Text: Anki Wenster Foto: Malin Robertson Harén
Mjälten är fäst i skruvstädet på snickarbänken. Skölpen skär raspande mjukt i mötet med träytan. Jonatan Hedetoft njuter av ljudet och tittar nöjd upp.
– Jag har använt en björkbit som jag hittat vid vägen, säger han och riktar in lampan mot den bönformade mjälten och pressar ner järnet igen.
Han är en sakletare. Känslan av att jobba med trä beskriver han som behaglig och nästan sensuell.
Han böjer sig ner och lyfter upp en knubbig bit rökt furu ur en låda. Hjärnan. Den har fått vänta och det är ingen slump. Men vi återkommer till det.
Jonatan Hedetoft är student på programmet för möbeldesign med inriktning trä på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Hösten 2016 var han en av sju som lyckades bli antagen. Utbildningen är placerad på Steneby i Dals Långed – utbildningsplats för både HDK och Stiftelsen Stenebyskolan – i hjärtat av Dalsland och en plats med historisk anknytning till arbetsterapi, här har många arbetsterapeuter gått på kurs.
Han brinner för att minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa och genom att skapa objekt som öppnar upp för samtal vill han ge sitt bidrag. Kroppens inre är i fokus och han har skapat organ som inte mår bra och förändrat form, färg och yta. Objekten gjordes som en del i en samarbetsutställning med Kobe Design University och ställdes ut i Japan på ett hantverksmuseum i Kobe i höstas.
– Det finns inkluderande design, men inte för personer som mår psykiskt dåligt. Vi kan bygga stängsel på broar men det kommer inte att hindra suicid om vi inte pratar om det. Design kan visa på, och bryta, stigmat. Men också verka kommunikativt och väcka känslor, även obehagliga. Metallstängerna i hjärtat har många reagerat på.
Jonatan Hedetoft tassar inte på tå i sin design och bland objekten märks en blå träfigur med ångestfyllt ansiktsuttryck och svart fotboja. Han berättar om ett starkt möte på en utställning med en nittioårig kvinna med begynnande demens. Hon grep tag i figuren med orden: ”Den här kan jag identifiera mig med”.
Han öppnar en låda under snickarbänken och radar upp bitar av teak, lönn och akacia som återbrukats
av bland annat gamla möbler. Han är ute efter cirkulära flöden i sitt skapande. Under en period hade han gamla cykelslangar i hela lägenheten. De tvättades och fick nytt liv i en dagbädd som han producerade i ett projekt förra våren.
I den enorma träverkstaden är luften lite torr och doften av trä kommer i vågor. I en pappkartong trängs svarta träbitar i olika former. Tolkningen är fri, symboler för döden eller en sorgsen hög av kolbitar efter den gångna sommarens skogsbränder.
Från just den här snickarbänken har man utsikt över Dalslandskanalen. Snötyngda granar växter tätt på berget bakom. En rogivande miljö? Ja, processen kring arbetet mår bra av lugnet och han blir mer fokuserad.
– Jag kände att jag behövde komma undan lite och fick ta den här bänken efter sjukskrivningen förra året.
Förra våren började han få dålig balans och kände sig trött. Någon stämde inte. Han fick problem att läsa och tappade ord, blev lättprovocerad, glömde spisplattor, koder till kontokort och nycklar i dörren.
– Jag kunde inte sätta fingret på vad som hände med min kropp, var det stroke, hjärntumör? Men jag tänkte att om jag säger det öppet går det inte att förneka längre.
Det var första steget till att söka hjälp. Han utreddes för bland annat hjärntumör, det visade sig vara utmattningsdepression. Och han blev sjukskriven.
Han tar tag i handtaget på ett av sina objekt.
– Det här är min ångestlunga. Jag hade ren ångest, var hjärntrött men fokuserad och den blev klar på sex timmar.
Den gröna lungan är gjord i al och kom till förra sommaren när han mådde som sämst efter diskussioner med Försäkringskassan om (o)möjligheten att studera halvtid och vara sjukskriven på halvtid. Han spelade in ett klipp med lungan i famnen och försökte nå ut till politikerna.
Sedan januari är Jonatan igång på heltid igen efter höstens sjukskrivning – inte helt optimalt, påpekar han. Just nu har han en bänk med namnet Torsten utställd på ett galleri i Malmö. Och i somras fick han möjlighet att ställa ut objekt med titeln Min identitet som designer på kulturcentret Sjungaregården, Granö Beckasin, i Västerbotten.
