Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Malmström
Magnus Bergman gillar att träna, och rör på sig i princip varje dag. Men i många år förmådde han inte sätta på sig joggingbyxor. Det var så intimt förknippat med en mörk tid; med sjukskrivning, kraschad rygg, skilsmässa, utförsäkring, kamp mot Försäkringskassan och en oviss framtid. I dag ser livet annorlunda ut och han stortrivs med jobbet som arbetsterapeut, inom samma arbetsrehabilitering där han själv fick hjälp.
Vi tar det från början. Magnus Bergman är uppvuxen i en arbetarfamilj i Norrköping där ingen har läst på universitet. När det var dags för gymnasievalet valde ha att läsa till undersköterska/mentalskötare, med drömmen att bli ambulansförare. Mamman uppmuntrade honom till vårdvalet och sa att det nog skulle passa bra eftersom han var så omtänksam och omhändertagande. Fast saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig och när Magnus Bergman var 19 år, och hans flickvän 17 år, blev de föräldrar. Ambulansplanerna lades på hyllan och det gällde att hitta ett jobb snabbt.
– Jag fick fast anställning, började jobba skift och körde truck. Jag älskade det och körde dag och natt, man var fri och skötte sitt. Och det var långa lediga perioder, jag jobbade tio dagar och var ledig sju dagar, och kunde vara mycket med familjen.
Det här var innan det fanns truckar med roterbara förarplatser. Efter tio år, och hundratusentals tittar över axeln, blev smärtan i ryggen bara värre och värre. Inte blev det bättre av de ständiga helkroppsvibrationerna.
– Vi pratade om att jag skulle byta arbetsuppgifter, men jag var inte så förändringsbenägen. Jag tyckte om jobbet och körde på.
Det visade sig att Magnus hade förslitningar i bröstryggen och han blev sjukskriven i perioder. Läkaren tyckte att han borde göra något annat och han prövade andra arbetsuppgifter, men det var också tungt arbete och ryggen blev inte bra. Relativt snart fick han komma till Rygginstitutet i Växjö för rehabilitering.
– Men jag körde på för hårt – jag skulle ju bli frisk och det skulle gå fort.
I stället blir det fortsatt sjukskrivning, och till sist går det inte längre. Ryggen håller inte och vid millennieskiftet blir han sjukskriven på heltid. Smärtorna ligger på åtta på en tiogradig skala och han äter starka mediciner för att stå ut. Äktenskapet kraschar och skilsmässan är ett faktum.
Efter några år omutbildar Magnus sig till mediatekniker, men tänker inte på att det är många tunga lyft när man råddar inspelningar. Så även det nya yrket går i stöpet och han vill komma tillbaka till sin gamla arbetsplats. Men det vill inte arbetsgivaren, berättar Magnus. Han blir uppsagd, men med fackets hjälp får han en bra ekonomisk överenskommelse. Han känner att han vill arbeta i vården, kanske som arbetsterapeut som han har goda erfarenheter av. Han läser upp sina betyg på komvux för att bli högskolebehörig.
– Jag ville också ut och jobba igen, och dessutom göra allt hemma. Byta vinterdäck… Men jag var ju inte så stark.
Ryggen kraschar totalt, han får sjukersättning och ”förtidspensioneras” 2008. Tack och lov har han improvisationsteatern. I början av heltidssjukskrivningen hade han fått syn på en annons i Norrköpings Tidningar som kom att förändra livet för alltid: Det var en improvisationskurs. Sedan fick Magnus en förfrågan av Teater Impuls och började där.
– Det var min räddning att få vara lite social varje måndag. Jag har spelat musik och spelat i band hela livet, och ville testa teater. I improvisationen finns en magisk nyfikenhet, vi ska berätta något som vi inte vet ska hända. Ett äventyr som man får ge sig ut på. Lusten och leken. Vi får inte släppa det som vuxna, säger Magnus och berättar att han fortfarande är en del av gruppen och konstaterar att ”impron” har format hans liv.
Men som om det inte räckte med bedrövelser blir Magnus anonymt anmäld till Försäkringskassan. Någon trodde att han byggde på huset. Det blir början på en granskning som sätter sig hårt på psyket. Han blir rädd för att gå utanför huset, tänk om någon ser honom göra något han inte ”borde”. Det slutar med att han blir fråntagen sin sjukersättning, även retroaktivt.
– Jag fick ett brev hem med en faktura på 622 000 kronor, som skulle betalas inom tio dagar.
