Text: Pontus Wikholm Foto: Jonas Malmström
Hon sitter på en stol och försöker ta tag i något i tomma luften med ett pincettgrepp. Sträcker sig fram, kniper till med tumme-pekfinger, flyttar handen till andra sidan och släpper taget. Varken fotografens kamera eller vi andra ser vad hon försöker greppa. Bakom ett Hololens-headset, smarta glasögon, har Stina Nordinge gått in i en mixad verklighet. Hon ser oss andra i rummet, men de små klossarna som svävar i luften framför henne kan bara hon uppfatta. Det ser lite spejsat ut, men också roligt.
– Eller hur?! Och medan hon har kul tränar hon sin spatiala förmåga, kognition, uppmärksamhet och inte minst motoriken, säger arbetsterapeuten Gittan Johansson som har hjälpt Stina med glasögonen.
Det är inte första gången Stina Nordinge besöker behandlingsrummet Cogtech på Danderyds sjukhus i Stockholm. Och det är inte en behandling hon får utan det handlar snarare om en mentorstid. Det var nämligen Gittan och Cogtech som fick Stina att tänka nytt kring det stundande examensarbetet – som i höstas belönades med utmärkelsen Årets arbetsterapeutstudent.
– Jag gjorde min praktik här på Danderyd och hade blivit tipsad om Gittan, så jag frågade om jag kunde få träffa henne. Efter att ha pratat med henne i två minuter var jag såld. Jag ringde Caroline och sa att hon måste komma hit – vi ska skriva vårt examensarbete om virtual reality!
De hade sedan tidigare bestämt att skriva tillsammans, kurskamraterna Stina Nordinge och Caroline Lager på Karolinska institutet. Caroline hakade genast på.
– Det är ett verktyg som är så mycket mer än ett par glasögon. Man kan tillämpa det så brett, det är så enkelt och lätt att ta med sig. Man behöver inte ha rullväskor med bowlingklot och grejer, säger Caroline.
Till en början ville de gärna inkludera patienter i undersökningen. Det visade sig vara svårt och de valde i stället en kvalitativ metod och intervjuade arbetsterapeuter med erfarenhet av att tillämpa innovativ teknik som aktivitet i vård och omsorg. Efter lite detektivarbete hade de till slut fått ihop fyra yrkesverksamma arbetsterapeuter och en VR-pedagog, som jobbade inom äldreomsorg, demensvård, pediatrik och neurorehab.
Gittan Johansson har en bred palett att välja från då hon behandlar de som kommer till henne från hjärnskaderehabiliteringen på Danderyd. VR-glasögon, smarta glasögon, en jättepekskärm och några robotpennor och 3D-glasögon.
Men vad är det som gör tekniken så användbar? Varför har inte alla arbetsterapeuter ett headset på jobbet? Och på riktigt, finns det någon evidens för att spel och appar verkligen fungerar?
– Det är många frågor. Jag vet ju att det funkar. Jag ser att vi når fram. ”Är det redan slut?” frågar de när de måste gå. Men det finns inte mycket arbetsterapeutisk forskning kring till exempel VR. Inte alls i den mängden som för fysioterapeuter. Amerikanska försvaret har bekostat och forskat kring traumabehandling och vi vet en hel del inom barncancerområdet, relaterat till smärta. Men när vi talar demens och nedsatt kognition har vi nästan enbart beprövad erfarenhet att ta till, säger Gittan.
Caroline fyller på:
– Det var en del av varför vi valde att skriva om det här. Vår studie visade på att VR-aktiviteter kan skapa mening, glädje och en stark närvaro – och främja känslan av delaktighet. Dessutom kan man jobba väldigt klientcentrerat. VR borde bli en naturlig del inom arbetsterapin.
Det finns många goda exempel på lyckad upplevelsebaserad träning. Killen som verkligen ogillar gymmet, men som bakom ett par VR-glasögon duckar, ”klättrar” och rör sig hej vilt inne i ett skjutspel i över 30 minuter. Alldeles svettig, och lycklig, efteråt. Eller han som inte är nåbar, som ingen kan kommunicera med, men som ändå blir stimulerad av den responsiva pekskärmen och låter arbetsterapeuterna veta att han finns där. Eller den äldre kvinnan som på en virtuell tur på sin hemort vaknar till och pekar, berättar hur det såg ut tidigare i byn.
