Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud
Novembermörkret är kompakt trots att det är mitt på förmiddagen. Ett par plusgrader, regn och en elak vind som biter i kinden gör det lätt att misströsta. Det tar bara någon minut att gå till Rehabakademin från tunnelbanestationen, men det räcker för att börja frysa.
Kontrasten är slående innanför dörrarna. Ljusa golv, bra belysning och många gröna växter påminner om en annan årstid. Även om det är mycket folk i väntrummet råder ett lugn i lokalerna. Skohyllorna är fulla, eftersom de flesta har tagit av sig ytterskorna. En bit in på mottagningen finns en tyst soffhörna där det går hämta kraft inför och efter besöket. Ännu längre in finns ett patientkök med bord och stolar, och i anslutning till det även ett vilrum. Och alla möjligheter till återhämtning behövs verkligen – för till specialistmottagningen Rehabakademin kommer personer som drabbats av svår utmattning eller långvarig smärta för rehabilitering.
På mottagningen finns tre team inriktade på utmattningssyndrom och ett för långvarig smärta. Dagens samtal ska handla om utmattningssyndrom. I teamen ingår en läkare, en psykolog, en arbetsterapeut och en fysioterapeut.
– Det flesta kommer hit på remiss från primärvården, från husläkare och psykolog. Det kommer även remisser från psykiatrin och företagshälsovården. Egenremisserna har ökat och står i dag för 15–20 procent, berättar arbetsterapeuten Annika Fryxell Westerberg som arbetar i ett av utmattningsteamen och också är biträdande chef på Rehabakademin.
Efter att läkarna har gått igenom remisserna och även gått in i journaler (efter samtycke) kallas personer som kan vara aktuella för rehabilitering till fyra besök för att avgöra om Rehabakademins program är rätt för dem. Personerna får träffa olika delar av teamet, men också fylla i olika formulär och självskattningsinstrument, bland annat KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och SMBQ (Shirom-Melamed Burnout Questionnaire).
– Vårdgivarna i teamet pratar ihop sig och funderar över vad som är bäst för individen. Ibland erbjuder vi rehab här, ibland rekommenderar vi vidare utredning eller andra typer av insatser, säger Annika.
För att kvalificera sig för det 18 veckor långa programmet krävs att personen är svårt utmattad, mildare former ska primärvården ta hand om. Region Stockholm har bestämt inklusionskriterierna. Många har redan haft kontakt med vården och fått någon form av insats, men vissa kommer direkt till Rehabakademin.
Patienten är i fyra av fem fall en hon, ofta i åldern 30–55 år, förutom i ett specialutvecklat program som riktar sig till unga vuxna där könsfördelningen är mer jämn. Vi återkommer till de unga vuxna senare. Det handlar om prestationsinriktade kvinnor som är ambitiösa och lever välordnade liv, och är uppskattade av sina arbetsgivare. Många är högutbildade.
– De har ofta ett stort engagemang i andra, och bryr sig mycket om hur andra mår, säger Elisabeth Nordvall som är arbetsterapeut i ett av de andra teamen.
Annika fyller i:
– De stöttar sina anhöriga, barn, kollegor … Många har en roll på arbetet att ”man vänder sig till mig”, säger hon och konstaterar att det ofta finns ett stort bekräftelsebehov kopplat till den stöttande rollen.
Personernas kalendrar är ofta fulltecknade och mer därtill, det saknas luft i systemet.
– Deras vardag är full av aktiviteter, de vet inte vad återhämtning är riktigt, säger Annika och slår fast att scrolla på mobilen en stund eller titta på Netflix inte räcker.
För många av patienterna är kraschen oväntad, vardagen har bara rullat på i 180 knyck och inte lämnat något utrymme till reflektion.
– Man glömmer bort sin egen återhämtning och hamnar lätt i ett tunnelseende när man är på väg in i en utmattning. Livet ser likadant ut och man ser inte att energin är på väg att ta slut, säger Elisabeth.
Oftast är det en kombination av faktorer som gör att vardagen inte funkar längre, även om det händer att det bara är jobbet eller bara privatlivet.
– Man kan ha klarat sig länge, men sedan händer något ytterligare: ett tufft projekt på jobbet, barnen behöver extra mycket stöd eller att en förälder blir sjuk, säger Elisabeth.
För den som blir antagen till programmet väntar 18 veckor fyllda med moment som på olika sätt syftar till en mer hälsosam balans. Med två-tre besök i veckan och hemövningar däremellan. I introduktionspappren som deltagarna får i början är man tydlig med att det krävs mycket eget arbete.
– En viktig del är att jobba med sin egen förändringsprocess, att aktivt göra aktiviteter på ett annorlunda sätt. Det är ett eget lärande, vilket är viktigt för att det ska bli hållbart på slutet. Det är inte en kurs där du får massor av information, säger Elisabeth.
Det övergripande syftet är att deltagarna ska bli mer nöjda med sin livssituation, och sig själva. Det handlar om förhållningssätt, verktyg och tekniker som ska bidra till att personen kan göra det hen vill och behöver göra. Alla deltagare får göra en individuell rehabplan med mål och delmål, för att hitta sin egen värderade riktning i livet.
