FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska garantera rätten för människor med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och delta i samhället på jämlika villkor. Tyvärr ser inte verkligheten ut så – hindren är fortfarande många.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska garantera rätten för människor med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och delta i samhället på jämlika villkor. Tyvärr ser inte verkligheten ut så – hindren är fortfarande många.

Levla upp och bana väg för alla

Alla barn har rätt till en bra start i livet. Tyvärr har Sverige en bra bit kvar för att leva upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men hur når vi dit?

Text: Katja Alexanderson  Illustration: Rebecca Elfast

En trygg och stimulerande förskola. Kompisar att leka med. En skola som tror att du kan, som ser dina styrkor och inte bara tillkortakommanden. Som utmanar till lärande. Att få vara med och bestämma om beslut som påverkar ditt liv. Ett jobb och lön på kontot. Att slippa ta bakvägen in till museet. Att få kommunicera med myndigheter på ett sätt som passar en själv. Och så vidare.

Det har gått tio år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning började gälla i Sverige. Den ska garantera rätten för människor med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och delta i samhället på jämlika villkor, precis som alla andra. De 50 artiklarna bygger på grundläggande principer om jämlikhet och icke-diskriminering och utgår från att det är möjligt att ta bort och förebygga funktionshinder genom förändringar i miljö och omgivning.

Tyvärr ser inte verkligheten ut så – hindren är fortfarande många. Personer med funktionsnedsättning har lägre utbildningsnivå, svårare att få jobb, sämre ekonomi, lägre digital delaktighet och betydligt lägre självskattad hälsa än övriga befolkningen. Så det saknas inte utmaningar för Myndigheten för delaktighet, MFD, som ska verka för att alla oavsett funktionsförmåga ska kunna delta i samhällets alla områden. Erika Johansson är disputerad arbetsterapeut och jobbar sedan 2016 som utredare på myndigheten.

– Det är lätt att vara arbetsterapeut här. Vi är skolade i interaktionen mellan människa och miljö, att funktionshindret uppstår i mötet med miljön.

Erika Johansson är noga med att skilja på tillgänglighet och delaktighet. Och poängterar att delaktighet är en subjektiv upplevelse som ingen kan lägga på en annan människa.

– Delaktighet är sammankopplat med empowerment. Jag måste få kunna välja när och var jag vill vara delaktig. Bara för att jag tar mig in någonstans, får tillträde till, betyder det inte att tillgänglighet är detsamma som delaktighet. För mig är det en hierarkisk ordning; för att jag över huvud taget ska kunna uppleva delaktighet, måste det jag vill vara delaktig i vara tillgängligt.

I myndighetens uppdrag ligger att visa på hindren, men även att lyfta goda exempel på hur man kan åstadkomma förändring.

– Du måste visa på hindren för att kunna riva dem, men det är viktigt att visa på saker som funkar så att man ser möjligheter.

Hon fortsätter:

– För mig som disputerad är det en fantastisk möjlighet att få jobba strategiskt med frågor som faktiskt gör skillnad på samhällsnivå.

Hon konstaterar att tillgänglighet finns på flera olika nivåer. På myndighetsnivå handlar det om lagar, policyer och strategiska frågor. Hur kan samhället utformas mer universellt, för att minska behovet av särlösningar? Det i sin tur kommer att påverka hur till exempel arbetsterapeuter arbetar på grupp- och individnivå.

– Vi kommer aldrig att sluta med de individuella insatserna, men de kommer att bli mer specifika. Det blir mer kluriga särlösningar, som inte är mainstream, för där har samhället redan tagit sitt ansvar.

Hon tar bostadsanpassning som exempel och konstaterar att det inte ska behövas i lika stor utsträckning i takt med att bostadsbeståndet förnyas. Trösklarna måste inte väck, eftersom de aldrig satts dit.

Men hur skapar man ett samhälle där alla, oavsett funktionsförmåga, kan vara delaktiga?

– Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är bas för all typ av samhälleligt åtagande. Individen är rättighetsbärare och det offentliga är skyldighetsbärare. Sedan handlar det även mycket om med- och samskapande. Hur ogärna vi än vill se det så involverar vi inte människor i alla steg i processen i dag. Vad vill man ha? Vad behöver man? säger Erika Johansson.

Hon tycker att rättighetsperspektivet är ett kraftfullt verktyg för att kunna genomföra funktionshinderpolitiken. Det är ett motargument mot invändningar som att det blir ”för dyrt”. Sverige har ratificerat konventionen och myndigheter, regioner och kommuner är skyldiga att respektera, skydda, uppfylla och främja rättigheterna. Det handlar helt enkelt om vilket samhälle vi vill ha.

Erika Johansson är övertygad om att utbildning är grunden till delaktighet, även om det behövs förändringar på många områden.

– Vi måste arbeta med inkludering i skolan. Då menar jag inte att alla ska sättas i en klass med 30 elever, utan att man måste utgå från individens behov och rättighet till en fungerande utbildning.
Här lyfter hon fram att det finns många goda exempel, bland annat med arbetsterapeuter i elevhälsan och kunskap om tillgängliga lärmiljöer.

– Det gäller att få rätt stöd i tid. Att man i de satsningar som görs i skolan lyfter hinder från början, genom hela utbildningssystemet.

Även om kunskapen finns är bristerna fortfarande stora på många håll. Det syns inte minst i att nästan en femtedel lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiets nationella program. Bland eleverna som går introduktionsprogrammet är det, enligt siffror från Lärarnas Riksförbund, bara 14 procent som tar examen inom fyra år. Men även bland dem som går de nationella programmen på gymnasiet är det en del som inte tar examen. Totalt handlar det om tiotusentals ungdomar varje år som kommer att ha det svårt att få jobb på en arbetsmarknad som i allt högre utsträckning kräver gymnasieexamen.

När det gäller särskolan är siffrorna ännu dystrare. Forskning från Högskolan i Halmstad visar att av de drygt 12 000 elever som lämnade gymnasiesärskolan mellan åren 2001 och 2011 återfanns endast 22 procent på arbetsmarknaden. Endast 339 personer hade lön utan subvention. Närmare hälften hade daglig verksamhet, 6 procent studerade och 24 procent hade ingen sysselsättning.

– Om man utgår från rättighets- och skyldighetsperspektivet handlar det om vilka förväntningar vi har. Vilken grad av prestation ska medge ett lönearbete och vilken grad ska medge ett icke-lönearbete? Var drar vi gränsen? Vilket samhälle vill vi skapa?

Samtidigt ser hon att det är en svår balansgång för såväl lärare i särskolan som föräldrar. Vilken bild av framtiden målar man upp för unga människor? Att du kan bli vad du vill eller att du aldrig kommer att få något jobb?

Erika Johansson poängterar att rätten till utbildning börjar redan i förskolan. Att även små barn har rätt till stöd för att kunna delta och tillgodogöra sig verksamheten på sina villkor. En fingervisning om att det inte alltid ser ut så är en undersökning från Skolinspektionen 2017 som visade att två tredjedelar av 35 undersökta förskolor behövde utveckla det särskilda stödet. I värsta fall blir resultatet att barnet inte går till förskolan, och det blir dubbelt kostsamt för samhället. Barnet riskerar att grundlägga ett utanförskap och samhället går miste om skatteintäkter från föräldrarna som inte kan arbeta.

Erika Johansson ser ett stort behov av forskning som kombinerar rättighetsperspektivet med effekterna på samhällsekonomin på lång sikt.

– Vad kostar ett livslångt utanförskap? Vad kostar det att inte bli en skattebetalare? Vad kostar det att inte genomgå en utbildning?