunna bli självständig och slippa vänta på hemtjänsten. Meena tycker att alla arbetsterapeutstudenter borde jobba några veckor i hemtjänsten, för att få en bättre förståelse för både de äldre och hemtjänstpersonalens villkor. Så här precis i början på sin arbetsterapeutkarriär vet hon inte exakt vad hon vill jobba med framöver. Men äldre ligger henne varmt om hjärtat.
Trots att novembermörkret har lagt sig över Stockholm trivs hon numera i tysta Sverige. Men Indien har fortsatt en stor plats i hennes liv. Och hon ringer till sina gamla vänner i princip varje dag. Dessutom har familjen byggt ett hus där. I det bor bästa väninnan från barnhemmet gratis, och Meena och maken har stöttat ekonomiskt för att hennes barn skulle få riktigt bra utbildningar.
– Jag har det bra. Men om min bästa vän inte har det bra där, varför ska jag ha det här? Jag vill inte ha tillbaka upplevelsen från när jag var barn, ingen ska se mig som mer värd än någon annan.