Text: Katja Alexanderson
Som arbetsterapeut träffar hon ännu inte så många intensivvårdspatienter eftersom de är sövda och behandlas med bukläge för andningens skull.
Då i början av april är det fortfarande lugnt på de flesta avdelningar eftersom sjukhuset har ställt om mycket vård. De rustar för något okänt och teamkänslan väcks. För Ingrid är det tydligt att arbetsterapeuter behövs inom verksamheterna, men också att de kan bistå med annan hjälp.
När vi pratas vid på Valborgsmässoafton har det stormat ett tag. Den senaste veckan har Ingrid dock haft det lite lugnare, eftersom hon inte varit lika mycket på iva som veckorna innan. Men när hon jobbar på öppna iva-avdelningar för covidpatienter, utan slussar till varje rum, är det högt tryck hela tiden. Först ska all skyddsutrustning på utanför avdelningen – inget får följa med in förutom id-kortet som kan spritas av – sedan ofta ett fyratimmarspass, paus, sedan in igen.
– Det blir både arbetsterapeutiska insatser och andra uppgifter.
Bland annat handlar det om att vända patienterna och för det krävs mellan fem och åtta personer; många av de inlagda är överviktiga. Och då spelar det ingen roll om du är arbetsterapeut, uska eller läkare, alla är där för patienten.
– Jag upplever att alla ser varandra i teamet, och vi jobbar verkligen tvärprofessionellt.
I rollen som arbetsterapeut handlar det om att ta ut rörlighet hos sövda patienter i respirator, positionering för att minska på ödem, tryckavlastande och för att underlätta i andningen och i slutet av iva-tiden om mobilisering till rullstol.
– De är så trötta i kroppen. Dels efter lång intensivvård, dels för att musklerna har atrofierat, säger Ingrid och berättar att många även drabbats av organsvikt och behövt dialys.
Hon stöttar också personer som stegvis tränas ur respiratorn. De kan behöva hjälp med att kommunicera med olika hjälpmedel, till exempel pekböcker, mobil eller papper och penna.
– Det första många vill göra när de blivit av med intuberingen är att få dricka vatten och borsta tänderna. Två minuters tandborstning är som ett maratonlopp för kroppen.
Ingrid tycker att hon klarar den mentala påfrestningen bra, efter att ha arbetat med svårt sjuka patienter i många år.
– Jag har lärt mig att inte ta med mig jobbet hem.
Men hon berättar att många kollegor som inte har samma erfarenhet tycker att det är väldigt tungt. Att det kan vara svårt att se unga, gravida och medelålders i så dåligt skick. Men hon tycker att sjukhuset verkligen har ställt upp och erbjudit många olika möjligheter för medarbetarna att bearbeta sina upplevelser.
Däremot efterlyser hon bättre samsyn kring skyddsutrustningen, nu tolkar olika enheter kraven olika. Men hon konstaterar att det aldrig har varit slut på utrustning och för egen del är hon inte rädd för att smittas.
– Jag känner mig säker när jag jobbar, men på Ica har jag ju ingen skyddsutrustning och kan träffa vem som helst.
Framöver ser hon ett enormt behov av rehab och arbetsterapi för personer som drabbats av covid – hela vägen från iva till den kommunala hälso- och sjukvården. Än så länge vet man inte vilka långtidseffekter sjukdomen kommer lämna efter sig. Men redan nu ser man kognitiv påverkan hos många, och tröttheten gör att det finns ett stort behov av stöd kring energibesparande strategier.
– Hur ska Försäkringskassan tackla det här? Hur ska det gå när dessa personer ska ut i arbetslivet?