Förbundsordförande Ida Kåhlin. Foto: Jonas Malmström
Förbundsordförande Ida Kåhlin. Foto: Jonas Malmström

Ledare: Jobbhälsoparadoxen

”Jag vill ha ett arbete som ger energi och gör att jag har energi kvar efter jobbet.” ”Jag måste bort från yrket för att få börja om innan jag går in i väggen.” ”Jag känner en hopplöshet för att saker aldrig blir bättre. Jobbet kräver allt mer, ansvaret blir större och man får inget för det. Det är ångestfyllt att vara arbets­terapeut just nu.”

Citaten i ingressen är hämtade ur den arbetsmiljöenkät som Sveriges Arbetsterapeuter och Lunds universitet genomförde under vårarna 2018 och 2019 och kommer från arbetsterapeuter verksamma inom olika områden, med olika huvudmän och i olika delar av landet. Men de skulle kunna komma från en socionom, en lärare, en fysioterapeut eller från någon annan inom en kvinnodominerad profession i välfärdssektorn. Mönstret är detsamma. Många kontaktyrken innebär i grunden en hög psykisk belastning, men kombinationen med de effektivitets- och besparingskrav som under lång tid präglat offentlig sektor har skapat ohållbara arbetsförhållanden. Det må låta paradoxalt, men den sektor som har bäst kompetens kring vad som främjar hälsa är den som är sämst på att skapa ett hälsofrämjande arbetsliv för sina medarbetare.

För tre år sedan var vi med och tecknade den partsgemensamma avsiktsförklaring som skulle öka fokuset på förebyggande arbetsmiljöarbete, men tyvärr ser vi inga tecken på förbättring. Vår uppföljande arbetsmiljöenkät visar snarare på sämre siffror. Det som oroar mig mest är att andelen arbetsterapeuter som allvarligt överväger att helt byta yrkesbana på ett år har ökat från 35 till över 40 procent. Problemet är inte att man är missnöjd med sitt yrkesval. De flesta uppskattar sina arbetsuppgifter, sina kollegor och kontakten med brukare och patienter, men den höga arbetsbelastningen kombinerat med bristande ledarskap och kompetens- och löneutveckling bidrar till att många tänker tanken att lämna yrket.

Detta borde allvarligt oroa arbetsgivarna. Det är redan stor brist på arbetsterapeuter och prognosen visar att den kommer att öka ytterligare. Sverige har inte råd att förlora en enda arbetsterapeut. Vår kompetens är en förutsättning för att bibehålla välfärden och skapa ett jämlik och hållbart samhälle.

I början av sommaren fokuserade förbundet på arbetsmiljöfrågan. Dels genom att skriva flera debattartiklar, dels genom ett seminarium under Almedalsveckan. Viktiga krav från vår sida är att det skapas förutsättningar för en rimlig arbetsbelastning och möjlighet till reflektion och återhämtning på arbetstid, större inflytande över den egna arbetssituationen, resurser för kompetensutveckling samt tydliga karriärvägar.

Under hösten kommer vi självklart att fortsätta delta i debatten. Som fackförbund har vi en skyldighet att synliggöra de arbetsmiljöbrister våra medlemmar möter och tydliggöra vad dessa brister får för konsekvenser för både individ och samhälle. Men vi har också ett ansvar för att komma med förslag som leder till förändring. Visst är arbetsmiljöfrågan arbetsgivarens ansvar, men jag vill att vi som fackförbund ska betraktas som en konstruktiv part i en gemensam strävan efter ett hållbart arbetsliv för alla arbetsterapeuter. Det är tillsammans med våra arbetsgivare vi kan skapa förutsättning för förändring. Det är den svenska modellen som vi ska värna och vara stolta över.

Ida Kåhlin
Ordförande