8 april. Det känns fortfarande som lugnet före stormen. Patientflödet har ännu inte ökat, snarare tvärtom är söktrycket på akutmottagningen fortfarande litet och det minsta jag varit med om sedan jag började här vintern 2016. Jag undrar faktiskt vart alla patienter vi vanligtvis träffar tagit vägen? Vi förväntar oss dock att läget kommer att ändra sig och då sker det snabbt. Det är skönt att vi fått en ”mjukstart” och blivit alltmer förtrogna med nya rutiner och praktikaliteterna med att vårda isolerade och smittade.
De senaste veckorna har frånvaron i vår rehabgrupp varit betydligt större än i vanliga fall. De som vanligtvis hade kommit till arbetet med en ringa förkylning eller nästäppa håller sig hemma. Det känns bra att vi inte kommer att bli förflyttade eller att behöva arbeta i någon annan roll än den arbetsterapeutiska. Men för patienternas bästa måste vi alla kunna jobba mer gränsöverskridande.
Allt av det vi tänkt utveckla är lagt på is och ersatt av diskussion och planering av hur vi kanske kommer att behöva arbeta vid ett kritiskt läge. Jag för min del tycker att det är som att befinna mig i ett vakuum just nu.
20 april. Nu har jag, tillsammans med en fysiokollega och en sjuksköterska, träffat min första bekräftade covidpatient. Patienten har krävt långvarig IVA-vård och är till viss del fortfarande svårt sjuk och kommer att behöva mycket rehabilitering framöver. Att vi träffade patienten tillsammans gjorde arbetet effektivt. Framför allt ökade vårdkvalitén genom att vi kunde tillfredsställa flera olika behov hos patienten samtidigt, och i samband med mobilisering utföra specifik omvårdnad. Vi bedömde kognition, kommunikation, balans, andning och andra vitala parametrar. Smärta, yrsel, allmäntillstånd, sväljningsförmåga, muskeltonus och medverkan bland annat. Det var en tidskrävande bedömning och träning men summan är att vården blir betydligt bättre för personen och i slutändan ändå effektiv för oss.
Men det är sannerligen ingen dans på rosor att arbeta i full skyddsutrustning! Efter en kort stund blir man väldigt varm. Visiret trycker i pannan och ger en härlig huvudvärk och det är otroligt svårt att höra vad som sägs oss kollegor emellan, men även vad patienten säger. Men det som känns sämst är att personen vi vårdar inte kan se våra ansikten och det påverkar kommunikationen negativt.
I veckan ska också rehabpersonal från andra kliniker börja introduceras hos oss. De verkar glada för det eftersom de fått arbeta som undersköterskor i sina verksamheter den senaste tiden.
28 maj. Att covid-19 ökat i Skåne är inget vi märker av i Lund alls, i alla fall inom mitt verksamhetsområde. Hörde igår att trycket på IVA Lund har varit konstant sedan den 11 april, det vill säga inte ökat som befarat under de senaste sex (!) veckorna vilket är oerhört positivt. Har dock förstått att någon avdelning här i Lund och ett par i Malmö har haft smittspridning bland personal, inget heller som vi drabbats av inom våra avdelningar.
Alla möten sker i digital form, något som säkerligen till stor del kvarstår när denna pandemi klingat av. De fysio- och arbetsterapeuter från andra verksamhetsområden, som introducerats här, har gått tillbaka till sina egna kliniker. Skulle behovet komma längre fram kan de komma och hjälpa oss.
13 juli. Antalet c-19-positiva (och även de misstänkta) patienterna är få och blir bara färre. Gårdagens siffror var fina, tre som vårdas på IVA och sju därtill på vanlig vårdavdelning och detta är på Skånes samtliga sjukhus. Vi planerade för en högre arbetsbelastning under sommaren så vi är fler inne än en vanlig sommar och i kombination med att c-19-patienter uteblir har vi verkligen det lugnt, rentav långtråkigt stundtals. Patienterna börjar så smått hitta tillbaka till akutmottagningen och antalet besök ligger nu bara 11 % under samma period förra året. Jag längtar tillbaka till hur det var innan covid-19, jag som gillar när arbetsbelastningen är betydligt högre än vad den är nu.
17 augusti. Att det ökar nu är vi medvetna om men inget vi i det praktiska/dagliga arbetet märker av ännu. Det är säkert för att ökning sker från en redan låg nivå men det ger ju oss en indikation på att det kommer bli annorlunda framöver såvida ökningen inte avstannar (vilket jag i alla fall inte tror att den gör). Vi märker av att fler börjar våga sig tillbaka för att söka vård på akutmottagningen. Det ekar inte lika tomt i korridorerna som i våras, vilket är bra.