Förbundsordförande Ida Kåhlin. Foto: Alexander Mahmoud
Förbundsordförande Ida Kåhlin. Foto: Alexander Mahmoud

Ledare: Rehab-rusta nu!

"Framflyttad eller utebliven rehabilitering kommer att slå hårt mot enskilda individer och anhöriga, men också kraftigt belasta samhällsekonomin."

De senaste månaderna har inneburit en prövning utan dess like. Det finns ingen enskild person i vårt land som inte påverkats av coronapandemin. Vi jobbar, umgås och lever våra liv på ett helt annat sätt än för mindre än ett halvår sedan. Människors vardagsliv har kommit i fokus – för det är ju, som vi arbetsterapeuter vet, när vardagen inte fungerar som det märks att den finns.

Även om coronapandemin drabbar hela samhället slår den särskilt hårt mot arbetstagare och arbetsgivare inom vård- och omsorgssektorn, den del av välfärden där huvuddelen av Sveriges Arbetsterapeuters medlemmar är verksamma. I pandemins akuta fas har självklart ett stort fokus legat på det ökade behovet av intensivvård, men sedan någon månad har allt fler röster höjts för det omfattande behov av rehabilitering som nu följer i pandemins spår.

Diskussionen har i hög utsträckning handlat om det stora och komplexa behov av rehabilitering som finns hos personer som intensivvårdats och överlevt veckor i respirator. Budskapet om att hälso- och sjukvårdens ansvar inte bara är att rädda liv, utan också att rehabilitera till liv som ska levas har tydliggjorts och synliggjorts – eller som läkaren Christian Unge skrev i Svenska Dagbladet den 8 maj: ”de verkliga hjältarna just nu är fysioterapeuter, dietister och arbetsterapeuter.”

Med stor sannolikhet kommer coronapandemin även att skapa ett ökat behov arbetsterapeutiska insatser på grund av exempelvis social isolering, generellt minskad fysisk aktivitet, bristande aktivitetsbalans och ökad arbetslöshet. Men det ökade behovet av rehabilitering är större än så – coronapandemin skapar just nu en oöverskådlig rehabiliteringsskuld. Den riskerar att leda till lidande och kostnader som överstiger de som direkt relaterar till covid-19. Ett stort, och växande, problem är alla de rehabiliterande insatser som ställts in eller skjutits på framtiden då hälso- och sjukvården och omsorgen nu helt ställt om till att möta den akuta fasen av coronapandemin. Personer med långvarig fysisk eller psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning får inte den rehabilitering de behöver och många av de hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser som vanligen utförs inom hemsjuk­vården och den kommunala äldreomsorgen har ställts in eller minimerats.

Framflyttad eller utebliven rehabilitering kommer att slå hårt mot enskilda individer och anhöriga, men också kraftigt belasta samhällsekonomin – framför allt om man inte får stöd att komma tillbaka till arbetet. Allt fler röster höjs nu för att Sverige måste rusta för den rehabilitering som behövs för såväl nya grupper som för de som blivit satta åt sidan. Allt fler röster höjs för att arbetsterapeuters kompetens behövs mer än någonsin.

Visst längtar vi alla till tiden efter coronapandemin, men inget kommer helt och fullt att återgå till det som var innan. Många av de perspektivförskjutningar vi nu gör för att anpassa vårt samhälle kommer att stanna kvar. Jag hoppas att det ökade fokuset och förståelsen för rehabiliteringens betydelse för individ och samhälle är här för att stanna. För mig är arbetsterapeuter alltid de verkliga hjältarna.

Ida Kåhlin
Förbundsordförande