Emelie Pernheim har stor nytta av sitt jobb på barn- och ungdomshabiliteringen i Malmö när hon tränar barnen i funkisgruppen i judo.
Emelie Pernheim har stor nytta av sitt jobb på barn- och ungdomshabiliteringen i Malmö när hon tränar barnen i funkisgruppen i judo.

Närkontakt

Redan som treåring intog arbetsterapeuten Emelie Pernheim judomattan. Nu tränar hon funkisgrupper på fritiden.

Text: Anki Wester  Foto: André de Loisted

En efter en dyker barnen ner på den solgula judomattan i en rad framför Emelie Pernheim som uppmanar ”nu samlas vi”. Svart bälte runt midjan på den himmelsblå dräkten visar att judon har funnits med länge i hennes liv.

Som tränare för funkisgruppen i Bollhuset i Lund känner Emelie sig hemma. Sedan fem år är hon en av tränarna för barn med neuropsykiatriska diagnoser. I våras fick hon Skånes idrottsledarstipendium för sitt engagemang. Redan som treåring gjorde hon själv entré på judomattan.

– Jag har själv haft tränare under åren som har engagerat sig i min träning och jag tycker det är viktigt att ge något tillbaka.

Stämningen är lugn och koncentrerad när teknikträningen drar igång den här söndagsförmiddagen. Det tar tid att bygga förtroende och flera av barnen har hon känt länge. Som medtränare finns Lucas Hernandez och Isaac Reddy på plats.

– Det är viktigt att alla har en meningsfull aktivitet i sitt liv och ofta är det träning. För de här barnen kan det vara svårt att hitta en grupp där de får vara med och som funkar. Här kan de både vara en i gruppen och själva utvecklas.

Det doftar nymålat. Bollhuset har renoverats och funkisgruppen inviger sina nygamla lokaler. Den splitternya judomattan lyser och det är både extra spännande och utmanande för barnen.

Gemenskapen inom judon har alltid varit viktig för Emelie och genom träningen har hon utvecklat styrka, kondition, balans och inte minst kroppskännedom. Allt det här vill hon att barnen i funkisgruppen ska få del av. Samtidigt ser hon som arbetsterapeut även andra vinster med träningen.

– Vi tränar också på att ha närkontakt. Att komma fysiskt nära någon man inte känner är något många inte har möjlighet att träna på, inte i skolan och kanske inte heller i andra sammanhang men här får de chans att göra det. Det är jätteviktigt utifrån ett ADL-perspektiv och gör vardagen lättare.

Samma kompisar som förra gången. Då kör vi!

Barnen lyssnar uppmärksamt när Emelie instruerar fasthållning som heter yokoshiogatame på japanska.

– Jag håller fast med högerhanden under benet, mage mot mage och pannan i mattan. Samma kompisar som förra gången. Då kör vi!

Ideellt arbete löper som en röd tråd genom Emelies liv. Utöver idrottsledare för funkisgruppen är hon kontaktperson för en ung tjej med Downs syndrom och två semesterveckor varje sommar jobbar hon som seglingsinstruktör på ett synskadeläger i Göteborgs skärgård.

– Man engagerar sig, så är det.

Hon är uppvuxen i Göteborg i en familj med föräldrar som var starkt engagerade i frivilligarbete. Pappa som judotränare och scoutledare och mamma som ordförande i FSBU – Föräldraföreningen för synskadade barn- och ungdomar. Emelies storasyster Nicolina föddes gravt synskadad och blev blind under tonåren.

Emelie beskriver deras relation som tight. Under uppväxten var hon ofta Nicolinas ögon bland annat som träningspartner och ledsagare på judotävlingar. Nu är systern framgångsrik paralympier inom judo och har utbildat sig till fysioterapeut. Det var hon som föreslog att arbetsterapeut kunde vara något för Emelie och så blev det.

