Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf
De senaste åren har rapporterna om ökad psykisk ohälsa duggat tätt, framför allt när det gäller barn och unga. Vi läser om långa väntetider till bup, sjukskrivningar och utmattningssyndrom, om hur var tionde svensk äter antidepressiva, barn som sitter hemma när de borde vara i skolan. Och så vidare. En som är bekymrad över den utvecklingen och som försöker göra något åt den är Ing-Marie Wieselgren
på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Hon är tidigare nationell psykiatrisamordnare och numera initiativtagare och projektchef för Kraftsamling för psykisk hälsa. I korthet är det ett sektorsövergripande arbete som omfattar ett stort antal aktörer från såväl myndigheter, kommuner och regioner som från näringsliv och civilsamhälle.
Men för att kunna diskutera den psykiska ohälsan behöver vi veta vad vi egentligen menar med begreppet. Är det allt från nedstämdhet till allvarliga psykotiska tillstånd? Ett av de första projekten i Kraftsamlingen är att SKR, SBU, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten ska komma överens om en definition, eftersom man i dag använder begreppet olika. Ett första förslag beräknas vara klart nu i början på året. Än så länge har man landat i att dela upp den psykiska ohälsan i två delar: psykiska besvär (”livsproblem”) och psykiatriska tillstånd.
I det senare ingår både psykiatriska diagnoser som bipolaritet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Förhoppningen är att uppdelningen ska göra det lättare att se vilka delar av den psykiska ohälsan som ökat.
– Vi ser i siffrorna att de riktigt allvarliga psykiska sjukdomarna inte verkar öka, däremot syns en kraftig ökning av diagnoser som adhd, säger Ing-Marie Wieselgren.
Hon konstaterar att det troligtvis inte beror på att människors förmågor har ändrats, utan för att vi numera lever i ett informationssamhälle.
– I dag är det synligare att en ganska stor del av befolkningen har problem med koncentration och att hantera mycket information. Det har blivit mycket svårare att leva med vissa typer av förmågor. Det är till exempel jättesvårt att göra karriär om du är dålig på att läsa och skriva. I stort sett alla jobb kräver att du hanterar en dator.
I industrisamhället, vid de löpande banden, var det kroppen som tog stryk och sa ifrån.
– En del pallade att stå väldigt länge och göra samma sak, andra inte. När det gällde förslitningsskadorna tyckte vi inte att det var konstigt att de ökade, utan tänkte att det var vi som skapat dem i arbetslivet.
Ing-Marie Wieselgren berättar att bland de psykiatriska tillstånden finns det undersökningar som visar en reell ökning av depression de senaste åren, framförallt bland kvinnor och yngre.
– Den självskattade ohälsan ökar, men även diagnoserna. En del handlar säkert om att man vågar söka vård i dag och att man vågar kalla det för vad det egentligen är, men också att vi blivit bättre på att diagnostisera. Men ändå är bedömningen från flera experter att det finns en verklig ökning.
Hon tycker det är viktigt att vi reagerar i tid och ser upplevd psykisk ohälsa och psykiska besvär som viktiga varningssignaler. Och säger att vi på samma sätt som vi arbetat för att öka befolkningens fysiska välmående behöver skapa ett samhälle där psykiskt välmående är lika viktigt. För att lyckas med det, är det värdefullt att fundera över vad psykisk hälsa är för något. Ing-Marie Wieselgren poängterar att det handlar om mycket mer än avsaknad av sjukdom. Att psykisk hälsa är en kombination av välmående och en förvissning om att man klarar av att ta hand om sina problem när livet blir tufft. För är det något du kan vara säker på så är det att livet inte alltid blir som du tänkt sig. Nära och kära dör. Skilsmässa. En utbildning poängen inte räckte till. Olyckor och allvarlig sjukdom. Drömjobbet som gick till någon annan.
– Det handlar om att kunna lösa problem, att känna att även om det kommer jobbigheter så har jag kapacitet att klara det. Det gör att du har psykisk hälsa även i pressade situationer, där det inte går att ha välmående.
För att stå pall när det blåser hårt behövs verktyg. Barn och unga behöver grundas för att klara de motgångar som livet bjuder på, både nu och som vuxna.
– Vi har inte varit tillräckligt snabba på att ställa om och rusta människor för att klara samhällets ökade krav. I det här sammanhanget kan man inte låta bli att tänka på nedskärningarna på 1990-talet, som i stor utsträckning drabbade barnomsorg och barn. När man läser gamla artiklar från 90-talet finns det personer som säger att det kommer att straffa sig senare i samhället.
För otrygga barn blir otrygga vuxna. Hur gör man då för att stärka barn så att de klarar sig från psykisk ohälsa?
– Det handlar om bra anknytning och föräldrastöd, så att människor orkar vara föräldrar. Vi har ökat arbetstiden, barnen är inte hemma lika mycket. En stor andel är på förskola, vilket kan vara jättebra om det är en bra förskola. Men vi har stora barngrupper, och tyvärr har föräldrarna med minst ork och tid att ta hand om barnen också ofta minst förmåga att välja en bra förskola.
