Arbetsterapeuten Gustav Eriksson
Gustav Eriksson trivs i Hemlingebacken i Gävle. Där har han många gånger suttit och tänkt på (och förträngt) sin ätstörning och hetsträning. Men det var då, i dag mår han bra och äter och tränar som ”vanligt” igen.

Porträttet: Ett friare liv

I många år var arbetsterapeuten Gustav Eriksson i klorna på sin ätstörning. Med hårt arbete och lite hjälp har han helt ändrat sina gamla strategier, roller och vanor – och mat är bara mat igen.

Text & foto: Pontus Wikholm

På Radio Gävleborg talar man om en av årets varmaste dagar. Det är tryckande och ligger åska i luften. Gustav Eriksson tar tag i tyget och fläktar sin blommiga t-shirt. Efter att ha cyklat upp till Hemlingby friluftsområde är han svettig. Och det är inte första gången. I Hemlingbybacken och motionsspåren runt omkring i Gävle har han pressat sin kropp många gånger tidigare. Ofta till bristningsgränsen. I över tio år led Gustav av bulimi och hetstränade för att dämpa allt som var jobbigt. I dag är han frisk, och fri, och kräks inte upp sin ångest längre.

Som liten grabb i Östhammar, nio mil söder om Gävle, tretton norr om Stockholm, var Gustav Eriksson varken en stor atlet eller speciellt noga med maten. Kanske hade han lite dåliga spärrar och åt för mycket om det var gott. Fyllde på tills det sade stopp. Men det var inget han straffade sig för efteråt. Och knappast något föräldrarna kunde ha reagerat på. Ändå tror Gustav att ätstörningen låg där latent.

– Det började 2006 då jag studerade på arbetsterapeutprogrammet i Umeå. Jag ville se ut på ett visst sätt, ha magrutor. Och så en gång hade jag ätit ganska mycket och mådde inte bra. Jag kräktes. Jag kände skam, men på något sätt mådde jag bra efteråt.

Innan vi träffas har Gustav skickat en länk till riksföreningen Frisk & Fris råd till journalister som ska gestalta ätstörningar i media. Bland annat ska man undvika att fokusera på det konkreta – exakta milantal eller kilogram – för att inte trigga sjukdomen.

Exakt vad som triggade Gustav vet han inte. Han beskriver tiden i Umeå som jättebra. Han var en glad typ. Social och alltid med ett leende. Utåt.

– Jag förstår ju nu att jag inte mådde bra, men jag förnekade det och hanterade det jobbiga genom att sätta fingrarna i munnen. Ångesten försvann ner i toaletten.

Under studietiden gjorde han ett försök att få hjälp och berättade för en mentor. Kontaktade studenthälsan och träffade en kurator – en gång. Sedan körde han på igen, låtsades som ingenting.

I perioder mådde han bättre, kräktes bara en gång i månaden. Men då det var som värst tryckte han ner fingrarna i halsen varje dag. Men alltid hemma, i sin egen toalett. Ingen märkte. Inte ens flickvännen, numera fru.

– Jag träffade Frida i slutet av 2006, hon gick året under mig på utbildningen. Och höll ätstörningen hemlig för henne till 2013. Jag ljög för mig själv hela tiden och blev expert på att dölja. Man vet exakt vad man ska säga.

Då i början hade han inte strategierna för att hjälpa sig själv. Han tror att en energikartläggning hade varit bra. Han mådde dåligt som inaktiv. För att råda bot på det sprang han. Mycket.

– Så länge jag sprang kunde jag inte känna att jag mådde dåligt. Om jag ätit för mycket eller missat ett träningspass kompenserade jag för det. Och sprang mera. Det kändes helt naturligt.

Gustav var snål med maten, skyllde på lågt studiestöd. Det var inte sant, men det fanns alltid en ursäkt. Drack han för mycket på en fest kompenserade han genom att kräkas. Skulle inte vara bakis nästa dag.

Tandmärkena ovanför de fingrar som åkte ner i halsen, höger pek- och långfinger, har nästan försvunnit. Men för som så många andra med ätstörningar syntes det inte på Gustav. Inte till en början.

– Men Frida märkte ju att jag inte mådde bra. Jag var sur och hade kort stubin. Sov dåligt. Men det kändes så lågt. Jag skämdes. Men det var jätteskönt efter att jag berättat. Sen var det svårare att hålla hemligt.

Valen man gör gynnar alltid ätstörningen.

2014 bodde familjen i Norrtälje och Gustav jobbade på daglig verksamhet inom psykiatrin. Han gjorde ett nytt försök att få hjälp, men kände att han var tvungen att ljuga för sin chef för att kunna åka i väg till regionens ätstörningsenhet, i Stockholm. Det gick inte. Han föll dit igen. På jobbet passade han på att sy in sina brallor.

