Arbetsterapeut och professor Ingeborg Nilsson
Arbetsterapeut och professor Ingeborg Nilsson tar tillsammans med Husläkarnas hälsocentral i Umeå fram en metod som ska minska ofrivillig ensamhet.

Samvaro på recept?

Går det att förskriva social aktivitet? Att ordinera samvaro som medicin? Den frågan ställer sig ett team i Umeå som bestämt sig för att försöka bromsa ensamheten och därmed förbättra hälsan bland äldre i Västerbotten.

Text: Pontus Wikholm  Foto: Johan Gunséus

Ensamhet är på väg att bli en av våra största folkhälsosjukdomar. Nu samarbetar Umeå universitet med Husläkarnas hälsocentral i Umeå i ett försök att minska ensamhet genom att förskriva social samvaro och utvärdera effekterna. En tänkbar modell att utgå från är Fysisk aktivitet på recept. Social aktivitet på recept kan vara ett nödvändigt komplement till övriga insatser, att matcha äldre personers behov med befintliga lokala sociala aktiviteter.

Arbetsterapeut och professor Ingeborg Nilsson på Umeå universitet har under många år drivit olika projekt kring social delaktighet. Många äldre beskriver delaktighet som en värdefull del av sin vardag. Ensamhet upplever man när man inte är lika social som man vill. Och det kan vara direkt hälsofarligt.

– Man säger att ofrivillig ensamhet är lika skadligt som att röka 15 cigaretter om dagen, säger Ingeborg Nilsson.

Ensamhet har lyfts alltmer under senare år. Mer än hälften av personer med hemtjänst säger att de känner sig ensamma. Men också på särskilda boenden är känslan av ensamhet stor. Verksamhetschef och allmänläkare Bengt Lunnergård, som leder teamet på Husläkarnas hälsocentral, säger att det är uppenbart att ensamhet är en hälsorisk.

– Jag har haft patienter med mycket vårdkontakter. Det blev en hög med anteckningar och journaler, men så plötsligt är patienten borta. Och så fick man veta att de hade hittat en hjärtevän, skaffat ett husdjur eller kommit in i en ny gemenskap. Om vi hittar vägar att lösa ensamheten tror jag det kan avlasta vården väldigt mycket.

Bengt Lunnergård kom i kontakt med ”social prescribing” i Storbritannien. Det är ett system i primärvården där man med hjälp av en lokal koordinator länkar ensamma personer till sociala aktiviteter i närområdet. Efter ett studiebesök i London hade han börjat fundera på hur man skulle kunna införa ett liknande system här hemma. Av en slump talade han med Ingeborg Nilsson, och de bestämde att inleda ett samarbete mellan hälsocentralen och universitetet.

Hälsocentralen fick projektmedel från Socialstyrelsen och har börjat titta över sina rutiner och haft workshoppar kring hur man ska jobba – vem ska få frågan, vad händer sedan, går det att remittera, finns det en diagnoskod – för att skapa ett internt flödesschema. Teamet på hälsocentralen består av arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator, läkare, samtalsterapeut, samordnare och en eldsjäl. Ulf Måwe är senior läkare på Svensk förening för allmänmedicin, som också bidrar till projektet.

– Det finns en uppdämd kunskap bland oss som jobbat länge, och med alla olika professioner på hälsocentralerna i landet har vi bra förutsättningar att hitta lösningar. Jag tror vi kan få till riktigt bra omhändertagande av de som behöver det, och samtidigt bli ett lyft för dem som jobbar runt personerna.

En av de stora frågorna är hur man ska koppla ihop primärvården med aktörer i närsamhället. Hur ska man hålla sig uppdaterad med vad som händer? Teamet har börjat kartlägga kontaktytor runt och omkring Umeå. Träffpunkter, samtalsgrupper, nätverk, ideella föreningar och nyckelpersoner inom olika verksamheter. Kommunens satsning Kultur för seniorer bidrar med de föreningar och kulturutövare man har kontakt med.

Ingeborg Nilsson säger att det inte räcker med att föreslå att en person som behöver träffa folk går till en samtalsgrupp. Man måste veta så mycket mer. Är det verkligen rätt ställe, och hur träffas de, är där bara personer som känner varandra – blir det konstigt om en ny person kommer dit?

– Det finns massvis med frågor för att få det att flyta. Men jag tror att primärvården har kompetensen att kunna bedöma vilka typer av sociala aktiviteter och sammanhang personen behöver. Nu gäller det att hitta rutiner och ett bra matchningssystem.

På Hälsocentralen utarbetar man modellen och testar hur det fungerar inom vården. I kommunen finns mötesplatserna och alla arrangemang, medan forskarna ska utvärdera processen. Förhoppningen är att skapa en svensk modell för Social aktivitet på recept, som andra hälsocentraler ska kunna följa.

I Ingeborg Nilssons projektgrupp på universitetet jobbar forskare inom etnologi, epidemiologi och omvårdnad. Dessutom kommer en doktorand och en postdoktor med inriktning mot arbetsterapi att jobba med projektet. Forskningsprojektet kommer att rikta in sig på 65 år och äldre, medan hälsocentralens ambition är att inkludera alla åldrar.

– Vi har inte haft ögonen på det tidigare och jag får oftare än jag trodde ja på frågan om ensamhet. Också yngre som söker sig till oss för psykisk ohälsa är ofta ensamma, säger Matilda Jönsson, en av de två arbetsterapeuterna som kommer att vara med i teamet som genomför kartläggningar och följer upp insatserna.

För att hitta personer som upplever sig ensamma har alla i gruppen på hälsocentralen börjat ställa frågan: Besväras du av ofrivillig ensamhet? samtidigt som man ställer andra screeningfrågor om levnadsvanor. Det finns flera typer av ensamhet, men personer som upplever att de har för få sociala kontakter och därför känner sig ensamma ska kunna ordineras Social aktivitet på recept.

– Ibland kan det räcka med att göra en aktivitet tillsammans, men andra gånger kan man behöva någon att prata djupare med. Eller både och, säger kuratorn Sara Lunnergård.

För att kunna ordinera social samvaro måste man hitta det som är meningsfullt för individen. Hur vill personen delta i samhället och vad har hen för intressen?

Bengt Lunnergård säger att det ska bli intressant att se om det blir möjligt att mäta om projektet har effekt på till exempel depression, hjärt-kärlsjukdomar och demens. Mår personerna bättre av insatserna?

– Regionen har ett mål för folkhälsan: Västerbotten ska ha världens friskaste befolkning 2020. Man har räknat upp alla riskfaktorer, men inte nämnt ensamhet.

Men kan ni göra det, kan Västerbotten bli världens lyckligaste?

– Ja, men vi hinner ju inte på ett år …