Sofia Åkerman
Sedan boken "Ärr för livet" kom ut har Sofia Åkerman dagligen fått mejl från unga tjejer, men även av föräldrar – ofta mammor.

Efter ärren

Sofia Åkerman har blicken riktad framåt. Med sin berättelse "Ärr för livet" vill hon ge ett stöd till unga med självskadebeteende och sig själv en möjlighet att sätta punkt.

Text: Anki Wenster  Foto: André de Loisted

Det är vardagen, nuet och framtiden som lämnat spår i form av en samling med pyssel, pennor, klister och påbörjade teckningar på köksbordet i radhuset i Bjärred i Skåne. Här bor Sofia Åkerman med sina två barn.

Kattens jamande väcker henne tidigt på morgonen, sen drar morgonruschen igång. Hon fixar frukost, packar barnens fruktlådor, lämnar på förskolan och kör sen till Lunds universitet där hon är doktorand på juridiska institutionen. Ibland jobbar hon hemma. Som ensam förälder på heltid har hon fullt upp.

Sofia Åkerman har kommit fram till att ett salutogent perspektiv varit avgörande för att hon lever och mår bra i dag, trots sitt bagage med självskadebeteende och psykiatrisk tvångsvård. Hon har en känsla av sammanhang och känner en mening i att föra sin livshistoria vidare, även om hon tvekat många gånger.

– Konsten är att inte låsa sig själv vid en tid av livet som är över. Jag lever ett annat liv i dag och ger mig själv utrymme att göra det.

I bokhyllan i vardagsrummet står Zebraflickan, med svartvitt omslag som hon skrev när hon var 19 år. En önskan om att få ge annan bild – med ett vuxenperspektiv, distans och insikt – gjorde att det blev ännu en bok. Men också för barnens skull, för att en gång i framtiden kunna ge dem alla svar de förtjänar – om varför mammas armar ser ut som de gör.

Ärr för livet är en drabbande och personlig berättelse. Den handlar om att vara ung med anorexi och självskadebeteende. Men också om att vara dotter, vän, mamma, sjuksköterska och jurist. Samtidigt är det en skildring av bristerna i psykiatrins omhändertagande av unga med självskadeproblematik. Och om vännerna, de som inte finns längre.

I slutet av 1990-talet blev Sofia inlagd på avdelning B, en barnpsykiatrisk akutavdelning på S:t Lars i Lund. Hon var 15 år och hade börjat få problem med ätstörningar. I en krissituation när hon helt slutade äta sökte hennes föräldrar akut med förhoppningen att hon skulle få hjälp. Det som skulle bli några dagars inläggning blev till två års tvångsvård och en resa som gick via vuxenpsykiatrins intensivvårdsavdelning. Inlåst, medicinerad, tvångsmatad och bältad.

I världen innanför blev det en tävling att få personalens uppmärksamhet och det bästa sättet att nå dit var att stegra sitt självskadebeteende och skära sig ännu mer. Sofia tappar gradvis kontakt med världen utanför, skolan och vännerna och blir med tiden rädd för att bli utskriven. Avdelningen blir tryggheten. Hon beskriver det med ord som väcker både sorgsenhet och ilska.

– Det finns många aspekter av varför vi blev sämre i vården. Jag tror inte att någon av oss hade utvecklat en så svår självdestruktivitet om vi inte hamnat i den miljön. En förutsättning för att gå över gränserna och göra värre och värre saker är att man ser någon annan som ligger före och att normerna hela tiden flyttas. Det står i alla fall klart att vården inte visste hur man skulle hantera de här problemen säger hon.

Men det fanns ljusglimtar. Mellan klockan 8.20 och 11.40 några dagar i veckan fick patienterna från avdelning B besöka arbetsterapin. Här fanns arbetsterapeuten Siska och här stod terrassdörrarna öppna ut mot gräsmattan utanför. Sofia beskriver Siska som en mjuk och samtidigt stabil person och de har fortfarande kontakt.

– Jag älskade att vara på arbetsterapin. Om man skulle vara där så skadade man sig inte, det var överenskommelsen. Vi klippte med lädersaxar och det fanns nålar överallt och det hände inget, det säger så mycket om vad förväntningar och tillit gör med oss.

Under lång tid sökte Sofia svar på frågan varför det här hände just henne. Hon tror bland annat att det hör ihop med den sårbarhet hon kan se hos sig själv som barn, och i en av de första journalanteckningarna beskrivs hon som ”en mycket välanpassad flicka”. När hon som 36-åring betraktar den femtonåriga Sofia och vännerna från avdelning B som fastnade i slutenvården reflekterar hon över att de alla var resursstarka i grunden – flera var även särbegåvade – men samtidigt osäkra och med stort behov av vuxenkontakt.

Att det gick bra för henne handlar bland annat om tur. Hon har haft förutsättningar att ta igen förlorade skolår och klarat av två långa akademiska utbildningar. Hon har aldrig haft bristande sjukdomsinsikt, och hennes starka önskan om att få slut på lidandet och sluta skada sig själv blev en drivkraft för att hitta lösningar.