Ing-Marie Wieselgren poängterar vikten av kontinuitet bland personal i skola och barnomsorg eftersom det ger barn möjligheter att bygga relationer med fler vuxna som kan fungera som förebilder.
Vilka förväntningar vi har på livet spelar också stor roll för den psykiska hälsan. Om du ständigt får höra att du kan bli precis vad du vill blir smällen hård när du inser att det inte funkar så. Det handlar om att ha realistiska förväntningar, oavsett om det gäller framtida yrkesval eller hur härlig pensionen ska bli. I sammanhanget är det också värt att lyfta inflytandet av den ständiga jakten på yttre bekräftelse, som har eskalerat i takt med de sociala mediernas framväxt. Där är det viktiga många gånger att visa upp en framgångsrik och avundsvärd yta, som man vill att andra ska gilla.
– Till slut vågar du inte lita på ditt eget omdöme. Var maten god? Nä, jag fick ju bara två lajks – den var nog inte bra … Man börjar värdera sin egen upplevelse utifrån hur många lajks man fick från andra.
På samma sätt handlar det om att kunna känna sig trygg med att man gjort ett bra jobb utan att få beröm från läraren eller chefen.
Tillit är en annan viktig aspekt av psykisk hälsa. Både till den egna förmågan att klara problem, men också till att det finns hjälp och stöd att få från både den närmaste omgivningen och samhällets skyddsnät.
– Om du känner att du mår lite dåligt ska det vara lätt att hitta hjälp. Då skulle många kunna använda skyddsnätet som en studsmatta. I den andra änden finns de med komplicerade livssituationer och egna svårigheter som behöver ett nät. Det finns ungdomar som vi vet kommer behöva hjälp hela livet. De ska inte behöva visa om och om igen att de behöver hjälp, vilket ofta innebär ett nytt misslyckande varje gång och en bekräftelse på att man är värdelös.
Ing-Marie Wieselgren är oroad över tillitsbristen som breder ut sig i dag. Därför tycker hon det är viktigt att vi tar socialt ansvar för varandra som medmänniskor. Stannar upp, säger hej, räcker ut en hand, håller upp en dörr, reser oss på bussen, säger till andras barn som gör bus (både irl och på nätet), frågar om hur andra mår och lyssnar på svaret. Att det är en del av samhällskontraktet, det räcker inte att betala skatt.
För den delen av befolkningen som har ett jobb att gå till lyfter hon vikten av hälsofrämjande arbetsplatser. Arbetsplatser där vi är en del av ett ”vi”, och som låter oss vara människor med bra och dåliga dagar. Där det finns utrymme att prata med kollegorna, inte bara om jobb utan också om hur man har det privat. Men hon konstaterar att det är ett andhål som många gånger har täppts till i dagens effektiva arbetsliv.
– Man har pratat om att det funnits luft att pressa ut ur systemet, men det vi också har pressat ut är medmänskligheten.
Så paradoxalt nog kan effektivitetssträvan få motsatt effekt, så att människor inte orkar gå till jobbet när livet skaver och du inte kan prestera på topp.
– Det enda du kan sjukskriva dig ifrån är jobbet.
Nu är det ju inte så att det inte har gjorts många satsningar för att minska den psykiska ohälsan de senaste åren, men Ing-Marie Wieselgren konstaterar att det har saknats ordentlig koordinering. Att olika aktörer kört sina egna projekt, många gånger i form av punktinsatser, och inte känt sig som delar av ett större sammanhang. Ur det föddes idén om en kraftsamling, en arena, där alla aktörer deltar utifrån sitt eget mandat och resurser, men där insatserna långsiktigt styr i en gemensam riktning, med mål och delmål. Hittills har över 160 organisationer, stora och små, deltagit i kraftsamlingens aktiviteter, däribland Sveriges Arbetsterapeuter. Ing-Marie Wieselgren hoppas att Regeringskansliet ska vilja ta på sig ledartröjan, än så länge är man inte där. Kraftsamlingen har ingen egen stor budget, utan är mer ett arbetssätt för att få ut mesta möjliga av befintliga resurser och för att identifiera vilka insatser som behövs.
– Om vi låser oss vid att vi först måste ha finansiering blir inte mycket gjort. Nej, först måste vi ha en anledning att göra saker, och när den riktigt bränner måste vi ha en gemensam idé om vad vi ska göra, och då löser det sig med ekonomin …
Ing-Marie Wieselgren är förhoppningsfull och tror att kraftsamlingen kommer att ge resultat. Hon hämtar kraft i historien.
– På sjutton- och artonhundratalet var det förfärligt. Människor dog i ”pest och kolera” i drösavis, och man var förtvivlad. Det man gjorde då var att ordna avloppssystem och rent vatten, och sedan kom vaccinationsprogrammen. Vi överlistade
”pest och kolera”, det är klart att vi klarar det här.