– Man hittar ingen annan person bakom designern, det är jag som finns där. Jag lever som jag praktiskt arbetar och omvänt, exempelvis när det handlar om hållbarhetsperspektivet.
Jonatan Hedetoft är född i Malmö men flyttade från Skåne för mer än tio år sedan. Uppväxten kan kort summeras med orden oro, ångest och mobbning under hela grundskolan. Han beskriver sig som en suicidöverlevare. Kniven är något han alltid kunnat luta sig mot oavsett hur han har mått och som femåring blev morakniven hans bästa vän. Han har ett bleknat ärr på tummen som minne. Skapandet kan vara som mest intensivt under perioder när han inte mår bra. Smärtan driver hans prestationer. Det låter negativt, säger han, men så är det, och han har höga krav på sig själv. Designprocessen handlar också om en fysisk ansträngning under många timmar vid snickarbänken.
Jonatan går sin egen väg i skapandet och har ett etiskt och individualistiskt förhållningssätt till designprocessen. Att skapa objekt som samlar damm på en hylla vänder han sig mot. Målet är det motsatta. Just nu pågår samtal med bland annat Mind, som arbetar ideellt med suicidprevention, om att låna ut objekten till terapigrupper som arbetar förebyggande.
– Alla kan inte ta till sig fakta skriftligt – det krävs andra sinnen, säger han och pekar på en fisk.
– Den bipolära fisken är lekfull och något som jag kan relatera till. Det saknas också design som är inspirerad av psykisk ohälsa på ett lekfullt sätt.
I samband med utmattningsdepressionen fick han även diagnosen bipolär. Det tog tid innan han fick hjälp, och under tre månader försökte han hantera sin psykiska ohälsa på egen hand innan han fick en psykologkontakt. Här var skapandet till stor hjälp.
Men gestaltandet tar sig även andra former och sker på andra platser än snickarbänken. Han vänder och vrider på den lilla bipolära gröna fisken under tiden han pratar. Den kom till i den egna lägenheten under sjukskrivningsperioden, på en huggkubbe placerad ovanpå fyra lager trasmattor för att inte störa grannarna. Han började också sjunga, det fick honom att må bättre och gav samtidigt verbal träning. Nu sjunger han via en app. Och lägger ut sången på Instagram för att inspirera andra som mår dåligt.
På det cognacsbruna skomakarförklädet har han sytt dit skinn och laserprintat ”Andra vågens slöjd”, som är hans alter ego som designer. Att finna sin plats konstnärligt och akademiskt i designvärlden har tagit tid. Tidigare har han känt att han befunnit sig i ett mellanrum. Men i dag står han med en fot på varje stol, i hantverket och det akademiska.
Alla kan inte ta till sig fakta skriftligt – det krävs andra sinnen.
Vad han ska göra med hjärnan i rökt furu är han inte riktigt klar över. Han känner av sin hjärntrötthet och upplever att det finns en generell kunskapsbrist om vad det innebär och funderingar finns på att visualisera känslan av kopplingar som inte fungerar.
Men det har också fötts något nytt i hantverket efter sjukskrivningsperioden. Kanske handlar det om att våga mer och använda verktygen på ett annat sätt. Samtidigt har han kommit fram till att det finns en nyansskillnad i det taktila mötet med objekten jämfört med tidigare.
– Jag har alltid hajat till på vad som händer när man gör saker med händerna och vad som sensoriskt tilltalar hjärnan. Nu känns det nästan som att jag är blind ibland, medan andra sinnen har förstärkts. Jag känner hur känsel, doft och hörsel har påverkats. Dofter tilltalar mig mer nu, som torkad oljefärg. Mina sinnen påverkades självklart negativt av utmattningsdepressionen men samtidigt har känsligheten ökat på ett positivt sätt i vissa miljöer.
Nästa vår tar han examen vid HDK. Han har sökt stipendier med hopp om att kunna delta på världskongressen för suicidprevention i Storbritannien i höst, i framåtrörelsen ingår också ny design.
– Jag har länge drömt om att göra en möbel i ask, den har fina årsringar, textur och en identitet i sig själv och är ett snällt, avslappnande och lugnt träslag. Den doftar också gott, lite kryddigt som palsternacka. Jag vill göra design för offentliga utrymmen som är funktionell och belyser det vi inte pratar om.
