I Tyresta nationalpark tar Karin Wiregård tid till sig själv. Forsens brus hjälpte henne tillbaka från utmattningssyndrom.
I Tyresta nationalpark tar Karin Wiregård tid till sig själv. Forsens brus hjälpte henne tillbaka från utmattningssyndrom.

Naturnära

Karin Wiregård inser alltför sent att stressen har blivit en ständig följeslagare. Vägen tillbaka efter utmattningssyndrom är snårig, men hon hittar tillbaka – genom naturen och yoga.

Text: Katja Alexanderson  Foto: Alexander Mahmoud

Aj. En myra biter mig i tån. Lite tidigare har samtalet avbrutits av en störtskur. Och när vinden förde med sig en påtaglig röklukt krävdes paus för samtal till 112. Tack och lov klingade doften av och det verkade inte brinna någonstans. Det obligatoriska intervjukaffet från automat är inte kaffe utan kaneldoftande te från medhavd termos. Och när jag lyssnar på intervjun i efterhand brusar det hela tiden, men det är inte en dålig inspelning utan porlande vatten. Arbetsterapeuten Karin Wiregård har valt plats med omsorg och slänger vant upp sittunderlag när vi slår oss ner på en vittrad mur, med mossbelupet berg och maffiga ormbunkar som backdrop, i Tyresta nationalpark.

– Nyfors betyder jättemycket för mig. Det är så vackert, nära naturen. Här får jag kontakt med sinnena och det har stärkt mig under min process tillbaka från utmattningssyndrom. Just att ta mig till den här platsen, som är i närområdet, har fått mig att må bra. Att lyssna på forsen är lugnande, att få stanna upp och vara med mig själv en stund. Att ta sig tid för återhämtning är så viktigt i livet.

Hösten 2014 var det dåligt med påfyllnad av det egna energikontot. Glaset var urdrucket. Heltidsjobb på Iris och familjeliv med man och två barn på tre respektive sex år, utan paus däremellan.

– Jag hade gått på högvarv en lång period. Jag hade inte lyssnat inåt och inte tagit tillräckligt med återhämtningspauser. Jag är arbetsterapeut och vet precis hur man ska göra, och har stöttat andra i mitt jobb. Men ändå förstod jag inte förrän det var för sent.

Sömnen trasslade, det var svårt att somna och somna om. Tusen tankar om jobbet malde i huvudet. Karin var så trött så trött. Fick problem med minnet och missade viktiga möten på jobbet, något hon aldrig gjort tidigare.

Jag hade gått på högvarv en lång period.

– Det var läskigt. Jag är en person som har koll, är strukturerad och organiserad och har hand om mycket planering både på jobbet och privat. Jag är ”duktig och högpresterande”.

En dag satte hon sig i bilen och körde hem till Tyresö, parkerade vid förskolan/skolan, hämtade barnen och gick hem. När maken kom hem undrade han varför bilen var parkerad vid skolan.

– Jag kom inte ens ihåg att jag kört bil från jobbet.

Arbetsgivaren och kollegorna undrar hur hon mår. Åtgärder sätts in för att ändra arbetssituationen, men tyvärr är det lite för sent. Så här i efterhand kan hon tänka att hon nog inte var tillräckligt tydlig i ett tidigt skede, att hon borde ha dragit i nödbromsen snabbare. Det blir uppenbart att det inte går att jobba längre. Sjukskrivningen är ett faktum, men Karin tänker att det här går fort. Att hon ska vara tillbaka om en månad när hon fått vila. Men en månad blir ett år.

– Jag hade ingen energi, jag sov och vilade. Men någonstans visste jag att det är bra att ta sig ut i naturen. Till en början var jag kanske bara ute i fem minuter per dag, men jag tog mig ut i alla fall.

Naturen som kraftkälla var ingen nyhet för henne. Uppvuxen på Långholmen, en av Stockholms innerstads gröna lungor, hade hon det med sig från barnsben. När andra reste på rundtripp i Asien efter gymnasiet for hon till Alaska och jobbade som fiskeguide. Och under utbildningen på turismsportlinjen på folkhögskola i Kiruna var naturen ständigt närvarande.

– Vi vandrade på Kungsleden, paddlade, åkte till Lofoten och klättrade. Vi var på Svalbard och såg isbjörn. Åkte mycket skidor.

