Den här förmiddagen i mitten av juni hänger regnet i luften och terapiträdgården på Stora Sköndal visar inte upp sin mest gästvänliga sida. Men det är vackert ändå. Den stora kastanjen har strösslat utebordet med ett täcke av rosa blommor, och de upphöjda rullstolsvänliga odlingsbäddarna prunkar i olika gröna nyanser. Rose-Marie, som normalt sett inte är någon trädgårdsmänniska, berättar att hon har uppskattat att hålla på med växterna på arbetsterapin och ställer snällt upp när fotografen ber henne visa hur det kan se ut. Halvt på skämt, halvt på allvar frågar hon om han kan retuschera bort ärren i ansiktet. De är spår efter trycksåren hon fick i ansiktet när hon låg sövd på Södersjukhuset. Han säger att det inte behövs, att de inte kommer att synas nämnvärt.
Men vi tar det från början. Tidigt i april fick Rose-Marie hög feber och hosta, var dålig ett par dagar för att sedan bli lite bättre. Fast febern kom tillbaka och Rose-Marie blev sämre och sämre ensam hemma i lägenheten. Och inte blev det bättre av att hon inte orkade ta hand om sin diabetes i feberdimman.
– På kvällen den 14 april åkte min syster och systerdotter hem till mig. De var oroliga för jag hade inte hört av mig, eller återkopplat, varken på sms eller telefon. Jag låg i sovrummet och var knappt vid medvetande. De ringde 112 och en ambulans kom och hämtade mig.
Hon var vaken hela tiden men minns ingenting av vad som hände, utan har fått det återberättat för sig och läst i journalen. Trots att hon var så dålig var hon noga med att hon inte skulle till ”sitt” sjukhus S:t Göran, där hon arbetar som lönechef. Hon ville inte utsätta sin chefsläkare för att behöva fatta liv-och-död-beslut om henne. Och så var hon väldigt noga med att hon ville ha med sig sin egen tandborste.
– Jag intuberades direkt, berättar Rose-Marie och konstaterar nöjt att ärret i halsgropen är väldigt litet och snyggt.
Hon hålls nedsövd i 3,5 veckor på MIVA.
– Under den tiden var jag nära att lämna tre gånger, och inte överleva. Två av mina syskonbarn och den enes sambo var där och sa farväl till mig på sjukhuset – i full skyddsutrustning, säger Rose-Marie som tänker mycket på hur tufft det även varit för hennes familj och vänner.
Under besöket händer för första gången något positivt. Blodtrycket och pulsen förbättras och Rose-Marie börjar kämpa sig tillbaka. Men hon är nära att stryka med igen när hon drabbas av en elak resistent bakterie. Inget av det här minns hon. Det enda hon kommer ihåg av tiden i respiratorn är de starka drömmarna, mest var det mardrömmar. Ett positivt undantag var huset hon drömde att hon köpt i Italien, och som hon undrar över när hon väckts ur nedsövningen. Till en början hade hon också hallucinationer och såg folk från S:t Göran fast hon var på SöS. Och hon var dagvill och hade svårt att få ihop datumen.
– Jag var kvar i april.
Första tiden efter uppvaket var extremt tuff.
– När jag vaknade upp och inte kunde röra mig alls önskade jag att jag hade kunnat få somna in. Men sen insåg jag att jag kunde komma tillbaka.
När de fått bukt med den elaka bakterien flyttas hon till ett enkelrum på en ”vanlig” covidavdelning, och har förtvivlat tråkigt. Det finns inget att göra och av smittskäl går det inte att umgås med andra i dagrummet. Allt hon vill är att åka hem, men det går förstås inte. Dessutom är hon otroligt svag, och behöver lära sig allt igen, att förflytta sig och gå på toa. Men hon lever! Och rösten har klarat sig bra trots intuberingen.
– Jag gick från blöja och kateter till att jag innan jag lämnade sjukhuset klarade mig själv på toaletten.
Hon klarar att sitta i rullstol och en Sara-Stedy uppmuntrar till delaktighet och egen aktivitet vid förflyttning från sittande till stående. Badtråget och lyften ersätts med en duschstol. Men när hon kommer till den inneliggande rehabiliteringen på Stora Sköndal kan hon inte ta sig någonstans med rullstolen, bara sitta i den. Några veckor senare spökar visserligen ena benet fortfarande, men det funkar att gå med rollator. Darrningar och skakningarna i händerna har också blivit mycket bättre, i början hade hon till exempel svårt att skära mat. Och som smittfri får hon äntligen börja träffa människor igen och delta i aktiviteter.
– Här får man röra sig fritt, jag kan gå ut och sätta mig i trädgården. Och åka på permission.
Rose-Marie har verkligen uppskattat att träffa andra som varit svårt sjuka i covid. Andra som kan förstå vad hon har varit med om, även om allas resa förstås är deras egen.
Förutom trädgårdsfixet har hon även testat att göra läderarbete i arbetsterapin. Känslan av att skapa något är väldigt tillfredsställande, även om hon inte är hantverkstypen. Under hantverket finns det också tid att prata – om allt. Efter hand har aktiviteterna blivit mer och mer kognitivt komplexa, med fler saker att hålla reda på. Följande dag ska hon vara i köket och fixa frukost. Tillsammans med sin arbetsterapeut Ingela Segelman övar hon sig också på att ta pauser och inte köra på. Att hitta strategier för att få energin att räcka hela dagen. Allt för att förbereda sig för att klara sig själv hemma, och kunna börja jobba igen.
– Nästa mål är att bli Rosie igen.
Och för att klara det måste hon erövra de 65 trappstegen. På eftermiddagen är det trappträning med fysioterapeuten.
– Jag har gjort 26 stycken. I dag satsar jag på 39.
Fotnot. I mitten av juli är Rose-Marie hemma och klarar sig utan hjälpmedel när hon är ute och går.