Text: Pontus Wikholm Foto: Henrik Hansson
Tre gånger i veckan samlas de vid de gamla växthusen en bit utanför Falun, på vägen mot Borlänge. I dag är det tio deltagare, tre personal varav två som arbetstränar och så fåren som hänger vid området kring herrgården och vandrarhemmet på Vassbovägen. I fjol hade deltagarna i den djur- och naturunderstödda rehabiliteringen, Natur och hälsa, i snitt varit utan arbete och studier i 3,7 år. Grupperna som startat i år är inget undantag.
– Vi är ett försteg till arbetslivsinriktad rehabilitering. För de flesta som är här har steget tillbaka i arbete eller studier blivit stort – vi blir som en tröskelverksamhet, säger arbetsterapeuten Marie Gudmundsson som är utvecklingsledare och platsansvarig för Natur och hälsa – Wassbo Växhus.
Verksamheten startade för tio år sedan efter att samarbetsorganisationen Finsam Falun uppmärksammat Region Dalarna på gruppen 16–65-åringar som inte fick tillräckliga insatser för att kunna återgå i arbete. Marie hade tidigare deltagit i några mindre projekt med bland annat hästunderstödd rehab och fick frågan om hon ville vara med i uppstarten. Trots tio år och över 260 deltagare är verksamheten fortfarande i projektform och förlängs bara ett år i taget.
– Det förs diskussioner både i kommunen och regionen, men det tar lång tid att komma till beslut.
Gruppen som berörs gör inget stort väsen av sig. Tvärtom. Om det inte var för Natur och hälsa skulle många av dem stanna kvar hemma och, i vissa fall, under täcket.
– Det går bra bara man kommer hit, men det kan vara svårt – att komma upp ur sängen, borsta tänderna och ta sig ut, säger en av deltagarna.
Det händer ganska ofta att personalen får sms:a de som inte dykt upp. Fråga om de mår bra, och visa att alla är sedda: ”Hoppas du kan komma i morgon!”
Det är lugnt och stilla efter lunchen. Deltagarna sitter utspridda. Några snackar med varandra. En tjej tovar en figur i ull, en annan tecknar. Någon äter en macka med ärtskott från den egna odlingen. Basilika, tomat, chili och gurka växer sakta för att senare i vår kunna planteras ute i växthusen.
Runt knuten finns skog, men i dag blir det ingen skogspromenad. Snön är djup och det räcker med en stilla promenad förbi äppelträden och växthusen ner till sjön och tillbaka. Vi stannar vid fårhuset där sexåriga Ester ska bli av med sin ull.
– Hon ska lamma om sex veckor. Det underlättar för både lammen och oss om de är klippta, säger Inger Carlsson, trädgårdsmästare som även jobbar 30 procent i verksamheten. Hon intygar bestämt att Ester tycker att det är skönt att bli rakad.
Har deltagarna tur får de vara med vid lamningen också, även om Ingers får har en ovana att föda på natten. Men lammen kommer alla att få se. Och hålla.
Jessica Johansson hjälper handledarna, och arbetstränar på Wassbo Växhus. Hon har själv varit i samma situation som deltagarna och gått de två stegen i rehabiliteringen. Och hon mår bra, i dag.
– Jag kan ärligt säga att jag inte vet var jag hade varit, om jag inte hade kommit hit.
En av brytpunkterna för henne var då hon matade ett lamm med nappflaska, och lammet somnade i hennes famn.
– Det var en utmaning för mig, men då jag såg lammet och det somnade i min famn släppte något. Det är tryggt och tillåtande här och man kan utmana sig själv och växa i sin egen takt.
Jessica berättar hur hon direkt efter gymnasiet började jobba och sen bara körde på. Hoppade in i ekorrhjulet. Tills det stannade och hon knappt kom utanför dörren. Hon var inte öppen med sina problem. Hon talar om skammen och hur ensamt det var.
– Här lärde jag mig att stanna upp. Och nu ser jag saker igen, detaljer och lukter jag knappt visste fanns. Och jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra då. Jag har åkt skridskor och huggit ved, bara det!
Alla grupper åker också till en hästgård utanför Falun. Att närma sig ett så stort djur kan vara en ordentlig utmaning, men så är det ingen ridskola heller. För Marie Gudmundsson har hästarna alltid varit viktiga.
– Någon kan vara livrädd, men vi gör andningsövningar innan vi träffar hästarna och de bryr sig inte om dina problem. Det är tydligt att deltagarna blir mer närvarande och går ner i varv. Och när man övervinner sin rädsla – smeker hästen, leder den – kan man ta med sig det i vardagen. En känsla av kontroll och egenmakt.
Verksamheten rullar på året runt. Att bara vara är en viktig del. Det finns utrymmen där man kan vara för sig själv och det är okej att sitta tyst vid brasan. Bland sprak och med lite rök i ansiktet kan det däremot vara enklare att öppna upp – åtminstone jämfört med att sitta i ett behandlingsrum.
– Jag blev färdig arbetsterapeut 1986 och de här senaste tio åren har jag verkligen känt mig som arbetsterapeut. Aktivitet. Balans. Återhämtning. Det känns väldigt meningsfullt.
Marie Gudmundsson har precis har blivit antagen som doktorand på halvtid vid institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet. Forskargruppen Psykisk hälsa, aktivitet och delaktighet, som hon ingår i, kommer att utvärdera en naturunderstödd verksamhet i Skåne.
– Jag hoppas forskningen kan bidra till ökad kunskap inom området – vad är effekterna, vad kan det tillföra och hur kan det implementeras i hälso- och sjukvården? Jag vet att politiker gärna lyssnar och gillar idén med naturunderstödd rehab, men chefer vill alltid ha vetenskaplig evidens …
Under de tio år som den gröna förrehabiliteringen funnits i Falun visar enkäterna som fylls i vid start och slut att många fått ökad livskvalitet och hälsa. Bidragsberoendet försvinner inte efter avslutade insatser. Men det är ett bra första steg.
– Jag mår bättre i dag än på väldigt länge. Mycket fokus är här och nu, men jag ser inte så många begränsningar längre, säger Jessica Johansson och tillägger.
– Jag har slutat stressa och oroa mig. Det löser sig!