VR fungerar ofta som en distraktion. Framför allt vid smärta visar forskningen att den har effekt. Men också en arbetsterapeut kan öva och testa saker som inte varit möjliga IRL, i verkligheten. Aktiviteter i en virtuell verklighet ger nya möjligheter.
– Jag utmanar ibland patienterna och säger att jag kommer att lura dem att göra något de inte är så intresserade av. De förstår att de tränar, men de märker inte det, säger Gittan.
– Man känner inte heller att det är en bedömning med VR-glasögon. Det blir inte samma fokus på aktiviteten som när arbetsterapeuten fysiskt står framför en, säger Caroline.
Som med all arbetsterapi måste behandlingen eller upplevelserna anpassas efter personen. Det är trots allt ganska få som till vardags sitter i ett skeppsvrak på havsbotten och tittar på jätterockor som glider omkring ovanför en. På den enorma valen som plötsligt dyker upp vid ens sida, plirar lite och vispar till med sin blå fena på vägen förbi.
På Cogtech sitter man ner på en stol under första turen i VR-glasögon. Den första inblicken i VR-världen måste vara lugn och kontrollerad. Det går inte att veta hur människor reagerar i en virtuell verklighet och Gittan Johansson vill inte riskera att någon tappar balansen eller mår dåligt.
– Man måste vara väl förberedd och gå försiktigt fram. Men samtidigt vara flexibel och ha stora valmöjligheter. En grabb på 22, som har testat eller har ett eget VR-set hemma kanske ska ha ett first person shooter-spel.
Hantverksbiten har minskat kraftigt i utbildningarna. Och kanske det är därför de kreativa grupperna, keramikverkstäderna och övningsköken också minskar ute i verksamheterna. Kan tekniken vara det nya kreativa?
– Jag tror ny teknik och VR kopplat till arbetsterapi kunde locka fler till utbildningen. Information och kunskap behövs redan där. Alla går inte i gång på vävstolar, säger Stina och tillägger:
– Vad jag är mest glad för med priset Årets arbetsterapeutstudenter är att juryn verkligen fattat att det här är arbetsterapi och någonting som vi ska jobba med. Fler måste få veta att möjligheterna finns.
Gittan Johansson håller med:
– Det är på tiden säger jag … och även om alla inte går i gång på vävstolar, som för övrigt är en galet bra aktivitet som tränar så många av dina kognitiva och motoriska förmågor, så behöver vi hitta nya kreativa aktiviteter som ger patienten en känsla av flow.
Det finns specialutvecklade program för Cogtechs 65-tums aktivitetsskärm och för VR-headsetet. Men många av apparna är helt vanliga spel, hämtade där man hämtar appar. Samma spel kan användas på en liten padda. Och ofta används samma fysiska spel inom den traditionella arbetsterapin – memory, ordsök, finn-fem-fel och andra pussel och pyssel. En av fördelarna är att det går att hitta aktiviteter som personen inte känner igen.
– För vissa kan ”att brygga kaffe” sitta i muskelminnet. Då lär jag mig inget av att se dem göra det, men jag kan plocka fram en ny aktivitet som kräver att de följer instruktioner. Det ger en annan bild av var vi står, säger Gittan.
Men det går uppenbart långsamt att få upp ögonen för innovativ teknik. Gittan Johansson säger att när hon började arbeta med det för 20 år sedan sågs det inte ens som en aktivitet, man kunde inte tänka tanken: ”Det är ju bara lek”.
– Fortfarande saknas ofta evidens och då är det viktigt att kunna förklara varför vi gör olika aktiviteter. Patienter kan oftast greppa det, men de som står utanför måste få det förklarat. Varför övar vi med just den appen eller den VR-grejen? Kognitiva och motoriska förmågor behöver tränas intensivt och repetitivt. Det blir klart lättare om man gör det lite roligt, säger Gittan.
Caroline tillägger:
– Jag tror dessutom att personer som inte är vana vid teknik kan hitta en väg in genom leken. Och om vi inte når personerna kommer vi ingenstans. Då kan tekniken vara ytterligare en väg in, en väg att göra dem delaktiga.