Mitt i mörkret väcks en kämparanda om att ta sig tillbaka. Han beslutar sig för att ta hjälp och överklagar Försäkringskassans beslut. Arbetsförmedlingen vägleder honom till Rehab Resurs i Norrköping, för att komma vidare i yrkeslivet. Och han återupplivar tanken på att bli arbetsterapeut. Yrkesvalet stärks av att han får bra hjälp av arbetsterapeuterna på Rehab Resurs.
Han söker till arbetsterapeutprogrammet och kommer in 2012, men känner sig inte redo att börja plugga. Han äter fortfarande smärtstillande. Medicinerna gör honom kognitivt avtrubbad, och han bestämmer sig för att fasa ut dem. Vid det här laget har han börjat träna mycket mer. Yogar. Och får bukt med smärtan, ner till en fyra, femma. Börjar jobba extra inom psykiatrin.
– Jag började med korta dagar och efter hand hela dagar, flera dagar i veckan. Det var jättehärligt att få komma ut och finnas i samhället igen.
2013 börjar han läsa till arbetsterapeut vid Linköpings universitet. Skulden hänger fortfarande över honom och han tänker att han får betala tillbaka pengarna när han är färdig arbetsterapeut. Kämpar på med studierna. Det är tufft. Han vet inte riktigt vet vad som krävs för att få godkänt.
– I början förstod jag inte alls hur man skulle svara på tentorna och hålla en röd tråd. Jag skrev ALLT.
Ett år in i studierna kommer glädjebeskedet att han fått rätt mot Försäkringskassan. Under studietiden fortsätter han med extrajobbet i psykiatrin, men även som arbetsterapeutbiträde på en hjälpmedelsbutik. Dessutom föreläser han om hur man kan använda sig av improvisationsteater i arbetsterapi. Improvisation handlar om att lita till sin egen förmåga och anpassa sig efter situationen. Enligt Magnus har det stora beröringspunkter med arbetsterapi. Han funderar på att starta eget företag. I slutet av utbildningen är smärtan nere på en etta, tvåa.
Efter examen 2016 fanns det inte så många arbetsterapeutjobb att söka i Norrköpingstrakten. I stället arbetar han som stödpedagog på ett LSS-boende.
– Under utbildningen drevs jag av ett intresse för företagande och ledarskap. Jag pratade med min chef och hon rekommenderade mig att söka en chefstjänst.
Redan efter några månader blir han chef, först på ett äldreboende och sedan inom LSS. Egna firman ”Våga förmåga” har han som bisyssla, och coachar i presentationsteknik. Under sin tid som chef träffar han sin nuvarande sambo, lite udda nog via jobbets Outlook. I ett mejl känner han igen en profilbild på en kvinna han flera gånger matchats med på en dejtingsajt. Tänker att det måste betyda något – och vågar kasta sig ut och mejlar och frågar om hon vill ta en fika. Det vill hon.
– Fast vi fikade inte så mycket, utan pratade i timmar.
Numera är de sambos i en stuga i skogen, och planerar att gifta sig i mars nästa år på femårsdagen av fikat. Den nya relationen fick honom att inse att han inte varit helt sann mot sig själv och spelat en roll som chef. Dessutom var det svårt att leda en stor personalgrupp, där han inte var direkt delaktig i medarbetarnas jobbvardag.
– Jag ville vara närmare människor, ner på golvet. Jag tyckte inte att jag hade så mycket mandat som chef, utan var mest samordnare.
Han valde att gå tillbaka till att jobba inom LSS som stöd-, musik- och dramapedagog för personer med funktionsnedsättning. Dessutom satsade han mer på egna företaget. Gav ut en bok om presentationsteknik, med stöd av en medförfattare. Men när Plattform Norrköping, som är en del av Samordningsförbundet i Östergötland, sökte efter en arbetsterapeut för att stötta personer som står långt från arbetsmarknaden var han ”tvungen” att söka jobbet. Eftersom det var en ettårig projektanställning blev han glad över att få tjänstledigt. Nu har han precis fått förlängt ett år. På Plattform leder han grupper och i slutet av varje period brukar han motivera deltagarna genom att berätta om en man som varit utförsäkrad, men som lyckats ta sig tillbaka till arbetslivet.
– Sen säger jag: ”Det är jag.” Det är kul att kunna inspirera till att det går, även om alla inte har samma förutsättningar som jag hade.