Äldre par framför datorn.
De flesta som svarat på enkäten har accepterat Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men det finns de som känner sig så pass unga och vältränade och säger att ”det gäller inte riktigt mig”.

70-plussare säger sitt om isoleringen

Över en natt blev personer som fyllt 70 år definierade som en riskgrupp. Vad händer med självbilden när Folkhälsomyndigheten rekommenderar karantän och isolering? Många ville berätta när Lisa Ekstam, Gabriella Nilsson och Janicke Andersson skickade ut en digital enkät.

Text: Anki Wenster  Illustration: Josefin Herolf

Lisa Ekstam, docent i arbetsterapi vid Lunds universitet, Janicke Andersson, docent i sociologi vid Högskolan i Halmstad och Gabriella Nilsson, docent i etnologi vid Lunds universitet eftersökte vardagsberättelser när de gick ut med en digital enkät med öppna frågor i slutet av april. Det hade då passerat drygt en månad sedan Folkhälsomyndigheten kommit med rekommendationer till personer 70 år och äldre.

– Vi tänkte att det är jättekul om vi får in hundra svar, säger Janicke Andersson som tillsammans med Lisa Ekstam intervjuas på länk.

I den kvalitativa undersökningen användes snöbollsmetoden som innebar att enkäten spreds i sociala medier genom att första urvalsgruppen skickade enkäten vidare till lämpliga personer. Responsen blev stor, och under en vecka rasslade 1 011 svar in.

– Och då beslutade vi att stänga ner, säger Lisa Ekstam.

Janicke Andersson inflikar:

– Vi diskuterade det här mycket och kände att materialet måste vara hanterbart, och vi har ett etiskt ansvar att göra något bra av det.

Samtidigt tillkom statistikern Anna Axmon i gruppen.

Forskargruppen ställde frågor under tre temaområden. Utgångspunkten var att försöka få igång tankarna hos målgruppen. Vinjetterna var lite utmanande och visade på olika sidor, både ett försvarande och ifrågasättande av exempelvis åldersgränsen berättar Lisa Ekstam. Därefter följde öppna frågor.

– Tema ett handlade om åldersgränsen. Är den rimlig? Skulle den kunna definieras på något annat sätt? Hur har den påverkat hur man ser på sig själv? Och om man blir bemött annorlunda av andra personer, säger Lisa Ekstam.

Tema två handlade om rekommendationerna och hur man förhöll sig till dem och om man kände av förväntningarna från samhället. Det tredje området hade fokus på om man tagit emot eller erbjudits hjälp. Om man själv fått sluta hjälpa och stötta andra i olika situationer och hur man upplevde de eventuellt förändrade rollerna.

Lisa Ekstam berättar att de påbörjat att analysera och gruppera svaren.

– Den största gruppen har accepterat och respekterat Folkhälsomyndighetens rekommendationer och tycker det är oproblematiskt. Men sen har vi en grupp som tycker det är okej med en åldersgräns men samtidigt svarar att ”fast jag är ju ung och ganska vältränad och känner mig inte som 70 år så det gäller inte riktigt mig”.

Det finns också respondenter som anser att det är helt fel med åldersgränser eller att det skulle vara helt andra åldersgränser. En grupp beskriver att de har blandade och ibland motsägelsefulla känslor inför åldersgränserna. Janicke Andersson kallar det för den ”ambivalenta processen”.

– Man går från att tänka att det rör inte mig, till att ­successivt börja inse att det faktiskt handlar om dem själva. Det här i sin tur gör att man förändrar synen på sig själv och leder till reflektioner och existentiella tankar som att man kanske inte har så länge kvar att leva.

Lisa Ekstam fortsätter:

– I den ambivalenta gruppen finns också de som känner att, ”Nu offrar vi och isolerar oss för att inte bli en belastning för sjukvården”. Samtidigt finns också en rädsla och undran över om de verkligen skulle få vård om de sökte akutsjukvården. De anser att det befintliga samhällskontraktet ifrågasatts.