Sedan en tid är hon bosatt i Malmö. Delvis för att hon kände att hon behövde komma ifrån Lund och ett studentliv som fortsatte nästan två år efter examen. Inte så illa som det låter, men ja, hon var jätteengagerad, bland annat som spexförman för Kristianstadspexet och i nationen. Så hon flyttade. Dessutom slipper hon pendla och kan ta cykeln till jobbet.

Till vardags hittar man henne på barn- och ungdomshabiliteringen i Malmö i teamet runt barn och ungdomar med rörelsehinder och intellektuell funktionsnedsättning. Emelie påpekar att hon för det mesta är på språng: gör hembesök, hälsar på i skolan och ganska sällan och ”helst inte alls” träffar barnen på mottagningen. Oftast bara i samband med bedömningar och praktiska insatser som hjälpmedelsutprovning.

Att hoppa in i en komplex verksamhet som habiliteringen direkt efter examen har gått bra. Även om den första tanken var att det kunde vara bra att skaffa sig erfarenhet någon annanstans för att kunna bidra med kunskap. Men efter snart tre år har hon vuxit in i yrkesrollen och samtidigt fått vänja sig vid lite flytande gränser. Det kan handla om att vara en av flera professioner som kopplas in för att ge stöd vid sömnproblem eller hjälp med tid och struktur. De bidrar med olika insatser, men har ett gemensamt mål för barnen.

– Inom habiliteringen handlar det dels om att man är sin profession. Men också om allmänna arbetsuppgifter som att göra kartläggningar och breda bedömningar av barnens samtliga behov och vilka professioner som ska in. Samtidigt ligger det i arbetsterapeutens synsätt att se helheten.

I jobbet har hon nytta av åren som ledare för funkisgruppen, och omvänt ger alla möten på habiliteringen en större förståelse och insikt om vad som fungerar och inte fungerar i funkisgruppen.

– Det krävs tålamod och tydlighet är a och o. Det är otroligt viktigt. Man behöver inte nöta och försöka med strategier som inte fungerar. Och är det något som inte funkar så får man visa det igen.

Hon ser många föräldrar som ständigt behöver kämpa för sina barn exempelvis när det handlar om assistanstimmar, och hur tufft det är. Det här känner hon igen hemifrån med föräldrar som fick slåss för att Nicolina skulle få det stöd hon behövde i skolan.

Som person är hon lösningsfokuserad, ger inte upp och brukar inte backa ur och räcker ofta upp handen och tar på sig uppgifter både på arbetet och privat. Konsekvensen är att hon ibland dubbelbokar sig. Men de som känner henne vet hur hon är. Samtidigt får hon mycket gjort och engagemang och möten med människor ger också energi betonar hon. En stark drivkraft är att utvecklas för egen del.

– Självklart borde man som arbetsterapeut ha koll på aktivitetsbalans. Men jag har extremt svårt för att säga nej och vill ha många bollar i luften, för det är roligt.

Vilken ventil har hon då? Hon dröjer lite och funderar, det har hon egentligen inte tänkt så mycket på. Träningen är en viktig del, annars funkar inte livet, säger hon bestämt. Nu för tiden blir det mest löpning för att rensa hjärnan, att dansa lindy hop och kallbad i Öresund.

När hon ser framåt vill hon gärna fortsätta jobba med barn och ungdomar. På önskelistan står kurser i motiverande samtal och en vidareutbildning inom axelområdet hade varit bra, eftersom axlar faller inom hennes ansvarsområde som arbetsterapeut inom habiliteringen. I tankarna finns också att så småningom prova på att jobba i skolans värld.

Emelie Pernheim

Gör: Arbets­terapeut på barn- och ungdoms­habiliteringen i Malmö sedan snart tre år.
Familj: Sambo och nyförlovad. Mamma, pappa och syster i Göteborg.
Fritid: Judotränare – har svart bälte av första dan. Är kontaktperson. Tycker om vandringar, odling. Är intresserad av både ­tillverkning och provning av öl.
Boktips: Anto­login Vem bryr sig och barn­boken Operation slut­stirrat.