Men på ett medvetet plan hade hon inte insett hur viktig naturen var för henne. Utevistelserna och egentiden krympte efter utbildningen till arbetsterapeut 2007. När hon kraschade fick maken ta hand om allt på hemmafronten.

– Han sa att det var som att bli ensamstående. I dag pratar vi om saker och planerar gemensamt, vi har ett gemensamt ansvar för att allt ska flyta hemma. Ingen är ensam projektledare.

I december 2014 fick hon gå på en avslappningskurs på vårdcentralen. Där kom hon i kontakt i med mediyoga.

– När jag var stressad innan sjukskrivningen hade jag jämt andningen uppe vid halsen. Jag hade aldrig riktigt lärt mig hur man andas djupa andetag med magen.

Paradoxalt nog krävdes det mycket ork för att gå en kurs för att lära sig att slappna av. För att klara träffarna en gång i veckan var hon tvungen att hushålla med energin och vila mycket de andra dagarna. Mediyogan gjorde så gott att Karin valde att gå en fördjupningskurs och 2016 utbildade hon sig till mediyogainstruktör. Det lade grunden för det egna företaget som hon numera driver vid sidan om sitt jobb på Iris Hadar. Men avslappningskursen räckte inte för att komma tillbaka på banan. Via företagshälsovården fick Karin gå på Stressrehab en gång i veckan i ett halvår. Där fick hon verktyg och strategier, och kunskap om vad stress gör med en människa. Vikten av aktivitetsbalans blev väldigt tydlig.

– Vi pratade mycket om energireglering, i form av ett vattenglas. Det var bra för att visualisera: Vad fyller på mitt glas? Vad tömmer det? Vad ger energi och vad förbrukar energi?

Hon insåg att hon måste bli bättre på att ta hand om sig själv.

– Förut var det alla andra, nära och kära först – och jag hamnade på sista plats. I dag är det jag som är nummer ett.

Det tar sig bland annat uttryck i en egen stund på morgnarna, hon går upp en timme före familjen. Går ut i naturen, yogar. Skriver lite dagbok, klappar sig själv på axeln och jobbar aktivt med att stärka självkänslan.

– Jag gör det måndag till fredag. På helgen måste det få vara spontant. Annars blir det för inrutat.

Efter ett år var det dags att börja arbetsträna, för att sedan trappa upp stegvis: 25, 50, 75 till 80 procent i april 2017 på Iris Hadar. Resterande 20 procent går till egna företaget. När hon kom tillbaka till jobbet var det viktigt att få andra arbetsuppgifter. Karin bytte arbetsförmågebedömningar mot att arbeta som pedagogiskt stöd, hålla mediyogaklasser för personalen samt arbetsmiljöarbete och ge föreläsningar om stresshantering.

– Tidigare satte jag nästan inga gränser alls, i dag gör jag det.

Stress kan vara kul. Det som är farligt är om vi inte tar tid för återhämtning.

Hennes mål är att ingen annan ska behöva bli sjuk av stress, därför vill hon dela med sig av sina erfarenheter, strategier och verktyg. Ur den övertygelsen föddes också den egna firman. I den erbjuder hon bland annat mediyoga-klasser och naturbaserade yogaresor. Senaste tillskottet är Må bra-dagar här i Tyresö. Där får deltagarna, precis som vi denna dag, byta storstadsstress mot Nyfors porlande och gammelskogens magi. En möjlighet att pausa och återhämta sig. Karin kan inte nog trycka på vikten av återhämtning, både på jobbet och hemma. Och den behövs även om det är roliga aktiviteter.

– Människan klarar stress, du blir taggad och fokuserad. Stress kan vara kul. Det som är farligt är om vi inte tar tid för återhämtning, den kan vara både passiv och aktiv. Det är väldigt individuellt, men en del är att jobba med andningen. Ta tre djupa andetag mellan olika aktiviteter. Att försöka hitta mellanrummen, för det är så lätt att boka på saker. Som när vi träffas här i dag, det ger jättemycket och är jättekul, men jag kommer att behöva ta en paus inför det jag ska göra sen.

En fjäril fladdrar förbi. Det är dags att återvända till staden.

Karin Wiregård

Gör: Arbetsterapeut på Iris Hadar. Driver eget företag och erbjuder bland annat medi­yoga-klasser och naturnära yogaresor med inslag av stresshantering.
Bor: I Tyresö med man och två barn.
Brinner för: Att ingen ska behöva bli sjuk av stress.