Text: Pontus Wikholm Foto: Carlos Zaya
Varför så dålig lön, trots den långa utbildningen? Det var grundfrågan som fick Inga-Britt Lindström (då Vickström) och ett 20-tal andra Linköpingstudenter att grunda ett alternativ till Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter (FSA), som hade grundats 1944. Förutom lönen ville gruppen studenter också fokusera på tre andra frågor: att få en facklig tillhörighet, byta namn till ergoterapeut och driva legitimationsfrågan.
Vi tar det från början. För 50 år sedan var det långt ifrån klart vem som kunde kalla sig för arbetsterapeut. Utbildningens längd varierade stort. Sedan 1965 var den treårig. Och söktrycket var högt. 1966 fanns två stycken tvååriga övergångsutbildningar i Umeå och Linköping och en nystartad treårig i Örebro.
Bristen på välutbildad personal var stor. Intresset för arbetsterapi växte och flera arbetsplatser anställde fortfarande personal med helt andra titlar för att göra arbetsterapeutens uppgifter. Utbildningsnivån på de här grupperna kunde vara låg, och lönen likaså. Vid den här tiden hörde arbetsterapeuterna inte till medicinsk personal.
Dåvarande Föreningens fokus låg inte på lönefrågor och var inte heller en formell remissinstans. Det var en utpräglad intresseorganisation. Linköpingstudenterna hade försökt få information om vad föreningen gjorde, hur man jobbade för deras frågor, men hur det var så fick de inte riktigt kontakt.
– Kanske tyckte de att vi var uppstudsiga studenter. Jag var lite i den yttre cirkeln i början, men vi kände att vi måste göra något. Och samma vecka vi tog examen bildade vi Arbetsterapeutförbundet (AF).
Det här är i juni 1968. Samma år de revolutionära vindarna blåser genom Europa, och 68-rörelsen med unga studenter, författare och intellektuella upprör Sverige. Var det ett uppror? Radikala arbetsterapeutstudenter på krigsstigen?
– Vi fokuserade på våra frågor, men visst var det en kamp. Vi lyfte problemen, men togs inte på allvar. Kanske 68-vågen smittade av sig – vi vågade ta striden.
Den första stora frågan för det nya Arbetsterapeutförbundet (AF) var vilken facklig plattform man ska tillhöra. AF välkomnas av Sveriges Sjukhus Tjänstemannaförbund, men bara efter ett år upplöses förbundet. Gruppen övergår i stället till Sacos Allmänna Tjänstemannaförbund (SAT)
och byter namn till Ergoterapeutsektionen (ES).
På den tiden finns inget utrymme för småförbund inom Saco. Tvärtom. Man vill slå samman flera små till några stora. SAT var ett ”uppsamlingsförbund”, som bestod av flera små sektioner, som brandbefäls-, lots-, länsdata- och länsskoleinspektörssektionerna och nu också en kvinnodominerad ergoterapeutsektion.
– Vi var väldigt osams med Föreningen på den här tiden, det fanns ingen kommunikation. Men vi var inte många, det gick inte att undvika varandra inom yrket. Som ordförande för Ergoterapeutsektionen tog jag kontakt med Föreningens ordförande Ann Mari Carlman och blev inbjuden till deras möten för att berätta vad vi gjorde inom ES.
Mariann Forsman efterträder Ann Mari Carlman som ordförande för Föreningen och samtidigt blir Inga-Britt dess vice ordförande. De två organisationerna kommer snabbt närmare varandra i diskussionerna.
Inga-Britt Lindström säger att man insåg att arbetsterapeuterna var en för liten grupp för att vara splittrade i två olika organisationer. Tillsammans börjar de två ordförandena jobba för att det fackliga och intressemässiga ska slås ihop. Och under Föreningens årsmöte i Linköping 1974 är ett samgående med Ergoterapeutsektionen den stora frågan.
– Det var en vådlig debatt. Många var kritiska, men i slutändan röstade en majoritet för förslaget att ”utreda ett eventuellt samgående”.
Året efter, på årsmötet i Uppsala i maj 1975, var utredningen klar och välförankrad i yrkeskåren. En stor majoritet av Föreningens medlemmar röstade för att gå samman med ES.
På ett diplomatiskt sätt slogs också namnen ihop och man bildade Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter/ Ergoterapeutsektionen inom Sacos Allmänna Tjänstemannaförbund, eller bara FSA/ES.
De små sektionerna inom samlingsförbundet SAT hade i mitten av 70-talet uppgått i olika förbund inom Saco. Alla förutom en.
– Sacoledningen ville att vi skulle uppgå i SRAT, men det tyckte inte styrelsen. Och då insåg jag att om vi var kvar som den sista sektionen kunde vi byta namn och bilda ett eget förbund.
På fullmäktige i november 1978 fattar SAT beslutet att ändra namn till Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, och behålla förkortningen FSA. Organisationen hade fått en egen plattform att fortsätta kampen från. Den första stora utmaningen var utredningen Vård 77, som föreslog att arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningarna skulle slås samman till en rehabiliteringslinje om 100 poäng.
Två av de frågor som fick Linköpingstudenterna att bilda en egen organisation är lösta i dag. Landets arbetsterapeuter fick en egen facklig plattform 1978 och arbetsterapeut blev ett legitimationsyrke från och med 1999. Trots hård kamp halkar lönen fortfarande efter, och även om det stod Ergoterapeut på Inga-Britt Lindströms namnbricka på 1970-talet har ett namnbyte ännu inte blivit verklighet.
Fotnot: Vill du veta mer? Slå upp kapitel 8 i "Organisationen som skapade en profession".