– Jag tyckte jag var sund, men de tyckte jag var smal. En kompis sa samma sak: ”Vad smal du har blivit.” Jag tog det som en komplimang, men innerst visste jag att hon var orolig.

Gustav tänker efter och tillägger:

– Valen man gör gynnar alltid ätstörningen.

Frida och Gustav hade fått barn och flyttat till Gävle. Gustav började som hjälpmedelskonsulent. När han mådde dåligt sprang han upp och ner för skidbacken i Hemlingby – om och om igen. Men 2018 har det gått för långt. Gustav har ont i halsen, det brinner i strupen och magen. Det gör överjävligt ont.

– Då kände jag att det kunde vara farligt på riktigt. Och det drabbade min familj. Min dotter undrade varför pappa ligger och kvider i stället för att läsa för henne.

Gustav ville inte gå till vårdcentralen utan skrev en egen vårdbegäran. Skickade in via 1177 till ätstörningsenheten i Gävle. Fick komma på intervju. Han beskriver den som ganska granskande. De ville bland annat veta om han vara beredd att ge upp träningen.

– Jag fick tänka till, men jag var motiverad då. Förstod att man måste vara beredd att ändra sina strategier, roller och vanor helt. Också träningen. Efter det började min behandling.

Nu behövde han inte åka så långt till träffarna. Och Gustav var helt öppen med sin ätstörning med chefen och kollegorna. Han beskriver det som ett otroligt lyft och en viktig del i tillfrisknandet. Behandlingen pågick i ett år – det var många invanda mönster som skulle brytas.

– Mina strategier hade suttit i tio år. Det blev väldigt tydligt under första intensivveckan tillsammans med de andra som började sin behandling. Jag tog mat och bredde ut riset på tallriken så det skulle se mycket ut. Jag visste inte ens att jag gjorde så.

Gustav tycker alla ätstörningsenheter borde ha en arbetsterapeut i sitt team och hoppas själv en dag kunna jobba på den enhet där han blev frisk. För frisk är han. Använde också en del strategier från utbildningen och jobbet. Ställde bland annat in en påminnelse 14:30 varje dag.

– Jag kan bli lite småsur utan mellis.

Efter ett år blev Gustav av med sin diagnos och då började det riktiga jobbet. Att bli fri från ätstörningen, fri från alla dåliga tankar och acceptera sig själv. Efter två år var han framme och i dag är han volontär på Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Han har hållit i anhörigträffar och ser sig som en ambassadör för föreningen.

Gustav försöker vara så öppen om sin ätstörning han bara kan. Och nu har han också berättat för dottern.

– Pedagogerna på skolan hade läst en intervju med mig. Det kändes bra att berätta, men hon ville inte gärna prata så mycket.

Under åren med ätstörning skrev Gustav en bok. I De bevingade har en av karaktärerna också bulimi. Och samma intensiva träningsmani och samma bitmärken ovanför knogarna som författaren själv. Det är en dystopi – och boken är mörk.

– Det kanske också var lite terapi – att skriva ut en del av ångesten. Men jag ser ju hur dåligt jag mådde. I dag skriver jag på en annan, gladare bok.

Ätstörningar är inte är inte lika vanliga inom populärkulturen som till exempel droger och alkohol, men i dag talar man i alla fall om det. På sociala medier är hetsen efter den perfekta smala kroppen utbredd, men samtidigt går kändisar ut med sina historier. Det gör Gustav också och hans råd till yrkesverksamma som stöter på någon de misstänker ha en ätstörning är att försöka bygga upp förtroende.

– Var aldrig dömande. Lyft bara det du observerar, utan att lägga in dina värderingar. Det kanske inte löser det på en gång men i bästa fall har du satt bollen i rullning.

Och till personer med en ätstörning:

– Sök hjälp. Jag var länge för stolt och som arbetsterapeut trodde jag att jag skulle klara det själv.

Extraläsning om ätstörningar – lästips, stödnummer, utbildningar och mycket mer – på friskfri.se.

Gustav Eriksson

Bor: I Gävle med fru och två barn.

Jobbar som: Synpedagog (med mål att omanställas, som arbetsterapeut) på syncentralen i Gävle.

Framtidsmål: Jobba som arbetsterapeut på ätstörningsenhet eller skola. Eller öppna eget.

På fritiden: Skriver, spelar gitarr och fixar saker på tomten: ”Jag handlar inte nytt om något gått sönder, jag fixar det själv”.

Gustavs bästa bok om ätstörning: Losing big or losing everything av Niclas Christoffer: ”Boken utspelas i ett framtida Sverige där utseende och social status är allt. Den driver med normer och får en verkligen att tänka till.”