Janicke Andersson hade förväntat sig att det skulle finnas ett större ifrågasättande av åldersgränsen och är förvånad över att många ”köpte” 70-plus-gränsen rakt av. En anledning till det tror hon handlar om att vi generellt har ett ganska oproblematiserat förhållande till åldersgränser. Lisa Ekstam påpekar också att det faktiskt är en dödlig sjukdom och många resonerar att de inte tänker utsätta sig för den risken i onödan.

När det handlar om rollfördelningen sker en förändring av självbilden och att gå från att vara en person som hjälper till och stöttar – till att själv behöva hjälp.

– Många upplevde det svårt att ta emot hjälp och tackade nej. Det var lättare att ta emot hjälp när man själv tidigare stöttat med exempelvis barnpassning och hämtning på förskolan, säger Lisa Ekstam.

Hur anhöriga agerar kan vara alltifrån en ökad omtanke och barn som erbjuder hjälp med inköp till de som tydligt markerar ”nu håller du dig hemma”. Beteenden som direkt speglar Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Så, hur löste man sin vardag? Genomgående fanns en stark vilja att klara sig själv och ta kommando och många beskriver att de hittar lösningar genom att åka till affären på udda tider och utvecklar teknikkunskapen och lär sig handla via nätet. Man förhåller sig till reglerna och gör egna anpassningar. Att sätta sig i karantän i sommarstugan var också en lösning.

– Då återtar man makten eller åtminstone försöker man göra det, säger Lisa Ekstam. För samtidigt kan man läsa mellan raderna att åka ut till sommarstugan ofta är barnens idé.

De är överens om att svaren visar att majoriteten anser att det är en svår situation. För att få en normalitet och hålla sig aktiv försöker man få till nya kreativa lösningar i sin vardag, som att gympa med Sofia på SVT eller umgås utomhus. Relationen till barn och barnbarn är en central punkt och går som en röd tråd genom svaren.

Många skypar och facetimar med barn och barnbarn. Men framhåller också att digitala möten inte kan ersätta den fysiska kontakten och de saknar kramar och beröring.

Sedan i mars har flera forskargrupper undersökt pandemins påverkan på riskgruppen och Lisa Ekstam och Janicke Andersson framhåller att det är viktigt att forskningsmässigt följa upp konsekvenserna på längre sikt och ur flera perspektiv. Janicke Andersson är intresserad av följderna för de som inte tillhör den privilegierade gruppen som har möjlighet att sätta sig i karantän på annan ort.

Lisa Ekstam nämner kollegan Marianne Granboms forskargrupp som i en longitudinell studie följer de äldre. För egen del är hon intresserad av frågor omkring ensamhetsproblematik och psykisk hälsa.

– Hur påverkar rekommendationerna de som inte är gifta och saknar barn och barnbarn? Och äldre som drabbas när dagverksamhet och sociala kontakter försvinner? undrar Lisa Ekstam.

Öppna frågor i digital enkät

Deltagare mellan 70 och 90 år besvarade den digitala enkäten. 78 procent var kvinnor mellan 70 och 76 år. Majoriteten hade högskoleutbildning. Öppna frågor ställdes utifrån tre olika tema.

  • Åldersgränsen. Hur tänker du? Är åldersgränsen rimlig eller borde riskgruppen definieras på ­något annat sätt? Har ­åldersgränsen påverkat hur du ser på dig själv? Blir du bemött annor­lunda av andra personer?
  • Folkhälsomyndighetens rekommendationer, och reflektioner hur man förhåller sig till dessa. Hur tänker du? Är det rätt ­eller fel att ignorera rekommendationerna? Hur ser du på att äldre kritiseras? Hur förhåller du dig själv till rekommendationerna i din vardag? Känner du av förväntningar från omgivningen kring hur du ska bete dig?
  • Rollfördelning. Har du ­tagit emot eller blivit erbjuden hjälp där du tidigare har varit självständig? Har du fått sluta göra saker där du vanligtvis är den som stöttar och hjälper andra? Hur upplever du detta?