Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Det finns troll där ute som ligger och lurar och det händer att de hugger helt oväntat. Det har Charlotte Bossen som politiker och debattör upplevt de senaste åren.
– Om jag tycker något är fel så går jag all in. Jag hatar orättvisor och då reagerar jag, konstaterar hon.
Charlotte Bossen är van vid att hantera kommentarer och allehanda synpunkter, såväl positiva som negativa. Men hon har aldrig varit rädd, tills för några månader sedan när hon snuddade vid känslan. Men vi återkommer till det.
Den här dagen i slutet av februari träffar vi henne på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Hon kommer direkt från en avdelning för utskrivningsklara kirurgpatienter där hon jobbar som arbetsterapeut och vardagen har återgått till lite av det normala, och det är skönt för det har varit tunga månader, berättar hon. Själv kom hon tillbaka till ett kaos i januari efter några veckors sjukskrivning för covid-19.
– SUS var överbelastat. Kirurgmottagningen blåstes ut och blev covidavdelning och vi gick in i en energiboost med målsättningen att det här måste vi lösa.
Hon hejdar sig. En lätt hosta gör sig fortfarande påmind, andningen är lite ansträngd och kaffet smakar inte alls som tidigare.
– Jag tror att reaktionerna på den här pandemin kommer senare hos många som arbetar i vården.
Charlotte har också en politisk arena, som ledamot i kommunfullmäktige i Malmö och i Region Skåne och tills helt nyligen även gruppledare för Centerpartiet i Malmö. I februari klev hon av från den posten. För att orka med både arbetet och politiken under pandemin fick hon rannsaka sig själv, känna efter och ta ett steg tillbaka. För att hålla ihop.
– Det var egentligen inget svårt beslut. Jag kände också att det var på jobbet jag gjorde bäst nytta och kommunpolitiken finns alltid kvar.
Intresset för politiska frågor har funnits med henne sedan ungdomen men inte med någon tydlig inriktning, det var först 2016 som det tog fart. Hon läste igenom alla partiprogram och landade hos Centerpartiet.
Om jag tycker något är fel så går jag all in.
– Grunden till mitt politiska engagemang var att jag såg vilka orättvisor det fanns inom vården.
I protest mot överbelastade akutmottagningar och cancerpatienter som skrevs ut för tidigt lämnade hon sin tjänst på Skånes universitetssjukhus 2016 och började i stället som arbetsförmedlare. En politisk vändpunkt var våren 2018 när hon helt oväntat vann medlemsomröstningen som kandidat inför valet till kommunfullmäktige i Malmö och regionfullmäktige i Skåne.
– Jag fick sätta mig på min kammare och fundera. Jag hade ingen politisk erfarenhet och var livrädd men kände samtidigt att det fanns en anledning till att jag blivit vald och såg möjligheter att påverka.
Men eftersom hon saknade politisk kompetens bestämde hon sig för att ställa sig på andra plats på listan inför valet till kommunfullmäktige. Men fick ändå kliva upp ett steg och blev gruppledare när den tidigare ordinarie ledamoten fick en riksdagsplats. Hon framhåller att det var läskigt, men också fantastiskt roligt att kliva in i det politiska rummet och för att ”lära sig politiken” tog hon tjänstledigt från sitt jobb en period.
Charlottes dialekt saknar spår av både skånska och göteborgska. Hon föddes i Skåne men växte upp i Göteborgs skärgård på Öckerö som räknas som glesbygd och där resan till gymnasiet på fastlandet tog två timmar med färja och buss. Hon beskriver en periodvis tuff tonårstid med dalande betyg och trångboddhet i samband med föräldrarnas separation.
Men drivkraften att ta sig vidare har alltid funnits och siktet var inställt på en universitetsutbildning inom ett människovårdande yrke. Efter gymnasiet började hon på en lärarutbildning, men kände snabbt att det inte var rätt, något år senare kom hon in på arbetsterapeutprogrammet på Lunds universitet och kände att hon hamnat rätt. Hon älskar sitt jobb.
– Det här är min miljö. Det bästa är alla möten med alltifrån äldre multisjuka till yngre personer med cancer och att hjälpa dem att få en fungerande vardag den sista tiden i livet. Men att vara tvungen att gå in till någon som snart ska dö klädd i full skyddsutrustning är svårt.
