Samma jag ... och ändå inte

Vem är jag? Identiteten växlar med åren och med sammanhanget. Är jag samma person på jobbet som hemma? Och vad händer vid en livsavgörande händelse? Blir jag någon annan då?

Text: Pontus Wikholm  Illustration: Josefin Herolf

Telefonen ringer mitt under intervjun. Blanka, forskaren, blir för en liten stund någon annan. En mamma, som ska gå via affären på vägen hem, köpa mjölk. I samma stund hon lägger på och vänder sig mot mig är forskaren tillbaka i rummet. Lika säker i sin roll som tidigare: ”Okej. Identitet. Man kan säga att det är berättelsen om ditt liv.”

Blanka Henriksson är docent i folkloristik och forskare vid Åbo Akademi. Som universitetslärare i kulturanalys har hon undersökt vad som händer med oss i vardagen. Vilka uttryck som formar vår identitet.

– För ett barn är namn och ålder viktigt. Vi är det vi heter. Men jag säger nästan aldrig: ”Jag heter Blanka. Jag är 43 år.” Det är mycket mer troligt att jag säger vad jag jobbar med.

Dagens värld är väldigt karriär- och prestationsinriktad. Tidigare visste man tidigt vad man skulle jobba med och klasstillhörigheten var spikad från födseln. Att bli vuxen gick också fort. I dag förväntas vi förverkliga oss själva. Och det identitetsbygget börjar då vi föds. Blanka Henriksson talar om identitet som en ständigt pågående process, som alltid är i relation till andra.

– Vi har stora behov av att kategorisera, som ett sätt att hjälpa oss förstå. Identitet är ett sätt att spegla sig i varandra – veta att man hör till just den gruppen, men inte till den andra. Förutom den personliga identiteten har man en eller flera kollektiva identiteter, som ibland kan kollidera.

Blanka Henriksson är född i Stockholm, men bor sedan 19 år tillbaka i Finland. Med en finlandssvensk mamma från Åbo har hon alltid haft fötterna i båda länderna. Och känner till hur man som en del av en minoritet förväntas representera hela gruppen – det kollektiva.

– Som en del av majoriteten behöver man sällan bli kategoriserad. Ta sexualitet till exempel. Som homosexuell måste du komma ut, men som heterosexuell behöver du inte göra någonting alls.

Med en synlig funktionsnedsättning kan man också behöva representera hela gruppen, även om det knappast är rullstolen som är det mest kännetecknande för just din identitet. Stereotypa idéer om en minoritet eller grupp hjälper oss förstå världen. Det kan vara svårt att få ha den roll man vill. Den egna bilden och den bild som andra uppfattar kanske inte stämmer överens. Ibland kan till och med en projicerad bild ta över.

– Du kan bli ”den humoristiska”, eller ”hon som alltid pratar så mycket”. Men vad är hönan och ägget? Vi förväntas också reagera på ett visst sätt i vissa situationer. Ta sorg till exempel, man får varken sörja för mycket eller för lite.

Identitet handlar om många olika komponenter. Blanka talar dels om en upplevd identitet, dels om en tillskriven identitet. Det man själv uppfattar som viktigt kan vara helt ointressant för någon annan, eller helt enkelt uppfattas annorlunda. Men det är i mötet med varandra som vi blir till.

– Du kan ha en identitet under studietiden med kompisarna där och en ny då du börjar jobba. Alla nya sammanhang och nya platser kräver att man hittar sin plats. Oftast sker det gradvis. Att bli förälder till exempel. Man blir accepterad i en ny grupp och identiteten börjar ta form innan barnet fötts. Den identiteten fortsätter också förändras då barnet blir äldre.

Här någonstans ringer Blankas telefon och efter det talar vi om att byta roll mitt i en mening. Att vi är så fascinerande komplexa, det är ingenting vi ens tänker på – vi bara gör det. I vissa situationer har man mer tid att tänka över sin identitet.

– Ta en klassträff till exempel, vill man gå på den? Kommer man att falla tillbaka i den roll man hade inom gruppen, i klassen? Om man var klassens hackkyckling vill man knappast kastas tillbaka till den identiteten.

Att tvingas klä på sig en identitet man inte är bekväm i är också utmattande. Tjejer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kanske vill hoppa mellan bänkraderna, men känner att de förväntas vara snälla flickor. Och i stället kraschar de då de kommer innanför dörren hemma. Men att helt dölja sitt inre jag är svårt. Blankas forskaridentitet följer inte med ut på fest, men helt stänger hon inte av den.

– Det är en balansgång. Jag är också hobbytrumpetare och vet exakt var kompisarna i orkestern sitter och vad de spelar, men vad de arbetar med vet jag inte så noga. Det är inte viktigt i just det sammanhanget.

Att växla identitet går alltså oftast automatiskt, men vad händer vid extrema situationer? Vad händer om jag förlorar mitt barn? Då den egna bilden förändras. Är jag fortfarande en förälder? Vad händer efter en stroke? Då man inte längre kan vara den man tycker att man är.

– Arbetslöshet brukar påverka alla, men på olika sätt. För vissa kan yrkesidentiteten vara helt avgörande – jag är en svetsare. Men om jag inte längre är en svetsare, vad är jag då? Hur ser min berättelse ut?

Blanka Henriksson tror att alla vill kunna påverka sin egen situation. Att hitta sin roll, och det meningsfulla. Att få vara sig själv, men inte uppfattas som avvikande. Att få finnas till i ett sammanhang. Och inte tvingas göra något på grund av förutfattade meningar.

– Vi behöver förenkla och bedöma varandra. Skapa en bild av den som är framför oss. Men det finns alltid en mycket längre berättelse än den vi ser. Det kan vara svårt att komma runt en rullstol och se hela människan.

Vi jobbar hela tiden på våra berättelser, säger Blanka. Det vi gör och värderingar vi tar till oss formar vår identitet. Vi ser oss som miljömedvetna, kanske som miljökämpar till och med. På sociala medier väljer vi att visa upp en del av oss. Det är inte en falsk bild, men den är heller inte heltäckande. Och den blir aldrig färdig.

– Att jobba med identiteten är viktigt i dag. Kanske finns det en bättre version av oss någonstans där ute …