Från regionens sida finns förstås också en önskan att insatserna ska öka personernas arbetsförmåga och främja återgång i arbete. De flesta som deltar är helt sjukskrivna när programmet startar, för att under resans gång kanske börja arbeta 25 procent.
Programmet bygger huvudsakligen på gruppträffar med olika delar av teamet, i kombination med individuella träffar. Arbetsterapeuten har sju grupptillfällen, ungefär lika många som psykologen och fysioterapeuten. Grupperna består av åtta personer som följs åt under hela programmet. Annika och Elisabeth trycker på att gruppformatet är väldigt värdefullt, att deltagarna stöttar och lär av varandra.
– Det sker en slags bonding i gruppen. Det är något läkande i att vara i en grupp. Utmattning kan hos flera vara kopplat till skam och man finner stöd i att fler känner på samma sätt, säger Elisabeth.
Gruppträffarna med arbetsterapeuten är fördelade på två omgångar, fyra plus tre gånger. Däremellan träffar deltagarna psykologen i grupp. Inledningsvis handlar träffarna mycket om vad aktiviteter är och om aktivitetsbalans. Bland annat nystar gruppen i aktiviteters olika beståndsdelar, som till exempel de ”dolda” aktiviteterna och att en och samma syssla kan betyda olika saker för olika personer.
– Du tror att du städar, men samtidigt vattnar du blommorna, rensar reklamen och mitt i alltihopa hänger du en tvätt, exemplifierar Annika.
Det övergripande temat för gruppträffarna är vardagens aktiviteter, men varje träff har ett eget tema. På flera av träffarna gör man olika övningar. Här har arbetsterapeuterna på Rehabakademin bland annat hämtat inspiration från ReDO. Elisabeth berättar att hennes slutarbete för att bli specialist handlade just om ReDO. Annika och Elisabeth poängterar att det är viktigt att utgå från evidensbaserade metoder och berättar att de även använder sig av ValMO-modellen (The Value and Meaning Occupational Model) för att utforska balansen mellan olika värden i aktiviteter.
Arbetsterapeuterna på Rehabakademin träffar också deltagarna individuellt åtminstone tre gånger samt har möte med Försäkringskassan och eventuella arbetsgivare. Vikten av återhämtning går som en röd tråd genom programmet. Att dagar behöver vara ”randiga”, med ställtid och luckor i kalendern. Att man behöver hämta kraft inför aktiviteter och återhämta sig efteråt. Och att även roliga saker är energikrävande. Det krävs att man lär sig att lägga en ”energibudget”.
– Återhämtning är medicinen vid utmattning, säger Elisabeth.
Beate Roberts Trygger berättar att upplägget för unga vuxna i mångt om mycket liknar det för den äldre målgruppen, men anpassat efter yngres livssituation. Bland annat tar man hänsyn till att förankringen till arbetsmarknaden är svagare, att de många gånger inte har varit på fungerande arbetsplatser, att de inte hunnit samla på sig livserfarenhet – och inte minst hur sociala medier och att jämt vara tillgänglig och hänga med i flödet påverkar aktivitetsmönstret.
– Alla mellanrum fylls av mobilen. Det finns ett beroende, säger Beate med är noga med att påpeka att det inte handlar om att slänga ut mobilen utan att hitta ett sunt och hälsosamt förhållningssätt.
Varje vecka stämmer de olika teamen av hur det går i grupperna och för olika patienter. Alla tre ser en otrolig styrka i det täta teamarbetet, att fler olika perspektiv är en styrka som gör det bättre för patienterna och ökar chanserna till en lyckosam rehabilitering.
– Teamet gör att du aldrig är ensam kring patienten. Och där hämtar vi stöd hos varandra, säger Annika.
De uppskattar verkligen också att arbetsterapi får stort utrymme i programmet, och inte bara kommer in på ett hörn med ett enstaka grupptillfälle. På grund av sekretessen diskuterar de inte patienter sinsemellan, men de upplever ändå att det
är en stor styrka att vara fyra arbetsterapeuter. Och de har regelbundna professionsmöten.
Genomgående har det varit bra närvaro i grupperna. Personer som drabbats av utmattningssyndrom är ofta väldigt plikttrogna, så arbetsterapeuterna brukar betona att man inte ska ”prestera sig” igenom rehabiliteringen. Patientutvärderingarna visar att de flesta upplever att de mår bättre efter programmet och de tycker att gruppformatet är väldigt bra. Personerna får också fylla i en bedömningsenkät Occupational Balance Questionnaire före och efter programmet.
– Vi ser att väldigt många har en tydlig förbättring, säger Annika. Beate fyller i:
– Men vi ser också en ökad medvetenhet även för dem där det inte blir lika stor skillnad. Man vet vad aktivitetsbalans är och väljer på ett annat sätt. Det ligger till grund för fortsatt positiv förändring.