Hon reflekterar över att just den här februaridagen varit ganska lugn. Om trenden är nedåtgående eller om en tredje våg är på ingång återstår att se. Förhoppningen är att slippa ta ett steg vidare i eskaleringsplanen och ställa om igen. Det kommer visa sig att Skåne klarar sig ganska bra under våren, men det kunde hon inte veta när hon kom hem från jobbet en fredagseftermiddag och var helt slut. Att då nedanför sitt fönster, utanför ett stort köpcenter i Malmö, se en full parkeringsplats och ett myller av människor var påfrestande.
Oron och frustrationen luftade hon i en debattartikel i Expressen – en av många – där hon påpekade faran med att trängas på köpcenter. Den väckte känslor och hon påpekar att kommentarfältet inte är någon rolig läsning, bland annat uppmanades hon att säga upp sig. Och visst tycker hon det är tråkigt men samtidigt är det baksidan av politiken och att sätta sig i ett hörn är inget alternativ.
Men i september förra året kände hon sig rädd för första gången. Vid flera tillfällen har hon engagerat sig inom hbtq–området, och i samband med att SD-styret i Hörby förbjöd prideflaggan utanför kommunhuset gjorde hon ett inlägg med en bild på sig själv i regnbågsörhängen. Det delades på en högerextrem sida. Kommentarerna fick spinn och länkades till hennes Facebooksida, vilket ledde till att hon tillbringade en hel natt med att blocka kommentarerna.
– Som kvinna, homosexuell och delvis med utländsk bakgrund (pappa kommer från Slovenien) är man ganska utsatt.
Det är oerhört viktigt för henne att följa sin övertygelse och våga testa nya stigar. Visst blir hon glad av beröm – i media har hon beskrivits som hårt arbetande med kämparglöd och sagts föra en konstruktiv oppositionspolitik – men det som räknas är att få igenom idéerna och göra skillnad.
När hon resonerar står det klart att de olika rollerna överlappar varandra och att det som i grunden driver henne är frågor om jämlikhet, mångfald och en helhetssyn.
– Det råder ett starkt medicinskt paradigm i sjukvården och jag saknar ofta ett holistiskt synsätt. Det vill jag ändra på. Som arbetsterapeut är man ganska ensam i sin roll ibland och behöver vara högljudd för att få övriga professioner att lyssna. Jag jobbar på samma sätt i de politiska finrummen när jag lägger fram förslag.
Vi tar en paus för fotografering i kulverten och Charlotte hejar glatt på förbipasserande personal.
Jobbet är viktigt för henne men också vardagsrutinerna som hon inte ruckar på. Från klockan åtta på kvällen gäller mobilfri tid, då trycker hon på flygplansläge och förblir där tills hon landat på jobbet dagen därpå. När hon kommer hem klockan två brukar hon träna och sedan gäller egentid fram till kvällen. Minst två kvällar i veckan är det politiska möten, i dessa tider framför allt digitalt, här har hon också satt en gräns med ett möte per kväll. Något hon lärt sig den hårda vägen.
– Jag har i perioder varit lite väl ambitiös vilket gjort att jag helt enkelt kraschat. Nu är jag stenhård med mina rutiner och är min egen arbetsterapeut. Jag applicerar det jag lär mina patienter även på mig själv och har fått en bra balans i vardagen.
Arbetsdagen är slut och hon dyker upp i en helt annan outfit. Ja, hon bekräftar att det finns ett stort intresse för kläder och har ett ständigt pågående kärleksförhållande till alla nyanser av rosa och i tvättstugan sorteras kläderna i en vit, en svart och en rosa hög.
Det bär av till Regionhuset i Västra hamnen i Malmö. Det händer att hon sitter här och förbereder möten, som i dag. Det är lugnt här just nu, de flesta jobbar hemma och bara ett fåtal personer passerar utanför konferensrummet.
För att koppla av skriver hon också för nöjes skull. Som ung bloggade hon för Expressen och det kryper fram att hon har fem oavslutade romaner som än så länge ligger i byrålådan.
– Min dröm är att någon gång slutföra en historisk roman.