Text: Anki Wenster Foto: Jonas Lindstedt
Maja pendlar bakåt med överkroppen och sträcker på benen, böjer och tar fart. Gungan flyger fram. Hon släpper repet med ena handen, håller balansen och koordinerar sina rörelser, och tar sikte mot hinken och ringen far genom luften.
Det nya rummet på Drottning Silvias barnsjukhus som Maja smyginviger i dag – och där specialistarbetsterapeuten Ellen Odéus varit involverad – är klart efter många års planering. Det är ett rum som utmanar och uppmuntrar till aktivitet och Ellen Odéus är otroligt glad och beskriver det som möjligheternas rum. Just nu kallas rummet ”Lilla Liseberg”.
– Alla kommer att använda rummet men vi kommer att ha olika syften med det. Vissa barn behöver hjälp och stöd att samordna sina sinnen. Man kan också behöva lära känna sin kropp igen efter ett olycksfall och träna på hur man gör för att få vardagen att fungera med nya förutsättningar.
Meningen är att rummet ska användas av arbets- och fysioterapeuter i bedömning och behandling, vilket perspektiv man har handlar om barnets svårigheter och behov. Enheten tar emot remisser från 25 olika instanser, berättar Ellen Odéus. I dag är inga barnpatienter på besök, i stället har hon lånat Maja, 8 år, som försökskanin av en arbetsterapeutkollega.
I mitten av februari slogs dörrarna upp till Drottning Silvias nya barnsjukhus i Göteborg – Europas modernaste – och delen där arbets- och fysioterapeuterna för första gången delar lokaler. På bottenplanet finns förutom behandlingsrum en lägenhet med träningskök och badrum, gympasal och en stor bassäng. Vägg i vägg ligger lekterapin, skolan och sjukhusclownernas lokaler.
– Så småningom blir det också en aktiv utomhusmiljö med hinderbana och odlingslådor.
Antingen gör man entré till Lilla Liseberg på traditionellt sätt eller så kryper man in genom en rosa dörr i miniformat. Här inne sprakar det i färger med mjuka tjocka blå mattor i olika storlekar, gungor, en linbana och klättervägg. Man kan också gå på skattjakt i de hemliga skåpen som är en utmaning för finmotoriken eftersom alla skåp har olika lås.
Ellen Odéus tar tag i repet till linbanan som glider på skenor i taket från ena sidan av rummet till andra. Maja hoppar upp på bollen och klämmer ihop benen runt repet och håller fast med båda händerna och kiknar av skratt när Ellen släpper iväg linbanan.
En målgrupp är barn som – till skillnad från Maja – kan ha svårt med balans och koordination och att samordna sina sinnen. Vanliga diagnoser är autism och adhd, eller en kombination, och barnen har ofta väntat länge, upp till ett och ett halvt år, för att komma till specialistarbetsterapeut. Diagnosen kan också vara oklar. För henne handlar det om att undersöka om det finns sensoriska bearbetningssvårigheter och hur de i så fall yttrar sig.
– Det kan vara svårt för barnet med grov- och finmotorik, med lek, turtagning, dosera sina rörelser eller hålla i en penna.
Hon inleder alltid med en grundlig bedömning som omfattar strukturerade kliniska observationer enligt mall, Sensory Processing Measure (SPM) och Movement ABC för att bedöma motorisk utveckling, men hon gör även en kartläggning av hur stödet från skola och omgivning ser ut.
Rummet är utformat efter kriterier som följer Ayres Sensory Integration. SI-teorin grundades av arbetsterapeuten Jane Ayres under 1960- till 1980-talet. Ellen Odéus berättar att teori- och behandlingsmetoden har utvecklats och skalats ner under åren. Själv gick hon en utbildning i USA för mer än 20 år sedan.
Hon är medveten om att det finns olika uppfattningar och åsikter om evidensen av Sensory Integration som behandlingsmetod. Det grundar sig delvis i att det inom sensory integration utvecklats olika spår, ett av dessa är Ayres Sensory Integration Therapy som visat stark evidens för att behandlingen ger effekt i vardagen för barn med autism.
Sammanfattningsvis handlar det om att utmana framför allt proprioceptionen (förmåga att kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position), och det vestibulära och taktila sinnet. Hon framhåller att bedömning och målsättning sker i aktivitet.
– Syftet är att barnen ska hitta en optimal energinivå och att utveckla förmågor för att hantera omvärlden, det kan vara mål som att exempelvis klara av att sitta längre stunder under lektionstid.
Just nu pågår en grundutbildning i Sensory Integration i Göteborg, ett samarbete med Erasmusprogrammet, där ett 40-tal arbetsterapeuter deltar. Ellen Odéus tycker personligen att SI samsas väldigt väl med andra metoder, själv plockar hon fram det som behövs och använder också metoder som CO-OP, Cognitive Orientation to daily Occupational Performance.
– Jag ser sensory integration som en del i min professionella verktygslåda. Man blir aldrig färdig och det är viktigt att ha många alternativ för att kunna anpassa insatserna efter individens behov och förutsättningar.
Maja är inte rädd för att testa de olika gungorna och vågar även klättra när en tjock matta tar emot. Men det finns även rörelserädda barn som kan vara duktiga på att maskera det, säger Ellen Odéus.
– En del barn upplever skolans gympasal som hotfull, men här kan de i trygg miljö träna på aktiviteter som är svåra. De kan också jobba med finmotoriken och träna på att hålla i en penna liggande på en mjuk matta.
När Ellen tidigare har gjort bedömningar har hon utnyttjat de ytor som har funnits, som korridorer. Hon har försökt vara ute ibland eller lånat gympasalen på fysioterapin, som också varit en utmaning för barnen.
Det kan vara svårt för barnet att verbalt beskriva vad som inte funkar i vardagen, likaså för föräldrarna att inför sitt barn ta upp vilka problem det handlar om. Genom leken och aktiviteten blir det tydligare att se vilka resurser och svårigheter barnet har.
– Jag ser verkligen fram emot att vara här. Det är schystare mot barnet att göra bedömning i en miljö där man kan se deras förmågor i aktivitet på ett annat sätt.
Ellen Odéus påpekar att det också kan vara stärkande för föräldern att från ett hörn faktiskt upptäcka det som fungerar. Och inte minst viktigt att de förstår syftet med träningen.
– Behandlingen ska vara meningsfull och jag utmanar i de aktiviteter barnet väljer. Målet är att barnet ska fungera bättre i sin vardag. Och jag kompletterar också med hjälpmedel för tid och struktur när det behövs.
Ellen Odéus har arbetat inom specialistsjukvården i mer än 20 år och behandlar även barn med sällsynta diagnoser där det ibland kan vara svårt att göra bedömningar i aktivitet. En sådan diagnos är Mukopolysackaridioser (MPS), en ämnesomsättningssjukdom som påverkar både centrala nervsystemet, inre organ och skelett.
– Jag tror att det här rummet kan locka till aktivitet även för barn med svårare funktionsnedsättningar. Vi har till exempel möjlighet att fästa barnets rullstol i en upphängning så att de också kan gunga.