Den digitala personan "totalintegreraren" låter arbete och privatliv helt gå in i varandra. Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Den digitala personan "totalintegreraren" låter arbete och privatliv helt gå in i varandra. Illustration: Helena Lunding Hultqvist

Omedvetna digitala strategier ställer till det

De digitala strategier vi använder är till stor del omedvetna. Det bör vi ändra på, anser forskaren Kristina Palm. Annars riskerar vi öka mängden uppgifter utan att vi märker det, samtidigt som vi förstör miljön för både kollegor och familj.

Text: Marika Sivertsson  Illustration: Helena Lunding Hultqvist

Kvart över sju på kvällen, mitt i middagsdisken, kommer ett mejl från redaktören. Det finns ett uppdrag – det handlar om digital gränslöshet. Redaktören skickar det under sitt barns simhoppsträning. Det blir så småningom en artikel (denna), författad till stor del vid ett annat barns fritidsaktivitet under en annan kväll.

Beskrivningen är rätt typisk för hur två totalintegrerare jobbar, berättar Kristina Palm, forskare vid KTH, Karolinska institutet och Karlstad universitet. Själv mejlar hon några dagar senare från flygplatsen i Bilbao för att komplettera med uppgifter till artikeln.

– Vi försöker anpassa oss till den situation vi har. Vissa strategier följer olika livsfaser, som när man får barn. Men det är vanligt att växla mellan flera olika strategier inom en vecka.

Kristina Palm leder forskningsprojektet Vägar till ett hållbart digitalt arbetsliv som finansieras av AFA Försäkring. I projektet har hon tillsammans med kollegorna Ann Bergman och Calle Rosengren med hjälp av aktivitetsdagböcker identifierat sju olika personas. Totalintegrerare är i den ena änden av spektrat, totalseparerare i den andra.

Både privatliv och arbetsliv undersöks för att komma åt hur strategierna påverkar varandra. Förutom kollegor till deltagarna intervjuas eventuell partner och eventuella barn. Barnen påverkas mer än väntat, har det framkommit. Ett exempel är att de är medvetna om den stress som deltagande förälder säger sig inte visa hemma. På frågan om barn och partner inte kan be föräldern arbeta mindre hemma svarade ett barn: ”Då blir hen ju ännu mer stressad”.

I detta sammanhang är det inte teknikens fel när vi känner stress och frustration. Tekniken ger oss en massa möjligheter. Däremot behöver vi titta närmare på hur vi använder den, betonar Kristina Palm.

– I många organisationer för man in ny teknik utan att anpassa arbetssättet. Och när det inte blev som tänkt, är det lätt att tro det är tekniken som är boven i dramat, fast man egentligen inte har jobbat tillräckligt med det nödvändiga förändringsarbetet.

Föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö säger att arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar även vid arbete på annan tid eller plats.

Åtgärd nummer ett är att prata om det. För individer finns fördelar och nackdelar med alla strategier, och vissa strategier passar bättre eller sämre ihop i en arbetsgrupp eller i familjelivet, beroende på vad man vill uppnå. Men ofta brakar vi bara på med en strategi som passar oss, utan att tänka på konsekvenserna för den som sitter bredvid i soffan, eller för den totalseparerande kollegan som får jobbmejl nio på kvällen.

– Vi utgår från oss själva som norm. Jag skickar mejl på kvällen och vill sedan ha input på jobbet åtta på morgonen. Men min kollega läser inte mejl förrän 8:30 när arbetsdagen börjar. Det kan orsaka irritation, liksom om jag som platsseparerare irriterar mig på att min tidsseparerande kollega hela tiden går från arbetet tidigare än jag.

Ett sätt att få syn på sina strategier är att skriva en aktivitetsdagbok, som deltagarna i Kristina Palms forskning har gjort. Vid varje gränsöverskridande aktivitet har de fyllt i om de är tillfreds med aktiviteten eller inte. De flesta är det. Sen har de fått fylla i vilka känslor som är förknippade med olika tidszoner. Aktivitetsdagboken har som regel blivit en ögonöppnare, som i många fall lett till att deltagarna har kunnat göra de förändringar de vill.

De digitala möjligheterna ökar, och förändringen i arbetslivet är så stor och så ny att den inte kan fortsätta vara varje enskild individs uppgift att hantera, anser Kristina Palm.

– I vår forskning lyfter vi frågan om och hur arbetsgivaren skulle kunna arbeta förebyggande även med den privata sfären. Föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö säger att arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar även vid arbete på annan tid eller plats. Ur integritetssynpunkt är den frågan svår, men nödvändig att borra i.

3 korta om digital gränsdragning

Sju digitala personas

Totalsepareraren: Arbetet görs på jobbet, på arbetstid. Platssepareraren: Arbetet görs på jobbet, ibland efter arbetstid. Tidssepareraren: Var som helst men bara på arbetstid. Privatlivsintegreraren: Mejlar förskola och liknande under arbetstid. Arbetslivsintegreraren: Gör arbetsuppgifter i privatlivet. Totalintegreraren: Låter arbete och privatliv helt gå in i varandra. Inkonsekventen: Växlar mellan alla strategierna.

Steg ett

Reflektera över våra sju personas! Det räcker ganska långt. Men om du vill veta om och var mängden av uppgifter är för stor behöver du föra en egen dagbok över gränsöverskridande aktiviteter under en vecka. När på dygnet? Hur lång tid? Var är du? Vem är närvarande? Skriv hur du känner dig – är du kreativ, glad, energisk, uttråkad, ledsen …? Och hur återhämtar du dig under denna vecka?

Steg två

Nu är det dags att göra en analys av dagboken. Fundera över vad som står där. Ta gärna hjälp av en vän som kan vända på perspektiven och ställa kritiska frågor. När du funderar över hur du vill ha det, ska du tänka lite längre än dig själv. Balans för dig kan vara obalans för någon annan. Hur funkar det bäst tillsammans med partner, familj, arbetskamrater?