– När jag väl ville bli frisk kunde jag uttrycka vilka behov jag hade. Jag sökte hjälp och jag bad om hjälp. Jag har kunnat se vilka problem och behov jag har haft och kunnat hjälpa mig själv i viss mån.

Den viktigaste vändpunkten var när hon fick kontakt med teatergruppen Lukkan i Lund som blev ett första steg mot ett friskt liv. Här blev hon inbjuden i en gemenskap, fick känna att hon hörde till och blev älskad för sin egen skull.

Men flera av hennes vänner från tiden på avdelning B hade inte samma tur. Lösningen på platsbristen, och allmänpsykiatrins oförmåga att ta hand om unga kvinnors svåra självskadebeteenden, var att skicka dem vidare till rättspsykiatriska kliniker i Sundsvall och Växjö. Något som i dag kan tyckas ofattbart men fortfarande händer i enstaka fall säger Sofia.

Sofia har ett uttrycksfullt minspel och ler och skrattar ofta, men blicken blir allvarlig när hon berättar om Rebecca. Vännen från avdelning B som blev kvar på Sundsvalls rättspsykiatriska avdelning i 546 dagar. Hon utsattes för tvångsåtgärder som är olagliga och förbjudna, inlåst i isoleringscell, fick tvångshandskar och hockeyhjälm som straff. Rebecca tog flera år senare makten över sin kropp när hon inte längre orkade leva och regisserade sin död. Samtidigt läste Sofia till sjuksköterska.

Rebecca finns även med i Sofias ”hittills viktigaste bok” Slutstation rättspsyk som hon skrev tillsammans med Thérèse Eriksson. De gjorde en grundlig kartläggning och intervjuade i samband med det 28 kvinnor med självskadebeteende som vårdats på rättspsykiatriska kliniker utan att vara dömda för något brott.

Boken fick inte det genomslag i debatten som de hoppats på. En anledning tror hon är att den kom under en tid när unga med självskadebeteende fortfarande skickades till rättspsykiatriska kliniker. Det fanns en rädsla hos makthavarna att ta i det, och juristen Sofia betonar att det var ett misslyckande för hela rättssystemet.

– Det finns ingen grupp som är viktigare att skydda än de som tvångsvårdas. Men görs det? Alla borde kunna vara överens om att så här får det inte vara.

I samband med arbetet med Slutstation rättspsyk insåg hon juridikens makt. Hon arbetade då som sjuksköterska och trivdes med sina patientmöten, men inte att vara en kugge i ett hälso- och sjukvårdssystem med små möjligheter att påverka, och 2011 började hon på juristutbildningen. Sedan våren 2019 är hon doktorand inom hälso- och sjukvårdsjuridik och forskar om ansvarsfrågor i samband med misstag i vården.

De senaste tio åren har Nationella självskadeprojektet arbetat för att ta fram evidensbaserad behandling för självskadebeteende, men mycket återstår. Sofia betonar att det krävs specialistkompetens för att ta hand om personer med svår självskadeproblematik och att unga med lätt självskadebeteende måste behandlas i öppenvården.

Landets alla kvinnofängelser har haft besök av Sofia och under drygt sexton år har hon föreläst i en mängd olika sammanhang, en period var det även en hjälp i hennes egen bearbetnings– och läkningsprocess.

När hon utgår från sig själv förstår människor på ett djupare plan. Samtidigt identifierar hon sig inte längre med patientrollen, men upplever det svårt att enbart inta den professionella rollen då det alltid kommer att vara relevant att hon själv har varit patient. Med det här unika perspektivet upplever hon att det är svårt att passa in i någon av rollerna. I längden tar det för mycket kraft och hon har kommit fram till att hon inte vill fortsätta att föreläsa om sin personliga historia. Av den anledningen var det också ett dilemma om hon skulle ge ut sin berättelse eller spara den i bokhyllan till barnen.

– Jag har fortfarande jättekluvna känslor. Men jag landade i att jag har så viktiga saker att säga med den här berättelsen som jag vet kan vara till väldigt stort gagn. Och jag har fortfarande en stark lojalitet till unga med självskadebeteende och mitt hjärta där, så för deras skull ville jag berätta. Men även tillrättalägga min egen historia, sammanfatta och avsluta den.

Sofia Åkerman

Jobbar som: För­fattare, jurist, sjuk­sköterska
Familj: Två barn, sex och tre år och katten Pärlan
Bor: I Bjärred utanför Lund
Just nu: Doktorand vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet
Intressen: Familjen, doktorandarbetet och att teckna
Har skrivit böckerna: Zebraflickan, För att överleva, Slutstation Rättspsyk och Ärr för livet.
Övrigt: Var med och grundade SHEDO (Self Harm and Eating Disorder Organisation) 2008, med syfte att stödja ungdomar och fokusera på deras friskfaktorer. Det är nu en rikstäckande förening.